Jag behöver mycket lösgodis just nu, visserligen kan inte hela världens samlade lösgodis göra något mer för mig än att få mig att svälla ut och eventuellt göra mig sockerhög, men något lite kanske det tröstar.

Att förklara exakt varför jag behöver tröst är komplicerat, det handlar om uttalanden som gjorts, offentligt, uttalanden som jag inte vill kännas vid och associeras med, ett pågående drama som hela tiden hittar nya dimensioner och alltså utvecklas på ett sätt som ingen såpamakare i världen  skulle kunna drömma om.

Jag skulle kunna uttrycka mig så här, om detta rörde en polisstation så skulle det kunna vara så att polischefen ropat i en megafon att anledningen till att man inte nått upp till målen för visst antal lösta brott beror på att konstaplarna inte vill lösa brott. Så kan man ju inte ropa i en megafon, eller hur? Konstaplarnas fack skulle protestera, å det kraftigaste och allmänheten skulle kanske undra varför konstaplarnas chef hänger ut sina underlydande. Förhoppningsvis.

Jag återvänder nu till min godispåse, förstör aptiten, klarar inte av att äta middag, blir sockerhög och startar bråk med min familj, somnar totalt utmattad framför tv:n, vaknar upp på dåligt humör och med huvudvärk, åker till jobbet och börjar gräla med första bästa.

Bean undrade då  om han brukar läsa tidningen på internet vilket Olsson svarade ja på. ”Bra” sa Bean, ”på datorerna finns det möjlighet att förstora bilden, på det viset ser man bättre”.

Morse mumlade något om glasögon (varför Morse var med på mötet är lite av ett mysterium, men han verkar smyga sig på alla möten numera), Bean stirrade undrande på Morse och började sedan prata om att kolla av med kommissarierna om hur de uppfattar konstapel Olssons synproblem. ”Efter en sådan konsultation skulle man möjligen kunna tänka sig att alltid se till att alla promemorior till Olsson ska ha typsnitt i större storlek, beroende av vad konsultationen ger för resultat, naturligtvis” sa Bean

Vad gäller höger/vänster-problematiken så tror Bean att det enkelt går att avhjälpa med att ha ett grönt handtag på höger sida av cykelstyret.

Konstapel Olsson såg lite förbryllad ut och undrade försiktigt om han skulle ha gröna handtag på allt framöver men då hade Bean för länge sedan övergått till att prata om en man på hans tidigare arbetsplats, vägverket, som en gång solat för länge och därför fått feber och blivit liggande en hel vecka på hotellet, ”man ska vara noga med att ha rätt sorts solskyddsmedel”  sa Bean och skyndade iväg för att handla semlor till sin faster.

Jag sitter och grunnar på om jag någonsin fått någon impuls att skälla på ungarna när de förlorat men det känns inte så. Jag kan nog aldrig påminna mig om att jag blivit besviken över förluster, tröstat har jag gjort medan jag borstat längdhoppssand ur håret, lugnat när ”inkompetenta” domare farit fram på fotbollsplanen, framförallt har jag väl frusit. Jag lever ju i det norrländska inlandet där fotbollsmatcher ibland spelas i snöstorm, där skidtävlingar kan vara ruskigt kalla och där kvällar i juni känns väldigt långa på en blåsig friidrottsarena.

Men att skälla på ungarna?

Nej, det handlar ju inte om livet direkt, de är en rolig fritidssysselsättning, att det skulle bli någon basketkarriär var inget jag kalkylerade med, så vid eventuella förluster stod jag och de andra föräldrarna där med lugnande ord. En mamma stängde en gång av sitt barn från fortsatt bollspelande, men det var inte pga att han inte gjorde bra ifrån sig, det handlade om hans val av ord om motståndare och domare. Ja, på ett sätt gjorde han inte bra ifrån sig, men det var inte hans skicklighet som bolltrollare det handlade om.

De knepigaste mammorna kanske var balettmammorna, men det var nog fokuset på rosetter  och volanger som gjorde de knepiga i mina ögon, inte för att de försökte pusha sina döttrar i någon större utsträckning, det är klart att det fanns en och annan, men att lämna sitt barn i tutu utanför balettskolan mitt i vintern? Nej…

Jag minns när jag tog min son till hans första fotbollsträning, vilken lycka! Själv var jag totalt ointresserad av all sport (nästan, det finns undantag, tex skidåkning på längden), men han började titta på vasaloppet som tvååring och jag insåg att hans vägar var sina egna. Jag minns också när jag köpte hans första skidkläder, han gav mig en kram, så glad blev han.

Om han sedan vann eller förlorade var oväsentligt, det lyste av lycka om honom när han fick hålla på, det var huvudsaken.

Detta om det.

Paniken låg kanske och lurade redan innan jul, när jag inte orkade baka några kakor och göra något julgodis, när huset pyntades ytters nödtorftigt och när julklapparna som köptes in dagen före julafton var sällsynt fantasilösa.

Jag har inget liv.

Eller, mitt liv går ut på att jobba, inte på att dricka kaffe med väninnor, julpynta, baka kakor och tänka ut spännande julklappar.

Det är inte så här jag vill ha det. Jag vill ha ork att besöka mina vänner och släktingar, jag vill sluka böcker utan att drabbas av huvudvärk och jag vill tänka lustfyllda tankar om resor till spännande tankar.

Inget av det här finns på kartan nu.

Dessa två damer ansåg att otrogna kvinnor mycket väl kan stenas. Det står så att säga skrivet. I USA pågår just nu republikanernas nomineringsprocess inför presidentvalet och de pratar förvisso inte om att stena otrogna kvinnor, men de tycker inte att utvecklingsläran och aborträtten är något vi ska ha, egentligen.

Nåväl, de svenska journalisterna diskuterade om salafisterna är bra eller dåliga och kom fram till att eftersom den sk jihadismen inte längre är så poppis i arabvärlden, så behöver vi inte oroa oss. Stenandet av otrogna kvinnor är ju en intern angelägenhet, inget vi behöver upphetsa oss över, typ.

Jag gillar inte inställningen.

Jag tycker inte att vi ska hålla på och stena kvinnor och män.

Jo, jag vet, det här med religion är känsligt och det är verkligen mycket lättare att kritisera de där borta, att se grandet i grannens öga än att se bjälken i sitt eget… se där! citat från bibeln!

Här hemma öppnades det en strippklubb samma dag som jag hörde diskussionen om stening. Detta ses av rätt många som ett steg i helt rätt riktning, det kommer att bli jättekul! I lokaltidningen har de flesta kommentarer varit positiva och rätt många har tänkt sig att besöka inrättningen, av kommentarerna att döma.  Jag vet inte vad detta säger om mänskligheten.

Vi är rätt tudelade.

Den sunkiga banderollen på utsidan av strippklubbslokalen verkar inte avskräcka. Sunkig? Jo, när kvinnor saluförs som matvaror tycker jag att det är sunkigt, jag tycker inte att kvinnor är lika med hamburgare.

Men tydligen är det någon sorts mänsklig rättighet att gå på strippklubb och de som eventuellt tycker annorlunda är manshatare och rabiata, sexualfientliga feminister. Sådana som vill stena kvinnor.

De flesta skrattar tyst och menande när klubben kommer på tal och någon vågar sig på att önska att även män ska uppträda. Vilket jag tror att de gör, män alltså. Bra! Jämlikt! Hamburgaren är alltså människor, inte bara kvinnor, toppen! Människor som varor!

Jag suckar och tänker att världen är precis så absurd och surrealistisk som jag inbillat mig en längre tid. Å ena sidan herrar och damer som skriker ”stena!”, ”förbjud aborter!” , ”bort med Darwin!” och å andra sidan sådana som skriker ”hurra för strippklubbar!”.

Vad är det med mänskligheten? Är ”Gud” stolt över sin skapelse?

Hon nämnde inte sina barn!!! utropar någon, hon hörs för mycket!!! utropar en annan, en tredje tycker att hon är för divig!!! (dvs hon tar för sig och talar om vad hon tycker). Det var förresten för mycket sex också, inte bra.

Själv gillade jag det där galna, oberäkneliga som skymtade…

Jag hoppas att de andra pratar om sina barn… annars lär de bli hudflängda… eller?

Gamla tanter ska uppenbarligen vara tysta, inte prata om sig själva, sticka och prata om sina barn, och absolut inte prata om sex!!! Nej! Gamla tanter och sex hör inte ihop!!! Ve och fasa!!!

Sverige år 2012.

Gick in på jobbmailen, varför? Hade fått mail från en förälder, jag kunde inte bara strunta i det, så lov det är. Jag märker att jag mer och mer börjar glida in någon sorts Zorro-roll, jag viftar med mitt svärd och min piska och hoppar över hustaken, typ. Jag undrar över mina motiv ibland, är det för att jag är god eller är det för att jag vill sätta dit?

Dricker glögg emellanåt, tittar på brittiskt drama och funderar på om jag inte skulle göra något åt högen jag har i sovrummet. Någon energi har jag inte, den räcker till att fingra på fjärrkontrollen och vända blad i min bok, mer än så finns det inte liv till. Jo, tydligen finns det lite liv kvar när jag läser jobbmail, vilket är dåligt för mig.

Jag har ju faktiskt jobbat in de här dagarna, med råge.

Ett av offren för den ekonomiska brottsligheten hörde nyligen av sig till Bean. Han ville höra hur arbetet med hans ärende gick och dessutom få reda på varför det inte gick fortare. Bean hänvisade då till Morse. Offret undrade förbluffat varför Morse skulle svara på frågan, ”han jobbar väl inte ens på den avdelningen?” sa offret. Bean mumlade något om en kurs han nyligen varit på  och sedan började det brusa på ett konstigt sätt i telefonen.

Offret kontaktade Morse, som matt började fantisera om enorma lådor körsbärspraliner. ”Bean la bollen hos dig sa offret, men du jobbar ju inte ens med mitt fall, varför gjorde han så?” undrade offret.

Förra veckan berättade hen att hen planerade en puja, dvs en hinduisk böneceremoni. Den genomfördes idag, eleven hade intervjuat sina släktingar, satt sig in i ritualerna och plockat rätt på det som behövdes. Hen förklarade pedagogiskt vad hen gjorde, visade och lät de som ville prova. Vi offrade pepparkakor som sedan delades ut till klasskamraterna. En puja med svenska inslag med andra ord, mångkultur! Farligt! Eller?

Klasskamraterna tittade intresserat på, ställde mängder av frågor och testade sedan. Rökelsen kändes i hela korridoren och jag fick ett armband med små små bjällror på.

Sådana lektioner vill jag alltid ha.

Vilken gud vi offrade till? Ganesha försås, skolbarnens egen gud…

Jag är budbärare till hemmen. Hemmen reagerar naturligtvis med irritation, inte förvånande. Jag försöker få information från ansvariga, ingen svarar. Därför är jag gråtmild och tycker synd om mig själv.

Jag känner mig ansvarig för något som inte är mitt ansvar, för det kan det väl inte vara? Hur långt sträcker sig mitt mentorsansvar?

Oh, jag längtar till annandagen.