Det viftas med högafflar och muttras i bänkraderna. Spännande tycker de som befinner sig på scen, regissören är inte lika road, recensionerna i tidningarna föll inte ut som hen trodde. Dessutom finns det troligen ett felcitat, not.

På scen har man länge uttryckt oro över regin, när man lyfte det till teaterdirektören föreslog hen ett möte med regissören och producenten, själv hade inte direktören tid. Det var i våras. Nu kommer recensionerna, och de är som sagt var inte nådiga. Vad teaterdirektören ska göra nu väntar man på med spänning.

Så kan det vara på en landsortsteater.

Det finns ett

ställe inne i stan, ett torg, där de brukar stå, de som har något att säga, eller som vill göra en undersökning eller de som bara vill göra reklam för något. Jag brukar skynda mig förbi, idag hann jag inte. En snubbe dök på mig och undrade om jag ville svara på en fråga, han kom från en av lokaltidningarna sa han. Jaha, tänkte jag, vad kan det vara för spännande, dagsaktuell fråga jag ska få tycka till om då? skolan? rasism? världsekonomin? Syrien?

Mannen tog ett djupt andetag och frågade… ”är du orolig för sorkpesten?” Jag stirrade på honom någon sekund, svalde och sa sedan, helt sanningsenligt, att ”nej, det är jag inte” varvid han studsade till och tittade grubblande på mig. Inte? Men varför? ”Jamen, jag oroar mig inte så mycket sa jag”, ”krattar du inte?” undrade han. ”Jag är lat” sa jag, ”jag krattar en gång på våren”. Han antecknade ivrigt. Inte orolig, krattar en gång på våren, är lat. ”Är det blött eller torrt när du krattar” frågade han sedan, där hade jag inget riktigt svar, för det har jag aldrig tänkt på, om det är blött eller torrt, men det är ju på våren, när snön gått bort, så särskilt torrt kan det ju inte vara. Frågan är vad som är bra eller dåligt, ur sorkpestshänseende? Det sa han inget om.

”Bra svar” sa han sedan, medan han drog ett tjockt streck under ordet lat.

Efter det tog han ett antal kort . Som i morgon ska publiceras i tidningen, i alla fall ett av dem, jag och några till (hoppas jag) blir länets ansikten utåt när det gäller sorkpest.

Barnen kommer att jubla.

Själv har jag fortfarande ingen riktig åsikt om sorkpest.

Tidningar

Det är intressant det där med tidningar, eller massmedia över huvud taget kanske. Det man kan läsa om har ju alltid flera sidor men som tidningsläsare tar man bara del av det som står, någon annan sida får man ju inte. Om det inte kommer en replik dagen efter, som kritiserar och för fram en annan sida, eller också kan man ju ta del av kommentarerna, visserligen handlar de oftast om att det är invandrarnas eller feministernas fel (oavsett vad artikeln handlar om) men andra synpunkter kommer ju onekligen fram.

Men det gäller ju oftast bara dagstidningar och kvällstidningar. Läser man Allers eller Året runt blir det något annat. Reportagen handlar om lyckliga par som träffats på något underligt sätt eller om fd missbrukare som nu lever lyckliga på någon gård i mellansverige och odlar hampa eller något annat i den stilen. Det är oftast sagor med lyckliga slut.

Jag tänker att alla de där människorna som man skriver om i Allers mfl tidningar har bekanta, släktingar, lärare, läkare eller psykologer som kanske håller med om allt som står, eller också inte.

Man kanske sitter där som någons läkare och får ta del av en historia som delvis är bekant men som man också ser på ur en annan synvinkel. För det är ju sällan de skriver om det riktigt bisarra som finns i människors liv, och människorna som blir intervjuade ser naturligtvis inte själva att de är bisarra och kan därför inte berätta om det.

Jag har plötsligt börjat se alla våra kära veckotidningar på ett annat sätt, jag inser att alla de människoöden man berättat om i alla år bär på riktigt underliga historier som aldrig kommer fram, historier som man skulle behöva göra serier av istället för att berätta om i ord.

För det kan ju inte bara vara jag som plötsligt hickar till när jag läser en artikel och tänker ”vänta! här finns det mer att skriva om! här har ni snubblat över en riktigt intressant psykologisk guldgruva, och ni har sjabblat bort det!”.

För människorna i artiklarna är ju på riktigt, och de är inte sådär endimensionella som de kan framstå, de är mycket mer spännande, tragiska, konstiga och underhållande än så.

En dag hos polisen

Chief Superintendent Bean hade samlat poliserna Lewis, Watson, Jones och Pascoe för att försöka förstå deras krav på ett ordentligt personalrum. På stationen, som var en aning gammaldags, fanns det ett personalrum för kommisarierna och superintendenten medan poliserna fick hålla till godo med en bit av en korridor. De var inte nöjda, särskilt irriterade var de över att de visste att det fanns pengar avsatt till ändamålet. Polisstationen hade vunnit ett pris för ”Bästa kåranda” något år tidigare och man hade då bestämt att prispengarna skulle gå till just ett personalrum. Bean tyckte att korridoren var rätt mysig och förstod inte problemet.

Bean, som inte hade jobbat så länge på stationen, hade egentligen inte någon insikt i de vanliga polisernas vardag, i hans ögon fanns det en orsak till att de var just ”bara” poliser och inte kommissarier, de var helt enkelt lite dumma, trodde han. Detta var inget han gick omkring och sa till kommissarierna, han hade upptäckt att de var en smula stingsliga på den punkten, men djupt inom sig var han säker på att poliserna inte var så smarta. Kommissariernas omhuldande av sin fotpersonal fann han en smula löjlig.

Watson var den som först ställde en fråga, han ville veta hur man skulle fortsätta att jobba med kårandan. Bean drog efter andan och började förklara detta, han märkte inte att Pascoe gäspade och suckade, han märkte heller inte Jones stirriga blick utan talade ivrigt vidare, i 20 minuter. Han berättade b la om sin gamla faster. När Lewis undrade om arbetsmiljöprojektet som startas ett halvår tidigare snart skulle ge något resultat i praktisk handling suckade Bean och berättade, i förtroende, för de fyra poliserna, att detta projekt bara fanns till för sig själv, det var ett dåligt projekt. Pascoe undrade vad som skulle hända med de olika arbetsgrupperna som startats upp pga projektet och Bean svarade med att berätta en lång historia om en fiskefärd han en gång deltagit i. Pascoe började vid det laget att bli lite irriterad och fräste att han blivit lovad ett studiebesök på Scotland Yard, när det skulle det bli av?

Bean mumlade något om sin gamla bil.

Pascoe stirrade vildsint på Bean och fräste till sist att det väl nu skulle komma att sättas igång med en massa nya arbetsmiljöprojekt, ”ni gör ju alltid det när vi kritiserar något, startar upp nya saker, som aldrig leder till något”.

Bean blev tyst.

I fem minuter.

Sedan harklade han sig och började berätta om sin gamla arbetsplats som varit exemplarisk, och hur mycket det fanns att göra på den här. Den gamle polischefen verkade inte ha skött sig så bra… ”men!” sa han, ”jag har mycket makt och kommer att fixa det här”.

Efteråt stötte Pascoe ihop med en av kommissarierna, och muttrade något om chefer som bara slingrar sig. Watson utgöt sig för en annan av kommissarierna, alltmedan Bean lyckligt ovetande satt i samtal med vaktmästaren om ett nytt projekt som snart skulle påbörjas.

Kommissarierna samlades på ett rum och undrade bekymrat hur de skulle berätta för Bean att poliser är duktiga på att genomskåda tomma och stora ord.

Återigen

skulle jag vilja berätta om något absurt som hänt, men det är svårt att få det att verka trovärdigt, och dessutom finns ju alltid risken att bli åtalad för ärekränkning. Men det kliar i mig, jag måste få berätta på något vis, kanske en mer litterär tolkning av händelsen skulle fungera? Man kan ju ta ut svängarna lite och försöka dölja det egentliga skeendet.

Det var torsdagmorgon, runt konferensbordet i polishuset satt fyra personer och sörplade på varsin kopp kaffe, det verkade fridfullt, men under ytan bubblade det. Återigen hade man ett lik på halsen och det rådde delade meningar om hur man skulle lösa mysteriet. Polischefen, som var en jovial man, ville gärna ha med sin personal på tåget och vädjade till kommisarierna Morse, Barnaby och Holmes att hjälpa honom. Tyvärr hade man nyligen blivit tvungen att göra sig av med damen i kantinen och samtliga poliser i huset var därför hungriga och kaffesugna, vilket ledde till en del misstämning.

Polischefen insåg att han skulle bli tvungen att lösa kantinproblemet innan han kunde sätta igång med själva mordlösandet. Eftersom det inte fanns några pengar att anställa någon för, var, enligt polischefen enda lösningen att låta poliserna själva laga till sin lunch och brygga kaffe. Detta hade han inte sagt rakt ut, men tänkte att de tre framför honom säkert förstod dilemmat. Man måste ju offra lite för saken, som han tänkte.

Hur ska vi göra sa han, och la pannan i djupa veck. Kommisarierna stirrade glasartat på honom, vad ska vi prioritera? Kantinen eller mordlösandet? Morse och Holmes harklade sig och sa med en mun: ”mordlösandet”. Polischefen, svettades, han hörde de arga rösterna utanför, samtliga poliser på stationen led av huvudvärk, vilket inte gjorde situationen särsktilt trevlig och polischefen hade ärligt talat mycket svårt att förstå att de tre framför honom var villiga att låta situationen eskalera, de måste väl ändå ta sitt förnuft till fånga, tänkte han och kände irritationen stiga. Surt fräste han: ”det är alltid samma sak med er kommisarier, frågar man vad som är i prioritet så är det mördarjakter hit och mördarjakter dit!”.

Holmes och Morse, som var råbarkade och  hårdhudade, sa, på ett mycket fränt och oförsonligt sätt att ”det är ju därför vi är här, för att jaga mördare, inte för att laga mat”. Barnaby, som var den lite mer försiktige och eftertänksamme av de tre sa plötsligt och oväntat att ”vi kanske måste låta det gå åt h-vete, då kanske de förstår att vi behöver ha någon i kantinen som lagar mat”.

Polischefen (som hette mr Bean), kände ett stort obehag och när Morse plötsligt på ett mycket obehagligt och uppenbart irriterat sätt, fräste något om att det drogs så mycket i långbänk på stationen och att man aldrig kom till skott med något, ja, då önskade Bean att han hade haft andra kommisarier, av en snällare och mer förstående sort, sådana som förstod att man måste ställa upp och rädda poliskårens ansikte i tider av nöd. Men dessa tre verkade inställda på att sabotera, inte på att samarbeta och hur skulle han förklara det för överpolischefen, Mrs Trenchbull? Det går ju inte för sig att komma med beskedet att anarki är på väg att breda ut sig tänkte han olyckligt.

Morse, Holmes och Barnaby, som satte en ära i att lösa varje mordgåta som hamnade på deras skrivbord var inte rädda för Mrs Trenchbull, låt henne komma tänkte de…

Surrealistiskt

Snuvig som jag är satt jag i fåtöljen och glodde på bröllopet, det är ungefär det enda jag har orkat detta lov, att sitta i fåtöljen och glo, jag har  läst lite, druckit lite honungsvatten och! faktiskt! har jag rört lite på mig, men jag vet inte om det bidrar med något bra i nuläget. Jag tycks inte bli piggare, snarare tvärtom.

Nåväl, snuvan och den allmänna omtöckningen får väl vara mitt alibi för just det här prinsbröllopet, jag orkade liksom inte ta ställning för demokratiska värden och modernism. Fast ord som surrealism, hederskultur och medeltid for genom mitt huvud.

Jag har besökt kyrkan i fråga, och det måste jag säga, att det är en av de mest intressanta byggnader jag har besökt någon gång. Detta ur kulturell och historisk synvinkel, jag föll inte på knä och bad böner, jag brukar inte göra det, sådant lämnar mig kallsinnig, men närheten till historien i form av den första Elisabeth, kröningsstolen och ”Poets corner” gav mig rysningar, av något sorts välbehag, fast välbehaget kanske kom sig av att rösten i guidbandspelaren man fick låna kom från Jeremy Irons, eller också var det kombinationen. Märkvärdigt var det i alla fall, för en historienörd.

Nu är det inte så att jag tycker att kungar och drottningar är mer speciella än andra människor, men somliga av dem har onekligen gjort avtryck i historien.

Mitt intresse för det brittiska är kanske inte patologiskt, men näst intill, varför jag inte undervisar i engelska är ett mysterium, fast beror väl mer på omständigheterna än aktivt val. Jag har fastnat i det tyska träsket, gillar de tyska verben men drömmer romantiska drömmar om små hus i England, mjölkbud och röda telefonkiosker.

Nåväl, jag glodde som sagt var apatiskt på de kungliga, men hörde samtidigt Jeremy Irons inombords mumla fakta, på ett ytterst förföriskt sätt, om gravar och altare och undrade i förbifarten hur det kommer sig att Charles och hans pappa ser jämnåriga ut, faktiskt tyckte jag nog att Philip såg bättre ut, vilket inte säger så mycket, jag undrade också hur det kommer sig att alla män i den där familjen verkar tappa håret på likadant sätt.

Jag reflekterade som hastigast över att drottningen nästan såg uppsluppen ut, lite lössläppt, för att vara hon, och jag tänkte att hon kanske hade tullat på sherryn på morgonkvisten. Jeremy fortsatte att mumla fakta inuti mitt huvud hela denna tid, och jag tänkte en del på Charles Dickens också.

Hattarna! Visst var alla hattar underliga? Eller hattar, ornament är kanske ett bättre ord, här kommer min plebejiska sida fram, jag förstår inte det där med high fashion, jag förstår inte varför alla damer rusar till samma affär och köper varsin lustig lite hårgrunka, utan att fundera över om det är snyggt eller inte. Galnast verkar vinna. Fast det är väl inte bara kungliga och adliga som beter sig så, man ser en del konstigheter på min lilla stads gator också.

Plebejisk förresten, en av mina förfäder var någon sorts riddare, det är inget jag går och yvs över direkt, min mor muttrade någon gång om denne riddare, ”grym typ” var hennes ord. Inte grym som i cool eller häftig, utan grym som i elak och hänsynslös. Det finns en släktförening som ivrigt ägnar sig åt forskning om denne riddare och hans familj och som tycker att det är fint att vara ättlingar, jag vet inte, men vad mig anbelangar hade man nog kunnat strö ut hans aska över någon flod och glömt honom. Vad är det som äras?

Jag har även någon sorts trollerikunnig, halvadlig officer i mina anor, han är mer intressant, men allt som har med det militära att göra ger mig allergiska utslag.

Nej, ska någon hyllas är det nog alla mina strävsamma bondeförfäder som inte gjorde något större väsen av sig men kanske heller inte skadade någon annan. Förhoppningsvis.

Fast vad vet man?

Min nordiska, lutherska, Pippi Långstrumpsida vred sig som en mask på kroken när biskopen undrade vem som ”överlämnar denna kvinna”, 2011. Är det en gullig tradition egentligen? Jag undrar också över ansiktsslöjan, är det gulligt? Det faktum att alla damer behöll hatten på i kyrkan, vad kommer det sig av? En gullig liten tradition som sa att kvinnor ska täcka håret… Det tycker vi ju är oerhört gulligt, eller hur? Att täcka håret? Visst gillar vi det?

Fast som svensk ska man ju vara tyst om man har kritik mot andra europeiska kulturer och traditioner, det är en annan sak om man vill kritisera utomeuropeiska vanor, men att ge sig på något som har rötter i gamla kristna europeiska sedvänjor är inte poppis. Möjligen om traditionerna kommer från trakterna öster om Elbe, därborta är de lite underliga, kommunister, det vet man ju…

Men att dölja ansiktet på engelska brudar är ju som sagt var en charmig gammal kristen tradition…

Sådan har alltså min dag varit, fylld av underliga reflektioner med Jeremy Irons som oavbrutet bakgrundsljud, feber?

Att sätta in pengar

Det fanns en tid när man kunde gå till bankkontoren i Sverige, langa över en påse pengar till kassören och få dem räknade och insatta på sitt bankkonto. Det finns fortfarande ett sådant kontor kvar, men när jag är ledig har jag inte alltid möjlighet att uppsöka det kontoret, det ligger nära mitt jobb och man måste ta bussen ut från stan.

På det stora kontoret inne i stan har de insättningsautomat. Jag har gjort tre försök med detta monstrum och misslyckats tre gånger. Eller, automaten har misslyckats, det är faktiskt inte mitt fel, även om det känns så.

Idag var jag nästan i hamn, det var bara några tjugor kvar, jag tryckte in dem, automaten svalde, rapade och svarade ”tekniskt fel!”, inget kvitto.

Jag vandrade in på kontoret, tog lydigt en kölapp, även om jag helst hade velat vräka mig över någon av kassorna, ta ett stryptag och vråla ”ge mig mina pengar”. När jag väl kom fram till kassan stod en ung leende man där, jag förklarade avmätt vad mitt problem var, och han svarade: ”och då tänkte du förstås på vår personalfest!!!” Hihihi…

Jag muttrade något och mannen vände sig till sin kassörskekompis i båset bredvid och frågade vad han skulle göra åt detta. Hon förklarade att han skulle fylla i något papper och vände sig sedan till mig och förklarade att automaten hade överlämnats till någon annan, denne annan skulle komma inom två timmar och åtgärda problemet, personalen inne på banken kan inte komma åt sedlarna i automaten, bara mynten. Insättningsautomaten är alltså outsorcad till någon, vem? Hells Angels? Outlaws? Securitas?

Varför gör de så här?

Varför placerar de en automat i entreen? Köerna som bildas är inte bra för någon. Varför vägrar de att ta emot pengar i kassan? Varför har de en automat som inte sköter sitt jobb? Han borde ha fått sparken för länge sedan, eller är det bara mina pengar han sväljer och vägrar lämna kvitto?

Varför tog jag inte bussen till den lilla orten utanför stan med det lilla bankkontoret där de fortfarande har service?

Har jag fått pollenproblem?

Glad påsk

Äntligen blev det lov igen. Jag snorar och hostar och känner mig usel i största allmänhet men verkar trots det ha bidragit till en smula glädje, om man ska döma efter vissa facebookstatusar. Jag undrar om jag befinner mig på youtube också?

Det står en helgskinka och griljeras i ugnen, sill i kylskåpet och godis en masse i en påse. Men tyvärr har jag inte orkat skaffa påskris, inga kycklingar så långt ögat når och mitt enda mål just nu är att ta mig igenom middagen för att sedan slå mig ner i fåtöljen med något rökigt i ett glas.

Det ska bli skönt att vila från alla små mysterier som vardagen består av. T ex varför jag ska undervisa 199,8 minuter i SO till hösten. Varför inte 200, eller 199,5? Kanske det är något filosofiskt som jag inte förstår.

Glad påsk på alla människor!

Absurditeter

När jag läser om Tolvåkerskolan ryser jag av obehag och inser att vissa saker som beskrivs känns bekanta, inte helt orealistiska. Nej, det handlar inte om valet av pedagogik eller om huruvida den gamle rektorn har rätt och de nya fel i just det valet, utan om bristen på ledarskap.

Otydlig ledning eller ledning som kör över och inte vet hur man ska få med sig sin personal skapar kaos och dåligt mående. Välviljan kan finnas där, jag tror inte att det finns rektorer/chefer som av ren illvilja jobbar på att köra sin personal i botten, men de kanske helt enkelt inte vet hur man ska göra för att få sin personal att jobba åt samma håll och må bra.

Och då kan man ju undra vem som anställer cheferna, hur väljs de ut?

Man kan också fundera på vilka sorters trollerikonster rektorerna väntas genomföra med de budgetar de tilldelas.

Själv har jag haft en något bättre dag idag och beställt tid för blodtrycksmätning, vilket inte var populärt på hälsocentralen. ”Varför vill du det???” undrade damen i telefonen, ”kan du inte gå till företagshälsovården istället?”. ”Ursäkta” väste jag, ”jag har inte gjort någon hälsoundersökning på typ 15 år, är det för mycket begärt?” Hon gav med sig till slut och gav mig blodtrycksmätandet, skulle det visa sig att det inte är något fel på mitt blodtryck kommer de att svartlista mig för tid och evighet.

En kollega hade försökt med företagshälsovården direkt vilket inte var populärt, ”gå till hälsocentralen, vi har ingen läkare, du är ju bara stressad” osv osv.

En stor del av min dag gick åt till aktivism, vilket kändes bra, när vi var färdiga. Jag var lite orolig först, undrade hur jag skulle kunna genomföra ett fackligt möte med mina kollegor, men det gick det också. Det var faktiskt…. roligt.

En dags jobb till, fast bara med en lektion, sedan fortbildning, en dags jobb efter det och sedan kompas det en dag.

Jo, jag jobbar på att ta det lite lugnt. Men fortfarande måste jag se till att få ut tider för utvecklingssamtalen…

Pepp

Kollegiet blev skickade på föreläsning, eller om det nu möjligen var stand up, lite oklart vad det var faktiskt. Budskapet tycktes vara att det är upp till var och en om något ska bli bra. Föreläsaren gjorde sig lustig över olika grupper i samhället och använde sig av idrottsmetaforer. Han rev ner många glada skratt.

”Det är sant” hördes sägas runt omkring, ”hahaha, så mitt i prick”.

Den egna mentala inställningen måste vara rätt och man får faktiskt lov att tåla lite skämt. ”Så sant så sant” lät det runt omkring.

Lite rädd blev jag när han rätt aggressivt pratade om svenskarnas medellivslängd och hur orättvisa kvinnor är, med det. Han höjde faktiskt rösten och skrek när han raljerade runt det.

Jag blev lite rädd även när han höjde rösten och nästan skrek över hur jobbiga fackföreningar kan vara. Fast han raljerade förstås, på ett komiskt sätt.

Men varför ville cheferna att vi skulle lyssna på honom?

Kanske de vill att vi ska prioritera rätt och se till att inte gnälla utan att se positivt på allt. Jo, så är det nog. De vill nog också att vi, var och en, ska se till att alla får det trevligt och roligt och att en vi-känsla skapas. Så måste det vara.

Fast varför prioriteras då en bilbesiktning  framför ett möte och varför får vi skäll när vi hittar på något roligt?

Fast, vem bestämmer vad som är roligt egentligen? Det kanske inte är upp till kollegiet att bestämma det. Sådant bestäms nog lite högre upp i organisationen, vårat lite barnsliga sätt att roa oss på är pinsamt för de som vet mer och har sett lite mer av världen.

När jag gick från föreläsningen hade jag gråten i halsen. Jamen, det skulle ju vara peppande? Förstod jag inte budskapet? Att inte gnälla? att ha rätt mental inställning? Jo, det var nog det jag förstod, att det är upp till mig, att de som befinner sig högre upp i organisationen, de som har mer ansvar än mig faktiskt förväntar sig att jag biter ihop och ser till att le.