Det blir lite mutter ibland, irritationen kan bli påtaglig och vår attityd lite tillkämpad. Vi vill ju inte vara gnälliga bakåtsträvare utan glada påhejare, men ibland blir leendena lite påklistrade och vi försöker bita av oss tungan innan vi säger något i stil med ”jojo, det kan de ju prova med…”. Smekmånaden har väl så att säga kommit till sitt slut och vi väntar på resultat. Tyvärr verkar väntan bli långdragen, och särskilt tålmodiga människor är vi trots allt inte. Det kommer att bli stormigt, hmm…

Jag grunnar nu på vilken film/tv-serie jag nyligen sett där man lyssnar på något av Schubert som tilltalade mig. Allt av Schubert tilltalar mig inte, somligt är högtravande, men detta var pianomusik av en sort som jag gärna lyssnar till. Men vilken film/tv-serie var det frågan om???

En barmhärtighetens slöja

Vissa saker bör få en barmhärtighetens slöja över sig, de gör livet lite för intressant, lite för såpaaktigt, lite för kioskromanslikt för att man ska vilja kännas vid dem.

De finns ändå och min metod för att förklara sådant jag icke förstår är att förklara människan bakom det jag inte förstår som gravt autistisk eller möjligen som  adhd-diagnostiserad. Alla de där bokstavsdiagnoserna hjälper mig oerhört när jag tänker efter.

Livet blir mycket mer begripligt om jag kategoriserar omgivningen på det viset. Nu ska det sägas att de flesta i min omgivning har sluppit bli diagnostiserade av mig, det är en handfull som står för mitt amatörmässiga neuropsykologiserande. Det är de där som får tv-serier som Seinfeld att framstå som en rätt vardaglig skildring av livet som jag brukar stämpla. För mitt eget bästa. Annars skulle jag bli arg.

Jag blir inte arg på någon som är autistisk, jag har en uppsättning verktyg att plocka fram när det gäller sådant. På det viset är det skönt att vara lärare och att ha läst lite special- och socialpedagogik, världen blir förklarad. Jag sänder tacksamma tankar till de elever jag mött som haft diagnoser av olika slag ty de har lärt mig mycket. Detta säger jag inte för att vara raljerande eller hånfull på något vis, jag menar det.

De har gett mig förmånen att slippa vara arg.

Fast jag blir arg ändå ibland. Särskilt om barn far illa, jag önskar att jag hade funnits på plats och kunnat förhindra de värsta tokerierna. Det är en sak att sitta här hemma och sucka och börja prata om autism för att förklara för sig själv, en annan att vara på plats och styra upp saker.

Nu gäller det att samla mod och tålamod, framförallt tålamod, jag kommer att behöva allt jag har i den vägen.

Eller också tar jag med mig en pava single malt.

Bortbjuden

Jag är bjuden på någon typ av bröllop. De senaste dagarna har jag i vild panik försökt tänka ut vilka kläder jag ska ha. Jag har vänt upp och ner på staden och jag har gått igenom samtliga sidor på internet som säljer kläder.

Hittills har jag inte nått något resultat. Jag har beställt ett par svarta klänningar, och en sjal. Det är inte säkert att de svarta klänningarna hinner levereras i tid och det är inte säkert att de passar. Min inre bild av hur jag ska glida in på det där bröllopet är rätt tydlig, elegant, lång och smal med en turkosfärgad sidensjal lite nonchalant draperad runt axlarna. Jag är varken lång, smal eller elegant och allt jag försöker drapera på ett nonchalant sätt ser inte nonchalant ut. Det ser bara bråttom ut.

Skor ska också inhandlas. Någon undrade oroligt om jag tänker dyka upp i mina converse, det har jag naturligtvis inte tänkt. Till den svarta klänningen och sjalen har jag tänkt ha ett par mycket eleganta skor med klack. Jag tittade i stans skoaffärer i förrgår. Det fanns inga skor som stämde med min inre syn. Jag behöver dessutom ett par skor som är bekväma, de måste vara mjuka undertill, ha någon sorts trampdynor, annars går det inte.

För ett par dagar sedan hade jag ett par äldre män på besök, de skulle titta på några bilder och jag kopplade upp den externa hårddisken på vårt playstation så att de kunde se bilderna på tv:n. Bra idé tänkte jag. Det är bara det att farbröderna störde sig otroligt på bildformatet, det är en wide-screen tv. Det gjorde att personerna och bilarna på bilderna inte riktigt hade rätt form, enligt farbröderna. Jag tänkte för mig själv att de är otroligt petiga med detaljer, de andra som tittade på bilderna lade inte märke till att någon traktor var för avlång.

Jag kom att tänka på farbröderna när jag sprang runt i affärerna dagen efter och tittade på klänningar. ”Hjälp!” tänkte jag, ”jag är precis likadan”. Små detaljer som ingen annan bryr sig om eller ser, gör att jag inte, under några som helst omständigheter, kan tänka mig att bära eländet.

Därför är min garderob rätt tom.

Arbetsmiljö 2

Ibland när jag försöker spara dokument jag har knåpat ihop på jobbet så går det inte. Datorn talar om för mig att servern är full, i sådana lägen brukar jag raskt radera dokument som inte längre är intressanta. När jag sparar på nytt upprepar datorn sitt dystra budskap, servern är full, det finns ingen plats för mig.

Nästa grepp är då att plocka fram sitt usb-minne. Datorn brukar då tydligt visa att usb-minnet är uppkopplat, det syns. Men när jag trycker på sparaikonen finns det inget usb-minne. Datorn känner plötsligt inte av det, detta trots att det tydligt syns att det är uppkopplat.

Ett av vardagens små mysterier på min skola.

Pänikättäck…

Jag provade en t-shirt på en affär igår. När jag kom hem satte jag omdedelbart på mig träningskläder och gick i ett hetsigt tempo i ungefär 40 minuter.

T-shirten var bara droppen som fick bägaren att rinna över. Dagen innan skulle jag cykla till affären. Det är många backar upp till affären. Jag började flämta i första backen.

Någonstans har jag börjat inbilla mig att jag kanske behöver få upp flåset.

Detta är en svår nöt att knäcka. Jag är lat, totalt ointresserad av motion, jag har ingen uthållighet i sådana ärenden. Lite flås kan dock en människa behöva… Jag inser det.

Spara och slösa

Jag läser om sparbetinget kommunen lägger på barn och ungdomar. Just det kontot är tomt sägs det. Kontot för torget och gropen är däremot överfullt.

Jag ska börja hävda att mitt semesterkonto är fullt men att hyreskontot tyvärr är tomt. Jag måste därför resa på en lång resa, hyran betalar jag när det kontot fyllts på, det får bostadsrättsföreningen vara så goda att förstå. Det går ju inte att hålla på att flytta pengar mellan olika konton. Det skulle bli hur rörigt som helst.

Familjen får stå ut med att mitt klädkonto är fullt men att matkontot är tomt. Osv.

Kommunen sparar på städning, mat, lokaler, lärare osv. Just det kontot är tomt. Jag undrar hur socialnämndens konto ser ut? Finns det pengar där? Antagligen inte, vi får hoppas att det kontot fått påfyllnad om några år, det kommer att behövas.

Under tiden kommer gropen på torget att kläs med specialimporterad gul sten, det kommer att bli urtjusigt. Det lustiga är att gropkontot verkar kunna fyllas på utan större problem, ”ojdå!” sa man på kommunen för en tid sedan, ”har det fördyrats? Bäst att skjuta till några miljoner då! Inga problem!!!”. Gropen är viktigare än allt annat. Vad förvånade de kommer att bli när den kommer att fyllas av ungdomar på drift som klottrar ner den gula stenen. (Ja, man passar på att dra in några fritidsgårdar som inte längre behövs).

Jag kan se framför mig hur kommunalrådet bekymrat rynkar pannan och undrar vad det är för fel på dagens ungdom som inte förstår hur vackert och bra torget är. Han kommer att dra i sina hängslen, möjligen säga ”ajabaja” och konstatera att det behövs en ny rondell någon annanstans. Ungdomarna får väl hållas, vid det laget är de arbetsförmedlingens bekymmer och det är ju ett helt annat konto.

Panik

Det är lite smått panik här hemma. Vi ska packa, komma överens om vem som ska ha vilken väska, se till att få med allt viktigt och inte förlora humöret.

I morse upptäckte jag att mitt pass är på vippen att gå ut. Jag hinner resa och komma hem men inte så mycket mer. Det var förresten nära att jag inte hade upptäckt att det var så ställt med giltighetstiden, jag visste inte var passet var. Jag fick leta en lång stund innan jag hittade det nerstoppat i en ryggsäck. I morse var faktiskt första gången jag upplevde hur det kan kännas att vara på gränsen att få ett astmaanfall. Jag hasade omkring här och letade efter passet med en mycket väsande sorts andhämtning.

Jag blev dessutom mycket uppretad över det faktum att jag alls skulle behöva ett pass, i dessa EU-tider! Jag inser att Storbritannien inte tillhör Schengen, men jag var beredd på att slåss för min sak. Jag inser naturligtvis att ett sådant företag hade varit dödfött.

Jag har arbetat halva dagen idag, vi har jobbat med kriterier. Någon har kommit på att vi inte riktigt har utnyttjat möjligheten till att skapa våra egna lokala kriterier/planer fullt ut, bäst att göra det nu innan de nya kursplanerna kommer alltså! Hej och hå vilken glädje det var när vi grep oss an detta!

Jag sitter nu och funderar på vad jag egentligen behöver ha med mig på min resa. Jag har gjort en lista och jag har rensat ur handväskan på allt som kan tänkas vara vapen. T ex en kniv och en gaffel i plast som jag fann längst ner i väskan. Det var inte vanliga engångsbestick utan en rejälare sort och jag undrar nu varifrån de kommer? Varför har jag burit omkring på dessa? Hur länge? När har jag använt dem?

Någonstans

i närheten brinner det sägs det. Jag ser ingen rök, känner ingen lukt men känner mig säker på att det inte är nära mig, det är ett blått hus påstås det.

Min näsa är snuvig, därför känner jag inga lukter. Det är ju snart lov.

Lite nyfiken är jag, är det en stor brand? Är det någons grill som exploderat? Kommer en hel länga att läggas i aska? Nej, jag tänker inte leta rätt på stället och stå och gotta mig åt andras olycka, det får andra göra. Jag får säkert reda på vad som hänt ändå, i sinom tid.

Jag är verkligen mycket snuvig.

Snön faller i tunga flingor, någon drar sin tvättkorg på en spark förbi mitt köksfönster, det känns inte som om våren ens har börjat fundera på att sticka upp sina vårlökar här.

Om två veckor kommer jag att befinna mig på resa, där kommer det att vara vår, jag föreställer mig att det kommer att vara vackert, att det kommer att vara allt jag har drömt om när det gäller just den platsen. Jag kommer att läsa gatuskyltarna och nicka lite besserwisseraktigt, min familj kommer att bli galna.

Så där! Nu gick någon förbi med sina skidor, vi har fortfarande gott om snö att åka dylika på.

Ska jag gå ut eller inte? Jag behöver klippa tånaglarna, bäst att stanna hemma.

Jag har blivit vald till någon sorts facklig representant, ersättare för det lokala ombudet. Jag sitter och grunnar på om detta är bra eller dåligt. Jag grunnar på varför jag tyckte att det var en intressant idé när jag accepterade nomineringen. Jag grunnar på en massa saker, men detta senaste hugskott var precis lika oplanerat och impulsivt som allt annat jag gör, vilket gör att jag grunnar på denna min något obetänksamma sida, varför finns den?

Jag bytte ut bankdosan, gick till optikern med mina ”trasiga”glasögon. Jag inledde lite aggressivt med att påpeka att dessa glasögon endast är ett år gamla, se här! bågarna har spruckit! Optikern studerade bågen och konstaterade att det var en skruv lös. Hon gick och skruvade och jag konstaterade surt att jag inte ser så bra, det är därför jag har glasögon och sitter det verkligen en skruv där? Hon visade, pekade, men som sagt var, mina ögon är inte vad de en gång var. Jag såg ingen skruv hur mycket jag än kisade.