Och året var 2011

Jag träffade några elever på stan, de berättade upphetsat om en av sina manliga klasskamrater som setts smyga omkring på stan med en tjej! Dessutom hade han ett halsband på! Jag frågade lite försiktigt om de inte var lite fyrkantiga, om han vill ha halsband måste han väl få det? Jo, de kunde de gå med på, men den där tjejen då? Vem var hon? De skrattade sedan, kom kanske på att han inte är deras egendom bara för att han går i deras klass.

”Han var ju trevlig nu”, sa de sedan, ”när han inte är med sin bästis, han kan ju hälsa som en vanlig människa”. Jag undrar hur de hälsar annars, ”tja, de klipper till, typ”, blev svaret.

Jag mumlade något om att vi kanske måste lära de att hälsa, som vanliga människor, vad det nu är. Fast de flesta av oss hälsar väl utan att klippa till, det känns schysstare mot den man hälsar på. Jag tycker inte att tjejerna ska behöva stå ut med att få stryk istället för ett hej. Faktiskt.

Samtidigt tycker jag att killarna ska få ha halsband om de vill det, faktiskt.

På bussen  såg jag reklamen för den nya smurffilmen uppklistrad på en busskur. Nu tror jag inte att gammelsmurfen hälsar på lilla smurfan genom att klippa till, förhoppningsvis, men annars tycker jag nog att affischen var ett snyggt statement. Inga halsband på killarna och en ganska mesig kvinnlig upplaga av de små blå varelserna. Tydliga roller. Observera att jag inte sett filmen, den kanske är på ett helt annat sätt. Lilla smurfan kanske är en aktiv varelse med muskler och männen kan ju ha en hjärna också, inte bara muskler. Vem vet!

Surrealistiskt

Snuvig som jag är satt jag i fåtöljen och glodde på bröllopet, det är ungefär det enda jag har orkat detta lov, att sitta i fåtöljen och glo, jag har  läst lite, druckit lite honungsvatten och! faktiskt! har jag rört lite på mig, men jag vet inte om det bidrar med något bra i nuläget. Jag tycks inte bli piggare, snarare tvärtom.

Nåväl, snuvan och den allmänna omtöckningen får väl vara mitt alibi för just det här prinsbröllopet, jag orkade liksom inte ta ställning för demokratiska värden och modernism. Fast ord som surrealism, hederskultur och medeltid for genom mitt huvud.

Jag har besökt kyrkan i fråga, och det måste jag säga, att det är en av de mest intressanta byggnader jag har besökt någon gång. Detta ur kulturell och historisk synvinkel, jag föll inte på knä och bad böner, jag brukar inte göra det, sådant lämnar mig kallsinnig, men närheten till historien i form av den första Elisabeth, kröningsstolen och ”Poets corner” gav mig rysningar, av något sorts välbehag, fast välbehaget kanske kom sig av att rösten i guidbandspelaren man fick låna kom från Jeremy Irons, eller också var det kombinationen. Märkvärdigt var det i alla fall, för en historienörd.

Nu är det inte så att jag tycker att kungar och drottningar är mer speciella än andra människor, men somliga av dem har onekligen gjort avtryck i historien.

Mitt intresse för det brittiska är kanske inte patologiskt, men näst intill, varför jag inte undervisar i engelska är ett mysterium, fast beror väl mer på omständigheterna än aktivt val. Jag har fastnat i det tyska träsket, gillar de tyska verben men drömmer romantiska drömmar om små hus i England, mjölkbud och röda telefonkiosker.

Nåväl, jag glodde som sagt var apatiskt på de kungliga, men hörde samtidigt Jeremy Irons inombords mumla fakta, på ett ytterst förföriskt sätt, om gravar och altare och undrade i förbifarten hur det kommer sig att Charles och hans pappa ser jämnåriga ut, faktiskt tyckte jag nog att Philip såg bättre ut, vilket inte säger så mycket, jag undrade också hur det kommer sig att alla män i den där familjen verkar tappa håret på likadant sätt.

Jag reflekterade som hastigast över att drottningen nästan såg uppsluppen ut, lite lössläppt, för att vara hon, och jag tänkte att hon kanske hade tullat på sherryn på morgonkvisten. Jeremy fortsatte att mumla fakta inuti mitt huvud hela denna tid, och jag tänkte en del på Charles Dickens också.

Hattarna! Visst var alla hattar underliga? Eller hattar, ornament är kanske ett bättre ord, här kommer min plebejiska sida fram, jag förstår inte det där med high fashion, jag förstår inte varför alla damer rusar till samma affär och köper varsin lustig lite hårgrunka, utan att fundera över om det är snyggt eller inte. Galnast verkar vinna. Fast det är väl inte bara kungliga och adliga som beter sig så, man ser en del konstigheter på min lilla stads gator också.

Plebejisk förresten, en av mina förfäder var någon sorts riddare, det är inget jag går och yvs över direkt, min mor muttrade någon gång om denne riddare, ”grym typ” var hennes ord. Inte grym som i cool eller häftig, utan grym som i elak och hänsynslös. Det finns en släktförening som ivrigt ägnar sig åt forskning om denne riddare och hans familj och som tycker att det är fint att vara ättlingar, jag vet inte, men vad mig anbelangar hade man nog kunnat strö ut hans aska över någon flod och glömt honom. Vad är det som äras?

Jag har även någon sorts trollerikunnig, halvadlig officer i mina anor, han är mer intressant, men allt som har med det militära att göra ger mig allergiska utslag.

Nej, ska någon hyllas är det nog alla mina strävsamma bondeförfäder som inte gjorde något större väsen av sig men kanske heller inte skadade någon annan. Förhoppningsvis.

Fast vad vet man?

Min nordiska, lutherska, Pippi Långstrumpsida vred sig som en mask på kroken när biskopen undrade vem som ”överlämnar denna kvinna”, 2011. Är det en gullig tradition egentligen? Jag undrar också över ansiktsslöjan, är det gulligt? Det faktum att alla damer behöll hatten på i kyrkan, vad kommer det sig av? En gullig liten tradition som sa att kvinnor ska täcka håret… Det tycker vi ju är oerhört gulligt, eller hur? Att täcka håret? Visst gillar vi det?

Fast som svensk ska man ju vara tyst om man har kritik mot andra europeiska kulturer och traditioner, det är en annan sak om man vill kritisera utomeuropeiska vanor, men att ge sig på något som har rötter i gamla kristna europeiska sedvänjor är inte poppis. Möjligen om traditionerna kommer från trakterna öster om Elbe, därborta är de lite underliga, kommunister, det vet man ju…

Men att dölja ansiktet på engelska brudar är ju som sagt var en charmig gammal kristen tradition…

Sådan har alltså min dag varit, fylld av underliga reflektioner med Jeremy Irons som oavbrutet bakgrundsljud, feber?

Kvinnoförbund

Det är kvinnodag idag, jag muttrar lite surt när jag sitter vid mitt köksfönster och ser oredan i mitt hem, kvinnodag, ha! Ska det behövas?

Någon skriver att den borde avskaffas, det har gått för långt med feminismen i världen och männen har förlorat all makt. Det har blivit orättvist, för männen. Då funderar jag på de nioåriga småflickorna i Iran som får giftas bort enligt den iranska lagen och tänker att riktigt rättvist är det inte än. Det finns fortfarande saker som är värda att kämpa för och de nioåriga iranska småflickorna ligger mig varmt om hjärtat.

Jag lyssnade på en diskussion om kvinnosynen inom SD igår, partiet har ett problem med att de lockar till sig fler män än kvinnor, det ska bli ändring på det nu, man har startat ett kvinnoförbund. Halleluja!

Jag har svårt att förstå det där med kvinnoförbund inom politiken, man har ungdomsförbund, kvinnoförbund, kristna avdelningar, nykteristfraktioner och annat intressant, men inga mansförbund, hur kommer det sig? Varför får inte männen ha sina egna förbund??? Jag tror att vänsterpartiet skulle dra till sig många fler män om de startade upp ett mansförbund som kunde slås för de manliga intressena såsom jakt och vägskatt.

Jomenvisst är det manligt med jakt och vägskatt? Eller? Precis som det är kvinnligt med dagis och självförsvar.

Ja, jag vet, jag raljerar, men all den här uppdelningen tröttar ut mig.

Och den sköna läsfåtöljen kommer inte förrän på fredag.

Sverigedemokraten suckade för övrigt när han sa att deras stora kärnfråga, invandringen, mest engagerar män. Det är ju onekligen ett problem. Vi måste få kvinnorna att bli lite mer xenofoba, homofoba och särartiga. Det vore jättebra för samhällsutvecklingen i stort med lite mer ”foba” människor. Onekligen skulle det också vara ett stort steg framåt för jämlikheten om både män och kvinnor  var lite mer åt det xenofoba hållet. Det fungerar ju inte om bara män ska gå omkring och vara främlingsfientliga och rädda för homosexuella, det förstår man ju, fler kvinnor måste våga vara rädda för det okända!

Fast vi är ju rädda. Vi åker ju tjejtaxi och lägger pepparspray i väskan. Hur går den rädslan ihop med avsaknaden av rädslan för det okända?  Kanske vi borde läsa mer på forum i stil med Flashback, för att lära oss vilka vi ska vara rädda för. Det är ju rätt lätt att känna igen ogärningsmän, egentligen, de har mörkt hår och turban.

Örebro säger ni? Umeå?

Tja, jag vet inte. Men jag hejar på kvinnorna i Iran idag, kvinnorna i Pakistan, Afghanistan och Egypten, kvinnorna som inte riktigt har fått halva makten och hela lönen än. För deras skull ska vi kanske avvakta med att avskaffa kvinnodagen, vårt eurocentriska sätt att se omvärlden håller inte riktigt. Att män i Sverige inte längre har hela makten utan behöver stå ut med gapiga tanter betyder inte att jordens alla män har förlorat något, inte än i alla fall. Å andra sidan kanske jordens alla män har något att vinna också, men det kanske är lite för mycket begärt, att de ska se vinsterna med att avstå något.

OBS, jag ser inte kvinnor som offer, de är kapabla till vad som helst, men på vissa håll har de lagarna emot sig, vilket kräver mer kamp, precis som vi här i Sverige fick kämpa för att få demokratiska rättigheter för en sisådär 100 år sedan.

Det var väl då de införde kvinnoförbund, man behövde ju kaffekokerskor för att orka föra de riktiga kampen, den som fördes inom det egentliga partiet. Jimmy .Å. ser ut som om han behöver en kaffekokerska, de är ju inte så bra på matte, kvinnorna, så de får väl hålla sig till det de kan, de mjuka värdena. Det har man ju förstått inom Islam, eller hur? Kvinnor för sig och män för sig… vilket vi naturligtvis å det starkaste fördömer, könssegregation i främmande kulturer är det värsta vi vet här i Sverige. Kvinnoförbund är ju en helt annan sak, det har vi ju därför att, ja, varför?

Kan någon svara på det? Varför har vi kvar kvinnoförbunden? Är deras intressen verkligen så väsensskilda från andra grupper i samhället så att de måste ha en egen avdelning?

Nej, det här håller inte, jag måste gå och tömma en låda till, kanske jag hittar någon trevlig husmorsbok från 40-talet att fördjupa mig i. På den tiden visste man vad den sanna kvinnan var intresserad av, manglar och konserveringsapparater.

 

 

Relax

Jag stämde träff med en väninna igår, visserligen borde jag kanske ha stannat hemma för att laga mat inför dagens begivenheter, men jag bestämde mig för att min mage behövde ett cafébesök istället.

Vad magen tyckte efteråt kan man kanske diskutera. Jag hade ju trevligt och kunde prata om lite andra saker än de som är konstiga, men räkmackan och kaffet blev väl inte så populära ur maglig synpunkt.

Jag måste gå på café oftare, det är  slutsatsen. Jag kan ju dricka te. Men cafébesök är definitivt bra för nerverna.

Avkoppling måste till för att jag och magen ska klara oss igenom denna vinter utan attt det blir ett riktigt elände. Jag har börjat fundera på att plocka ut en kompdag snart och jag funderar på sonens råd om att röra på mig. Han har någon teori om att det vore bra för magen, och kanske hela mig. Jag har en teori om att det i alla fall kanske skulle minska magens omfång, den börjar bli lite väl pösig nu igen.

Jag funderar alltså allvarligt på att gå till mitt rätta hem och leta reda på mina löparskor och min löparoutfit.

Detta enbart för att få ordning på magen, inte för att jag egentligen vill. Faktiskt.

Idag ska jag tjäna ihop några vuxenpoäng genom att beskåda det yngsta barnets konfirmation.

Jag borde också titta igenom skola 2011-materialet, jag ska berätta om detta för mina kollegor i morgon. Suck. Inte tänka på jobbet, inte tänka på jobbet…

Senil?

Jag tror ibland att jag börjar bli lite senil, skriver samma saker här och där, upprepar mig och glömmer var jag lagt mina prylar.

Debatten om var skolavslutningarna ska hållas är igång. Upprörda röster höjs när någon skola väljer bort kyrkan, ”vi har ju alltid varit i kyrkan!!!, i tusen år har vi stått i en kyrka och sjungit nationalsången och viftat med våra små flaggor på skolavslutningen, varför ska muslimerna bestämma att vi inte längre får göra det!!!????”.

Det är märkligt att människor som aldrig besöker kyrkan annars får ett så enormt behov av att gå dit på skolavslutningen, och att längtan efter att få sjunga ”Du gamla, du fria” tränger på så till den milda grad att de kanske t om blir tvungna att lära sig mer än första raden.

Min första skolavslutning tog plats i en brunmurrig musiksal 1976. Vi hade kräppappershattar och sjöng om vårblommor tycker jag mig minnas. ”Du gamla du fria” sjöngs inte på den tiden vad jag minns, men Den blomstertid stod naturligtvis på programmet och det kan den väl få fortsätta att göra, den betyder sommarlov.

Mellanstadiebarnen på orten brukade samlas i en gymnastiksal men när jag började fyran hade en kyrka byggts i samhället och då gick vi dit, det var kanske lite bekvämare för föräldrarna att sitta på kyrkbänkarna än på de där låga bänkarna i gymnastiksalen. Fortfarande ingen nationalsång, däremot vår egen landskapssång. Någon gång under mellanstadietiden började man prata om att införa en nationaldag, vi hade ju faktiskt ingen sådan i Sverige, någon som minns? Plötsligt skulle vi lära oss att sjunga Du gamla du fria. Den fastnade aldrig i mitt huvud, fortfarande kan jag bara första raden. Den blev aldrig en del av oss, den där sången. Landskapssången däremot, kan alla.

Nu är jag själv lärare, det är olika var man har sin skolavslutning, en skola jag var på använde gymnastiksalen, inga problem, en av barnens skolor använder en dansbana och den nuvarande har en fin ljusgård där de samlas. Min egen arbetsplats har ingen bra lokal, därför går vi till kyrkan.

Min far hade sin skolavslutning i sitt klassrum när han gick i skolan, kyrkan låg en mil bort. Kontentan är att det knappast kan vara så att det är en allmän tradition att ha skolavslutning i kyrkor, att det knappast har pågått i tusen år (minns årtalet 1844) och att nationalsångssjungande inte är någon stark tradition i alla delar av Sverige (särskilt inte i inlandet där vi ibland har betraktat oss som ockuperade av den lede storsvensken och därför har en egen sång).

Förvisso är kyrkan en vacker lokal, men inte den enda som är användbar och vad som är tradition eller inte är diskutabelt.

Looovvv…

Det blev lov igen till sist. Det är inte så länge sedan det förra, men så här trött  minns jag inte när jag var senast. Ögonen är röda (psykosomatiskt lovsymtom), benen är svaga och magen underlig.

Jag mumlade något till mina små sexor i onsdags om att det vore kul att lura den andre handledaren dagen efter. Det ville de, de är inte direkt nödbedda sådana gånger, det ena förslaget efter det andra kom i strid ström från barnen. Förslagen blev mer och mer halsbrytande, på gränsen till samhällsfarliga, de är ju bara 12 år trots allt, men till sist enades vi om att de skulle gömma sig.

På skärtorsdagen skulle de ha pimpeltävling. Två av mina pippiflickor lyckades övertala slöjdläraren att såga till ett par fiskar i trä som de snabbt målade svarta. De skulle låtsas få fisk.

Jag hoppas att de alltid får vara sådana, pippiflickorna.

Det är också skönt att ha kollegor som lyssnar på eleverna och ställer upp när de behöver ha träfiskar eller något annat suspekt. Det är så lätt för vuxna att snörpa på munnen och börja mumla om att man inte ska luras.

Själv slog jag ett slag för Monty Python. Jag ägnar ju en del av min tid åt medeltiden. Det finns ju en väldigt bra MontyPython-film om riddare… Jag visade valda delar, skrattsalvorna ville inte ta slut märkte jag belåtet. När de sedan bad att få se filosoffotbollsmatchen en gång till kände jag att jag lyckats väl… De har lärt sig att uppskatta märklig humor.

Riddarna i Monty Pythons film hade nog aldrig hört talas om hästskor, de hade ju kokosnötter istället. Kanske det var så det var?

Rugby

Hockey är inte min favoritsport direkt och jag har därför inte satt mig in i reglerna. Idag läser jag därför med förvåning om de olika reglerna som gäller för herrar och damer, damer får inte tacklas… det är osnyggt när damer tacklas… de kan gå sönder… damerna har olika storlek och kan därför råka skada varandra…

Varför har de inte kjol och konståkningsskridskor?

Jag tänker på filmen ”Tjejligan”, den där Madonna spelar baseball, på 40-talet, i den filmen fick damerna först gå till en stylist och noppa ögonbrynen, lära sig dricka te utan att sörpla och utrustades sedan med en tävlingsoutfit bestående av kjol och en lite jacka. Men det var ju på 40-talet.

Själv hade jag ett stort intresse för rugby som ung, jag hade gärnat spelat och tränat denna eminenta bollsport. Tyvärr fanns det inte någon rugbykultur att tala om där jag bodde, vi brukade avsluta sommarlovet med en match hemma hos en kompis där vi bankade på varandra av hjärtans lust. Jag tror att det var tacklandet, knuffandet och bökandet som lockade oss mest. Finns det damrugby? Har de kjol då? Får de knuffas och tacklas?

Hej och hå.

Tomtebloss

Dagen före nyårsafton började det antydas från ett håll att det vore trevligt med lite smällare, kanske jag skulle kunna åka och köpa? Jag avböjde.

På själva nyårsaftonen blev jag uppringd av en gosse som förklarade att hans pappa minsann skulle köpa om jag bara sa att det var ok. Mamman i den familjen hade nämligen gett sitt godkännande. Innan jag han säga varken bu eller bä hade telefonen kastats till sagda mamma.

Naturligtvis gick det inte riktigt som de unga männen tänkt.

Jag sa till mamman att jag hade gott om tomtebloss kvar som ingen längre är intresserad av. ”De kan få elda dem”. Bra idé tyckte den andra mamman.

Pappan som hade ”lovat” att handla raketer hördes inte av. Han tyckte nog också att idén med tomtebloss var god.

De gick verkligen ut och eldade tomtebloss.

Två femtonåriga pojkar irrade omkring i vårt bostadsområde och eldade tomtebloss på nyårsafton, vid halvelvatiden kom de in, nöjda med att få ha eldat på något som orsakar gnistor, resten av kvällen förflöt i lugn.

Det är inte så svårt att sätta gränser, faktiskt. Det gäller bara att pedagogiskt förklara hur tufft och ickemainstream det är med tomtebloss, för vem vill vara som alla andra?

Julen är i princip över, magen är mätt och nu väntar soffan och mina böcker. Men först vill jag titta mig mätt på alla diabilder som min bror scannat in. Vår far var och är en flitig fotograf och många av hans foton blev just diabilder som vi brukade ägna någon mörk vinterkväll åt att titta på.

Den moderna tekniken gör att diabilderna nu snurrar runt i en digital ram hemma hos mina föräldrar och finns i en annan upplaga på mitt usb-minne.

Jag slås av att min mamma har ett intresse för kläder som jag aldrig märkt eller tänkt på. Hon sydde själv som ung och på alla bilder från 60-talet är hon elegant. Tom när hon poserar på en mjölkpall tillsammans med en ko har hon någon sorts stil som jag alltid saknat. Varför har inte jag stil?

Alla andra släktingar poserar också i snygga kläder, var kommer min sjavighet in i bilden? Det finns en släkting som uppenbarligen gått in för en alternativ stil. På sin student klädde han upp sig i orange tröja och satte på sig ett långt halsband. Tiden var kanske 1970 och han fanns nära mig under en tid när jag var liten och påverkbar…

Frågan är vem som kom före oss två, den äldre generationen ser propra ut på alla bilder. Kanske är det mormorsfar fiolspelmannen som spökar. Någon historia jag hört om honom tyder på att han var en smula bohemisk. Fast det var i början av 1900-talet och på den tiden var möjligheten att uttrycka sig med sina kläder starkt begränsad, åtminstone på landet i inlandet.

Jag tänker på honom när jag lyssnar på Dan Anderssons dikt om spelmannen som inte vill tröska råg eller repa lin eftersom han vill hålla  den hand som ska föra stråken vek och fin. Omständigheterna har alltid tvingat folk att syssla med sådant de inte vill. Mormorsfar hade inte råd att enbart spela fiol, en annan man  jobbade på kontor och trivdes med sin räkneapparat men kände att traditionen krävde att han återgick till plogen.

De levde trots det rika liv, de skrattade, stojade, festade, slet, älskade och njöt på något sätt av att vara här och vid liv, trots plogen, det vill jag ta efter. Förmågan till att njuta av livet.

Obs! Spelmännen på bilden har inget med min släkt att göra, de har bara fångats på bild under en spelsmansstämma som en gång drabbade vår lilla by, det är 70-tal, det är varmt, det är lite Ernst över det hela, det är progg, det är tradition, en aning bisarrt kanske, lite Tillsammans och lite centerpartistiskt,  det känns spännande att ha fått uppleva det decenniet, jag tror inte att jag har tagit skada…

Finns det spelmansstämmor nu?

En glad clown

Jag läser om Virgina Woolf. Boken tar aldrig slut känns det som. Tiden för läsning är knapp, det blir några sidor då och då. Den senaste veckan har det blivit mer och jag vill tacka tv för det. Hade de sänt sevärda program hade jag säkert suttit framför den.

Jag har plötsligt fått lust att skriva dagbok. Jag vill ha en riktigt fin dagbok att klottra ner mina tankar i, en dagbok som kommer att finnas kvar efter min död så att mina efterkommande får ta del av mitt liv, ungefär som med Årstafrun, eller för all del Virginia Woolf. Dagboken ska inte innehålla något gnäll har jag bestämt mig för. Jag har skrivit dagbok förut, i perioder, men i denna har jag enbart skrivit när jag varit på dåligt humör, mycket deprimerande läsning måste jag säga. Mitt liv framstår som synnerligen olyckligt med någon sorts DDR som fond.

Det är inte riktigt så det är. Även i DDR skrattade man ibland.

Problemet är att jag inte har ett lika spännande liv som Virginia Woolf, jag träffar inte så många människor som jag diskuterar djupsinnigheter med.  Om mina efterkommande får läsa om en dag på mitt arbete kommer de kanske att tänka på ord som cirkus, pajaserier, dåliga sit-coms och dårskap. Fast det är väl bättre att framstå som en glad clown än en deprimerad och grå DDR-dissident.

Jag har ägnat en del av morgonen att ta del av diverse arga människors inlägg på olika tidningssidor. Jag känner mig som om jag lever i en isolerad enklav när jag läser alla dessa bittra och ilskna inlägg om invandrare, kvinnor, hbt-lobbys och muslimer. Kanske mina grannar också tillhör dessa arga människor? Jag vet inte, jag kanske blundar, går med skygglappar, ty jag ser inte problemen som de skriver om. Åtminstone ser jag inte problemen ur samma synvinkel som de arga gör.

Jag ser problem. Men jag är inte säker på att problemen löses genom att vi ger alla muslimer respass eller spärrar in alla feminister på mentalsjukhus.

Jag tror inte på syndabockar. Jag gillar inte arga människor som tycker att alla andra har fel, det spelar ingen roll om dessa arga människor kallar sig för Sverigedemokrater, kommunister, nazister, talibaner, fascister, nationalister, religiösa fundamentalister eller bara är en arg tant i en tvättstuga, de är lika obehagliga vilka de än är.

Jag tror i och för sig att de bara är rädda, rädda för det okända, rädda för det som avviker, rädda för prova något nytt. De är beroende av att allt är sig likt.

Jag vet inte om det är mest män som skriver dessa arga inlägg, jag får känslan av det, men det kan säkert finnas en del arga tanter även bland aftonbladets insändare, de opererar säkert inte bara i tvättstugor, men jag har sett gamla tanter prova på att dansa orientaliska danser, äta av främmande mat med stor lust och babbla på med invandrare på bussen på ett väldigt obekymrat sätt. Mer sällan har jag sett gamla gubbar testa sådant.

Äldre svenska män vill ha potatis, varje dag, till varje måltid. Äldre italienska män vill ha pasta, varje dag, till varje måltid. Äldre iranska män vill ha ris, varje dag, till varje måltid. Deras fruar testar annat, de går hem till grannen och provar något nytt innan de går hem till sin man och kokar potatis, pasta eller ris.

Jag kanske överdriver. Äldre män kanske är oerhört förändringsbenägna.

Fast inte de gubbar jag känner, av alla möjliga sorts nationaliteter ska tilläggas.

Jag undrar förresten varför religiösa extremister tycker att skägg är viktiga. Det spelar liksom ingen roll vilken religion det handlar om, långa eller korta skägg ska odlas. Amish, ortodoxa judar, islamister osv. Som kvinna är jag inte alls tilltalad av dessa skägg, det enda jag tänker på är äggröran som antagligen sitter fast i behåringen. Jag kommer att tänka på Ben och Gunnar, den där filmen om manlige vänskap som Killinggänget gjorde. Fast det är väl inte så de skäggiga männen vill att man ska tänka…