Det finns ett

ställe inne i stan, ett torg, där de brukar stå, de som har något att säga, eller som vill göra en undersökning eller de som bara vill göra reklam för något. Jag brukar skynda mig förbi, idag hann jag inte. En snubbe dök på mig och undrade om jag ville svara på en fråga, han kom från en av lokaltidningarna sa han. Jaha, tänkte jag, vad kan det vara för spännande, dagsaktuell fråga jag ska få tycka till om då? skolan? rasism? världsekonomin? Syrien?

Mannen tog ett djupt andetag och frågade… ”är du orolig för sorkpesten?” Jag stirrade på honom någon sekund, svalde och sa sedan, helt sanningsenligt, att ”nej, det är jag inte” varvid han studsade till och tittade grubblande på mig. Inte? Men varför? ”Jamen, jag oroar mig inte så mycket sa jag”, ”krattar du inte?” undrade han. ”Jag är lat” sa jag, ”jag krattar en gång på våren”. Han antecknade ivrigt. Inte orolig, krattar en gång på våren, är lat. ”Är det blött eller torrt när du krattar” frågade han sedan, där hade jag inget riktigt svar, för det har jag aldrig tänkt på, om det är blött eller torrt, men det är ju på våren, när snön gått bort, så särskilt torrt kan det ju inte vara. Frågan är vad som är bra eller dåligt, ur sorkpestshänseende? Det sa han inget om.

”Bra svar” sa han sedan, medan han drog ett tjockt streck under ordet lat.

Efter det tog han ett antal kort . Som i morgon ska publiceras i tidningen, i alla fall ett av dem, jag och några till (hoppas jag) blir länets ansikten utåt när det gäller sorkpest.

Barnen kommer att jubla.

Själv har jag fortfarande ingen riktig åsikt om sorkpest.

Behovet av en egen bil har gradvis växt under det senaste året. Detta beroende på länstrafikens oförmåga att hålla tiderna och märkligt lagda turer och vissa engagemang jag har som gör att jag ibland måste ta mig snabbt från jobbet utanför stan in till stan.

Under ett par dagars tid har jag nu ägnat mig åt att gå i bilaffärer och provköra. Jag har försökt lägga band på min fixering vid utseende och istället försökt tänka funktion och ekonomi.

Trots det var jag igår på väg att köpa en Renault som gått 20000 mil, haft ett motorhaveri och dessutom hade en spräckt vindruta.  Hade det inte varit för min man som föste mig ut ur affären så hade jag idag varit (o)lycklig ägare till denna fina bil. Jag försöker analysera mig själv. Varför tyckte jag att information om ett större motorhaveri var totalt ointressant? Varför lät jag mig inte oroas av den spräckta rutan? Varför var de 20000 milen plötsligt inte ett problem? Jag frågade faktiskt om kamremmen, den var bytt sa bilhandlaren och berättade sedan om haveriet.

Det enda jag tänkte på var att sätena i bilen var mjuka och väl stötdämpade.

Motorhaveri? Tja, den var ju lagad nu…

Denna dag har jag i tur och ordning provkört en opel och en nissan.

Och nu har jag bestämt mig för att lägga alla bilköparplaner på is. Det är för besvärligt, allt prat om servicekostnader får mig att skruva olustigt på mig och istället börja fantisera om något annat, t ex tänker jag fortfarande, helt i strid mot allt förnuft att den där Renaulten var bekväm att sitta i.

Jag behöver en bil, men om bilen bara kunde rulla, utan att man behövde grubbla på oljefilter och tändstift så skulle det naturligtvis kännas väldigt mycket bättre.

Hur gör alla andra? De kör omkring i sina micror och clios och astror och verkar bekymmerslösa.

I min fantasi äger jag en Saab, R4, Citroen 2CV, eller möjligen en Nissan micra och jag bara kör och kör. R4:an kanske är det bästa köpet trots allt, det enda som behövs för att reparera den är väl lite ståltråd och silvertejp? Tyvärr är de rätt sällsynta, svåra att få tag på.

Lustigt att man på radion just nu pratar om programmet ”Oförnuft och känsla”.

Jag får väl svära över länstrafiken ett tag till.

Vilket egentligen är ett rejält i-landsproblem.

Juli

Jag är rastlös. Vandrar omkring i radhuset, plockar en strumpa här och rättar till en bok där. Organiserar mina köksbänkar och funderar över hur badrummet ska inredas, dvs vilken typ av hylla eller annat system som kan placeras där. Däremellan läser jag, fast läsningen engagerar mig inte just nu. Jag måste ge mig av till biblioteket för att hitta något annat. Jag suktar efter något brittiskt, läderfåtöljer, excentriska människor, pipor och mysighet.

Jag behöver lösa det där med bil också. Aldrig har jag känt ett så stort behov av en egen bil som nu. Antagligen symboliserar denna min suktan att jag känner mig instängd, låst, ofri och behöver bryta mig ut. Jag behöver veta att jag närsomhelst kan åka till valfri blötmyr/stad/väninna utan att behöva synkronisera mig med någon annan.

I-landsproblem, jag vet. Människorna som sitter i flyktinglägret i Kenya och inte har någon mat skulle skaka på huvudet åt min längtan efter en liten röd bil. Eller, nej, varför skulle de göra det? Mina problem betyder ju att jag har mat på bordet och inte behöver oroa mig för min överlevnad, vem vill inte ha sådana problem?

Jag bakade två surdegslimpor igår, skorpan blev rätt hård och jag grubblar över hur jag ska förfina surdegsprojektet, samtidigt som jag fantiserar om mazariner. Det var länge sedan jag bakade sådana och det kommer att bli mitt nästa bakprojekt, måste bara handla lite först.

Jag och min far uppskattar mazariner, nästan ingen annan jag känner gör det. Hur kommer det sig? När eleverna ska baka till lärrarummet brukar jag alltid lobba för mazarinkaka, tyvärr verkar de inte riktigt veta vad jag yrar om. Håller mazarinen på att bli bortglömd?

 

Gick på

fotboll, träffade en man som är rektor i en annan kommun, spydde ur mig, han såg undrande ut, nu har jag ångest.

Ibland pratar jag alldeles för mycket.

Varför kan jag inte bara var tyst? Eller lite mer nyanserad?

Å andra sidan vet jag ju inte vad han tänkte. Kanske han blev chockerad över sådant jag vräkte ur mig, eller också tänkte han att jag måste vara en jobbig kvinna att ha i personalen.

På morgonen, före fotbollen, sprang jag. Det gick trögt.

Därefter skulle det fixas pass till sonen, vilket visade sig bli till en historia för sig. Min bror skulle också fixa pass. Han bad mig köra hans bil. Varför gjorde han det? Han är innehavare av en volvo kombi, automatväxlad, jag kör i normala fall en liten bil, manuellt växlad, som är rätt hög. När jag skulle sätta mig i volvon trodde jag att den var lika hög som min lilla bil. Det var den inte. Jag liksom bara föll in i bilen, bom!

Den hade väldigt effektiva bromsar, hoppas att min bror inte fick någon whip lash-skada. Han klagade lite över huvudvärk efteråt, hoppas att det gick bra.

Därefter ner på stan, först biblioteket. Lämna böcker och hitta reseguide över Venedig var planen, jag hittade en ganska stor bok om staden och på vägen ut upptäckte jag utställningen jag läst om i lokaltidningen. Eleverna i åk 9 på en skola som jag är spekulant på (att börja jobba på) har arbetet med ett projekt om andra världskriget som resulterat i en bok och en utställning. En av lärarna som deltagit i projektet är en fd kollega till mig. Hon befinner sig i något sorts paradis där man får resa till Berlin på studieresa och göra roliga projekt med sina elever.

Medan jag spyr ur mig saker inför andra gamla kollegor, som till sist börjar se bekymrade och undrande ut.

Jag kunde ju också ha varit någon som deltagit i ett projekt! Ve!

Väl nere på staden fick jag för mig att jag kanske kan behöva en vit klädnad att iföra mig i Venedig, eller någon sorts klädnad, vilken som helst, färgen var inte så viktig. Om det fanns? Naturligtvis inte. Jo, det fanns en som såg snygg ut, men jag vågade inte ens prova den, den hade garanterat inte sett snygg ut på mig. Jag behöver nog några fler mil i benen innan den möjligen kan passa min kropp.

Jag åkte hem, plockade fram min matberedare, slängde i mjöl, fett, ett ägg och lite salt. Körde igång, och inget hände, inte så konstigt kanske eftersom jag körde sönder den för en tid sedan, varför den står kvar i skåpet vet jag inte.

Efter det åkte vi på fotboll, där den där rektorn i en annan kommun satt. Han frågade om vi varit matchvärdar någon gång, då slog det mig att vi skulle vara matchvärdar just idag. Vad det nu innebär, och där satt vi, en kvart sena till själva matchen och definitivt försenade till värdskapet. Det var liksom bara att bita ihop och låtsas som ingenting.

Under hela tiden som allt detta pågick i mitt liv hade man vårstädning på gården, som jag inte deltog i. Jag försökte få min bror att köra bilen till ett ställe dit jag inte skulle behöva gå över gården för att nå, men det ville inte han. Jag fick alltså gå där och skämmas inför alla krattande och trädsågande människor. Som en paria.

Jag tröstade mig med att jag nog var först ut med att kratta min egen tomt, men det hjälpte föga när jag såg hur högt gräset var, på min tomt. Där ligger också en sparkcykel slängd och där står två vita plaststolar, av en billig sort. Inte särskilt elegant, det ger mig inget övertag över de krattande människorna, tvärtom.

Jag undrar vad morgondagen kan tänkas bjuda på? Jorden gick i alla fall inte under, alltid något.

Surrealistiskt

Snuvig som jag är satt jag i fåtöljen och glodde på bröllopet, det är ungefär det enda jag har orkat detta lov, att sitta i fåtöljen och glo, jag har  läst lite, druckit lite honungsvatten och! faktiskt! har jag rört lite på mig, men jag vet inte om det bidrar med något bra i nuläget. Jag tycks inte bli piggare, snarare tvärtom.

Nåväl, snuvan och den allmänna omtöckningen får väl vara mitt alibi för just det här prinsbröllopet, jag orkade liksom inte ta ställning för demokratiska värden och modernism. Fast ord som surrealism, hederskultur och medeltid for genom mitt huvud.

Jag har besökt kyrkan i fråga, och det måste jag säga, att det är en av de mest intressanta byggnader jag har besökt någon gång. Detta ur kulturell och historisk synvinkel, jag föll inte på knä och bad böner, jag brukar inte göra det, sådant lämnar mig kallsinnig, men närheten till historien i form av den första Elisabeth, kröningsstolen och ”Poets corner” gav mig rysningar, av något sorts välbehag, fast välbehaget kanske kom sig av att rösten i guidbandspelaren man fick låna kom från Jeremy Irons, eller också var det kombinationen. Märkvärdigt var det i alla fall, för en historienörd.

Nu är det inte så att jag tycker att kungar och drottningar är mer speciella än andra människor, men somliga av dem har onekligen gjort avtryck i historien.

Mitt intresse för det brittiska är kanske inte patologiskt, men näst intill, varför jag inte undervisar i engelska är ett mysterium, fast beror väl mer på omständigheterna än aktivt val. Jag har fastnat i det tyska träsket, gillar de tyska verben men drömmer romantiska drömmar om små hus i England, mjölkbud och röda telefonkiosker.

Nåväl, jag glodde som sagt var apatiskt på de kungliga, men hörde samtidigt Jeremy Irons inombords mumla fakta, på ett ytterst förföriskt sätt, om gravar och altare och undrade i förbifarten hur det kommer sig att Charles och hans pappa ser jämnåriga ut, faktiskt tyckte jag nog att Philip såg bättre ut, vilket inte säger så mycket, jag undrade också hur det kommer sig att alla män i den där familjen verkar tappa håret på likadant sätt.

Jag reflekterade som hastigast över att drottningen nästan såg uppsluppen ut, lite lössläppt, för att vara hon, och jag tänkte att hon kanske hade tullat på sherryn på morgonkvisten. Jeremy fortsatte att mumla fakta inuti mitt huvud hela denna tid, och jag tänkte en del på Charles Dickens också.

Hattarna! Visst var alla hattar underliga? Eller hattar, ornament är kanske ett bättre ord, här kommer min plebejiska sida fram, jag förstår inte det där med high fashion, jag förstår inte varför alla damer rusar till samma affär och köper varsin lustig lite hårgrunka, utan att fundera över om det är snyggt eller inte. Galnast verkar vinna. Fast det är väl inte bara kungliga och adliga som beter sig så, man ser en del konstigheter på min lilla stads gator också.

Plebejisk förresten, en av mina förfäder var någon sorts riddare, det är inget jag går och yvs över direkt, min mor muttrade någon gång om denne riddare, ”grym typ” var hennes ord. Inte grym som i cool eller häftig, utan grym som i elak och hänsynslös. Det finns en släktförening som ivrigt ägnar sig åt forskning om denne riddare och hans familj och som tycker att det är fint att vara ättlingar, jag vet inte, men vad mig anbelangar hade man nog kunnat strö ut hans aska över någon flod och glömt honom. Vad är det som äras?

Jag har även någon sorts trollerikunnig, halvadlig officer i mina anor, han är mer intressant, men allt som har med det militära att göra ger mig allergiska utslag.

Nej, ska någon hyllas är det nog alla mina strävsamma bondeförfäder som inte gjorde något större väsen av sig men kanske heller inte skadade någon annan. Förhoppningsvis.

Fast vad vet man?

Min nordiska, lutherska, Pippi Långstrumpsida vred sig som en mask på kroken när biskopen undrade vem som ”överlämnar denna kvinna”, 2011. Är det en gullig tradition egentligen? Jag undrar också över ansiktsslöjan, är det gulligt? Det faktum att alla damer behöll hatten på i kyrkan, vad kommer det sig av? En gullig liten tradition som sa att kvinnor ska täcka håret… Det tycker vi ju är oerhört gulligt, eller hur? Att täcka håret? Visst gillar vi det?

Fast som svensk ska man ju vara tyst om man har kritik mot andra europeiska kulturer och traditioner, det är en annan sak om man vill kritisera utomeuropeiska vanor, men att ge sig på något som har rötter i gamla kristna europeiska sedvänjor är inte poppis. Möjligen om traditionerna kommer från trakterna öster om Elbe, därborta är de lite underliga, kommunister, det vet man ju…

Men att dölja ansiktet på engelska brudar är ju som sagt var en charmig gammal kristen tradition…

Sådan har alltså min dag varit, fylld av underliga reflektioner med Jeremy Irons som oavbrutet bakgrundsljud, feber?

Det är lärarnas fel…nananana

Jag går och nynnar på en sång som Henrik Dorsin framförde i Grotesco, ”Det är bögarnas fel” sjöng han glatt i en debattprogramsparodi. Jag sjunger inte om bögar, jag sjunger att ”Det är lärarnas fel”. Har gått och nynnat på den hela dagen, sjöng faktiskt för min handledarkollega i lärarrummet, han uppskattade min tolkning.

När jag inte sjunger och grubblar på hur jag ska fånga upp några individer som ibland uppträder oförnuftigt så grunnar jag på glasbetong. Ska jag låta mura upp en sådan vägg i mitt badrum? Vad kommer det att kosta? Blir det bra? Jag tittar också begrundande på ett alldeles nyinköpt duschset och längtar hem till mitt radhus. Snart, snart ska jag få flytta hem från exilen i den nybyggda lägenheten som bara passar för spelberoende fastfoodätare. Jag kan knappt vänta.

Jag besökte radhuset idag, snickarna var kvar och vi mätte lite grann i badrummet och diskuterade glasbetong, sedan hälsade jag från den ene snickarens gamla skola (den där jag jobbar) och när jag gjorde det tittade jag fundersamt på den andre snickaren och undrade om även han tillhör skaran av gamla elever. Det är bara att hålla tummarna för att de inte tyckte att jag var en psykotisk fascist och därför, på pin kiv, har snickrat till det konstigt. Det skulle inte kännas bra om tapeterna plötsligt och oförklarligt rasar eller att det blir stop i golvbrunnen. Ok, jag har tittat på fuskbyggarna, det är inte ett bra val av tv-programm om man befinner sig i min situation. Man blir lite…orolig.

Å andra sidan kanske det är mitt eget fel om de bygger fel, det beror ju på vilka minnen man väcker. Det kanske är som vanligt, ”det är lärarnas fel…”

 

Provokativt

Jag läste en recension av Åsa-Nisse igår och började fundera, mina tankar spretade lite hit och dit och jag hade svårt att få något samlat grepp om dem men oj så det snurrade i mitt huvud. För det första undrade jag varför Åsa-Nisse plötsligt blir film igen, jag menar, eehh? Men! det jag undrade mest över är hur provocerad recensenten var av sagde Åsa-Nisse. Personligen kommer jag inte att gå och titta, jag har inte gått och längtat efter en nyinspelning, jo, det ska vara för att få se Sjökvisten fumla med bröllopskonfekten då, det var lite lustigt på något vis, eller inte, men jag blir inte provocerad av Åsa-Nisse. Jag känner inte att jag måste ta avstånd och fördöma, eller? Nej, så här är det, jag blir inte arg av Åsa-Nisse. Jag blir arg när jag ser diverse tyranner agera huvudlöst, men svensk buskis får mig inte att gå i taket, även om jag inte tycker att det är bra.

Det kanske är författaren som får recensenterna att skumma av raseri? Han var ju nazist. Fast recensionen handlade ju mer om innehållet än författaren, det var någonting i själva filmen som provocerade, som gjorde recensenten bindgalen. Borde jag inte som fd landsbygdsbo ta avstånd? De driver ju med människor på landet, inte rider vi på älgar och har fumliga handelsmän som försöker förföra med hjälp av bröllopskonfekt? Tja, man kan ju diskutera, men jag blir inte särskilt arg, det är inte direkt så att jag tuggar fradga av ilska. Förresten är han ju smålänning, de kanske rider på älgar där.

Ärligt talat så känns det lite i-land över det hela, vi har tid att bry oss om att det filmas buskis och att dessutom uppröras över detta faktum. Vi behöver inte stå på något torg och kämpa för frihet, vi kan rasa mot melodifestivalen och Åsa-Nisse istället. Det är lyxigt, eller hur?

 

Det finns

tillfällen när man allvarligt tvivlar på sin mentala hälsa och nej, det är inte när jag skrålar Pärleporten inför 28 elever, det är när man försöker få fram fakta och besked och den person som borde sitta inne med all fakta och alla relevanta besked bara svarar goddag yxskaft.

Just nu funderar jag på om jag inbillar mig, kanske vissa saker inte uttalades, det kanske bara är utslag av min fantasi, fast det var fler som hörde, vi pratade om det efteråt, så det är nog inte min fantasi som spelar mig spratt. Det är den hårda verkligheten.

Jag suktar just nu efter en cykel, en italiensk ö, en brevbärarväska och Pablo Neruda. Jag ser framför mig hur jag cyklar omkring med brev på den där ön, pratar lite strunt med Pablo, cyklar tillbaka in till stan och dricker ett glas vin på den lokala tavernan.

Det finns absolut inget romantiskt i att varje morgon pulsa i djupsnö (min genväg består av en översnöad äng), komma till jobbet med blöta strumpor och sedan höra en massa märkliga uttalanden om olika typer av yxskaft.

Nej, inget romantiskt alls.

Skulle man göra en film om mig skulle det inte alls bli som ”Freedom writers” eller den där med Michelle Pfeiffer.  Man skulle bara se en tokig tant med blöta strumpor som av någon anledning bestämt sig för att Pärleporten är toppen och vars skrivbord är en katastrof.

Det är inte romantiskt alls.

 

Jobbigt

Jag hade två tider att passa idag, plus att jag skulle försöka få tag på en bankkvinna. Jag är därför helt utpumpad.

Hos optikern kollades min syn upp, den väne mannen undrade om jag köper mina linser på internet, vilket jag lite skamset medgav att jag gör. ”Du väljer själv” sa han lite ynkligt, mitt samvete kröp ner i skorna, jag kände mig usel.

Hos frisören stod plötsligt min gamla frisör, henne som jag flydde från för ett antal år sedan, hon hittade så många fel på mitt hår att jag till slut började tänka på att testa antidepressivt. Hon har alltså bytt salong och jag blev så perplex när jag såg henne att jag inte hörde vad receptionsdamen frågade. ”Jag blev alldeles tagen” pep jag till slut, vilket antagligen kan tolkas som vänligt eller dumdrygt. Min gamla frisör såg glad ut i alla fall. Jag grunnar nu på om jag ska byta salong.

På radion i morse pratades det mycket om tiggeri och jag tänkte på detta när jag för femte gången denna sommar blev antastad av en mobilkille. Kan man inte skicka det gänget i någon kanot ut på Atlanten? Nu blev han lite imponerad när han såg min hightech-telefon, han trodde säkert att tanten var ett säkert offer med urgammal telefon. Så var det icke! Men som sagt var, för min del kan de gärna skickas iväg någonstans dit jag inte kommer.

Bankkvinnan? Hon måste ha haft en hård dag, kundbesök, lunch, telefonsvarare på, sammanträde.

Håret? Fluffigt.

Bär

Jag tänker mycket på bär just nu, röda bär, blå bär och guldgula bär. När, o när blir de färdiga att plockas? Nu när jag börjar bli fit, när min kondition har drastiskt förbättrats (vilket inte säger så mycket, man måste beakta utgångsläget för att förstå vilken drastisk förbättring det rör sig om) kommer jag att orka lufsa runt i skogen i timtal.

Vägen till kondition gör ont, man måste vara hård, tuff och målmedveten för att nå dit. Min vän säger att om jag bara härdar ut en månad (!) så kommer ett sug att börja uppstå efter att springa i ur och skur. Problemet är att det gör ont. I dag gjorde jag i och för sig ett genombrott, jag var ute trots att solen inte sken, trots att det blåste och trots att man kunde misstänka att det skulle kunna börja regna.

Kommer jag att stå ut en månad? När ska jag köpa skor med dämpning? När ska jag hitta en jacka/väska för min mobil? Den lånade jackan jag hade idag var inte bra ur mobilhänseende.

Varför ska hon ha med sig mobilen i elljusspåret tänker ni säkert nu, vad fånigt av henne. Ja, men jag har spotify på min mobil, jag har inte telefonen med mig därför att jag behöver bli nådd, det är för att jag ska kunna lyssna på ”I,m too sexy for my car”. Se där! ännu en hemlighet som läcker ut! Jag lyssnar på den gamla slagdängan när jag motionerar, jag inspireras av denna låt som min dotter påstår enbart diggas av män med stor mage och uppknäppt skjorta, hon har fel,  det finns i alla fall en kvinna som gillar den i smyg. Fast man ska kanske inte titta på videon, det känns lite daterat, det de har på sig. Det funkar bra i elljusspåret dock. Glöm nu att jag svamlade om detta.