Språk

Jag läser ett inlägg från vänsterpartiet om srpåkundervisningen i skolan, de är arga på Björklund och hans meritpoängsförslag. Det tycker att det blir orättvist för alla andra språk på jorden om franska, tyska och spanska ska premieras, dessutom räcker ju engelskan! De anser att Björklund är kolonial som lyfter fram de tre andra språken. Att lyfta fram engelskan är naturligtvis inte kolonialt.

Om Björklund kan man diskutera till döddagar, det tänker jag inte göra här och nu, däremot fortsätter jag att grunna på det här med språk och meritpoäng.

En sak vet jag, engelskan räcker inte riktigt så långt som vi tror. Jag har rest i Tyskland, jag har träffat människor från östeuropa, även rest i Frankrike och Belgien och kunnat konstatera att alla kan inte engelska. Åtminstone inte särskilt bra.

En annan sak vet jag också, det svenska näringslivet har ett visst intresse av människor som kan tyska, de gör nämligen affärer med detta land, stora affärer. Jag vet en annan sak också, många tyskar reser hit, turistbyråerna runt om i riket har ett visst intresse av människor som kan detta språk. Eftersom alla tyskar inte kan engelska.

Vi behöver alltså inte ens resa ut från Sverige för att ha nytta av  exempelvis tyska.

Det är ju rart att Vänsterpartiet sedan lyfter fram alla andra språk på jorden, men hur ska det funka rent organisatioriskt? Om man ska bedriva undervisning i ala språk som finns, typ. Fem elever väljer att studera ryska, fem andra vill lära sig japanska, sju vill plugga tyska och 15 bestämmer sig för att italienska vore fränt.

Jag ska tillägga att mina egna barn är tvåspråkiga, de kan ett utomeuropeiskt språk och har haft modersmålsundervisning under hela sin skoltid, jag är en människa som är för språkkunskaper, språk kan öppna dörrar på ett fantastiskt sätt, men det måste på något sätt fungera. Vi kommer inte att kunna få fram behöriga lärare i alla möjliga språk för undervisning i moderna språk, vi har ju redan nu stora problem med lärare i spanska, de finns inte i tillräcklig mängd.

Vänsterpartiet är gulliga i sitt tänk, men det är för mycket rosa fluff.

Däremot borde ju modersmålsundervisningen i sig kunna ge någon form av meritpoäng, varför inte höja den i status? Varför inte ta till vara på den kompetens som finns? Jag vet att det finns många farbröder som sitter ute i stugorna och är livrädda för arabiska, arabiska är ju lika med islam och islam är ju lika med terrorism och slöjor. Förvisso finns det många arabisktalande som är kristna eller har andra religioner och rätt många är inte terrorister och rätt många bär inte slöja och en väg till dialog är ju språk, men det lär väl inte lugna farbröderna.

Farbröderna i stugorna tycker att det är konstigt när någon kan många språk, det borde ju räcka med svenska tycker de. I många länder är flerspråkighet det normala, man växer upp och pratar ett språk hemma, ett annat i skolan och ett tredje i grannbyn, osv. I Sverige var det inget man ville uppmuntra till, för inte så länge sedan förbjöds finsktalande barn att prata  finska på rasterna i skolan.

Språk är kontroversiellt, av någon anledning.

Tillbaka till meritpoängen, jag tycker fortfarande att det finns en orättvisa för de elever som av någon anledning inte kan lära sig ett annat språk, man kan inte utgå från att de inte gör det pga av lathet, det finns en mängd andra orsaker som vi måste fundera på.

Det är lika kolonialt (eller kanske tom mer?) att påstå att det räcker med att kunna engelska som att säga att vi ska premiera tyska, franska eller spanska, man kan inte utgå från att alla kan engelska, jag blir nästan arg när jag tänker på det påståendet.

Det är rart att vilja lyfta alla andra språk i världen, men rent organisatoriskt ser jag vissa problem, varför inte lyfta modersmålsundervisningen?

Varför denna misstänksamhet mot språk? Själv lärde jag mig inte att prata svenska förrän jag var 10 år, jo, jag har växt upp här, mina föräldrar är födda här liksom alla mina förfäder (nästan, det fanns ett par norskor för länge sedan) men vi hade vår dialekt, den är mitt första språk och det är på min egen dialekt jag fortfarande tänker. I skolan mötte jag en lärare som förbjöd oss att prata dialekt på lektionen, alltså blev språket en del av vårt motstånd.

Detta skulle kunna bli en lång uppsats om svenskars rädsla för andra språk, men det har jag inte tid med nu, jag ska tömma komposten.

Språk

Jag har inte tänkt färdigt när det gäller det där nya förslaget om meritpoäng för att man läst moderna språk. Såsom varande tyskafröken borde jag kanske applådera och ropa ja! ja! ja!. Men jag vill ju vara säker på vad det är jag ropar ja till.

Det finns ett dilemma för språklärare som andra lärare inte har. Det är rätten att välja bort. Eleven kan plötsligt säga att ”det här vill jag inte längre” och byta till svenska eller engelska. Det finns många olika anledningar till ett byte, det kan vara svårigheter med läs och skriv, det kan vara ointresse, det kan vara stress, det kan vara att fröken/magistern är tråkig och man kanske inte tycker att arbetsbördan är tilltalande.

Det ställer vissa krav på mig som lärare. Jag måste se till att ämnet blir roligt. Jag måste skapa någon sorts behov av tyska verb och Apfelstrudel. Jag måste dessutom vara försiktig med läxor och prov, det får inte uppfattas som för mycket, då börjar de genast snegla på spanskagruppen som aldrig tycks ha läxor och mest attraktivt av allt framstår ju svenskan/engelskan där man definitivt aldrig har läxor och där fröken/magistern är jättesnäll.

Hos oss har vi minskat avhoppen ordentligt. Speciellt på tyskasidan, vi har dessutom fler barn som väljer att läsa tyska nu än tidigare. Jag och kollegan gned förtjust våra hakor när vi såg siffrorna igår. Vi närmar oss spanskan… Detta är sensationellt! Vi borde egentligen ha skålat i sekt! (tysk champagne) vi borde ha utropat ett unisont ”Jaaaa” och gjort långnäsa, fast det gjorde vi inte, det hade verkat omoget och inte riktigt tyskt.

Hur har vi vänt trenden? Jag vet inte riktigt. Förändrad pedagogik kanske? Man leker fram verbböjningarna? Egna arbeten där de upplever att de lär sig mer? Få prov? Rollspel? Att de får en känsla av att det inte är bortkastad tid? Att de kan ha nytta av sitt språk? En strängare policy för byten? Jag vet inte, men det känns dödsskönt i kistan att gå på sommarlov med det där i åtanke.

Extra meritpoäng? Ja, kanske. Det är lite tråkigt att inte kunna ställa lite högre krav, möjligheten att byta bort språket finns ju, blir det för mycket jobb byter man. Det kommer alltid att finnas en kärna kvar som är beredda att satsa, men de som inte har den lusten tycker inte att det är värt insatsen. Visserligen individualiserar man, men det går inte att göra det hur basalt som helst.

Å andra sidan är det ju inte riktigt rätt mot de som från början vet att de inte mäktar med ett extra språk, de som kämpar med läs- och skrivsvårigheter, eller har för mycket annat i huvudet, så mycket att ett enda litet tyskt verb blir för mycket.

I vår kommun börjar man med moderna språk i åk 6. Språklärarna har börjat ifrågasätta detta. Varför inte börja i åk sju? Varför inte satsa mer på engelska och svenska fram till åk sju? Vad vinner man på att börja i åk sex? Inte mycket enligt oss. ”Det finns forskning som säger att det är bättre ju tidigare man börjar lära sig ett nytt språk” säger man. Ja om man börjar riktigt tidigt ja, som typ femåring.

Men nu säger jag bara ”Zum Wohl!”

Att underhålla tyska

Jag försöker underhålla min tyska bla genom att lyssna på radio. För att göra det på ett bra sätt behövs en radiokanal med mycket prat. Jag har lyckats hitta en kulturkanal. De pratar mycket… kulturellt, tänk er en radiokanal som enbart innehåller ”Obs kulturkvarten”, dygnet runt.

Det är intressant, men verkligen überkulturellt.

När jag inte lyssnar på überkulturella radiokanaler försöker jag läsa romaner på tyska. Problemet är att bibliotekets tyskavdelning innehåller mycket Hermann Hesse, Tomas Mann och Günter Grass och ganska lite nyare och mer lättsam litteratur. Jag har inget emot de tre uppräknade författarna, men det skulle vara skönt med lite mer lättsmält litteratur ibland.

Till hösten ska jag tydligen ta emot en student… hon ska bli tyskalärare, jag vill ju inte framstå som någon charlatan och jag känner därför ett oerhört behov av att förkovra mig.

Jag känner mig ofta som en charlatan faktiskt. Jag undrar när jag ska bli genomskådad.