Måste bestämma mig

Sportlovet inleddes med något sorts sammanbrott och ett mycket tidigt sänggående. Det gick inte att hålla sig på benen längre, inte för att jag är sjuk eller så, jag är helt enkelt slutkörd. Samtidigt som mitt sammanbrott pågick läste jag något om att lärare är stressade, vilket inte direkt muntrade upp mig, det bara bevisade vad det var som pågick inuti mig.

Nu sitter jag här, lördagmorgon, har druckit lite kaffe, ätit en smörgås, läst tidningen, duschat och lyssnat på radio, påbörjat en lista med sådant som ska göras, sådant jag glömt, sådant som har med mitt liv att göra, inte mitt jobb. Då dyker tanken upp att en av mina elever borde få uppdraget att tillverka en viss grej på slöjden, till klassrummet, för att få honom att göra något från början till slut, för att osv… Jag hejdar mig och återgår till mitt eget liv en stund, men tankarna vandrar tillbaka till klassrummet och något jag pratade med eleverna om igår. Deras trivselenkät visade att de inte har någon vuxen att prata med, det gjorde mig olycklig och jag pratade med de om saken. Det visade sig att de vill ha vuxna i korridorerna, det var det det handlade om, för få vuxna. Återigen försöker jag få mina tankar att gå tillbaka till mitt liv, mina barn, mitt hem.

Jag blev erbjuden vikarie för att komma ikapp med skrivbordsjobbet, mitt skrivbord ser för j-ligt ut, det är värre än någonsin, jag hinner bara mellanlanda, slänga ifrån mig något och rusa vidare, det är melodin alltså, sätta in en vikarie för att jag ska hinna med mitt jobb. Vilket jobb? sammanställa trivselenkäten, skriva färdigt omdömena, skriva två åtgärdsprogram, eventuellt också planera lektioner (men det har inte direkt någon prioritet), planera elevens val, driva fackligt arbete (för att komma tillrätta med de problem som ligger till grund för mitt sammanbrott, dvs lite tid, mycket jobb osv) + en del annat.

Jag försökte förklara för eleverna igår, hur mitt schema ser ut, hur lite tid jag har för att gå ut i korridorerna, en pojke tyckte att jag kunde planera på kvällarna, en annan pojke sa då att ”hon måste få ha lite fritid också fattar du väl!”. Hur det än är, så har jag dåligt samvete.

Det jag måste göra nu är att bestämma mig för hur mitt liv ska se ut i framtiden, ska jag fortsätta med det här jag gör? Visserligen har jag ett jobb som jag älskar, men samma jobb gör att jag inte orkar med något annat än att jobba, mina lov och mina helger går åt till att sova, inte till att umgås med mina nära och kära och hitta på något roligt att göra. Det första jag måste göra är att hitta ett alternativ inom samma bransch, ett bättre alternativ, det andra är att helt enkelt byta bransch.

Vilket känns tråkigt, men jag kan inte ha det så här. Det räcker nu.

 

Fönuft och känsla

Jag begav mig av till en begravning i morse. En äldre släkting som alltid funnits på exakt samma ställe hela mitt liv gick bort för en tid sedan och jag kände att det var en person jag ville visa min vördnad inför. Vi var många som ville det. Grannar och släktingar.

Sådana tillfällen ger möjlighet till att fundera över tidens gång, de gamla grannarna har krympt och blivit krokiga på utsidan, på insidan är de dock som förut, fast kanske lite sorgsnare. Själv är jag naturligtvis inte förändrad ett enda dugg.

Man hade letat fram en präst som tjänstgjorde i församlingen för länge sedan, numera betraktar man hans tid som någon sorts guldålder tror jag, det gjorde man inte då, i alla fall inte de tanter som bekända sig till den mer högkyrkliga traditionen. De gillade inte hans skägg, han jeans och hans får. Jo, han hade får i prästgårdsträdgården, vilket rätt många av oss betraktade som spännande, och gröna vågen-aktigt, för det var ju på den tiden.

Ärligt talat så var han en helt ok präst, och jag gillade hans sätta att leda begravningen idag, inget ”andligt flum” som han sa, det gäller att leva på ett schysst sätt sa han också, att ta vara på tiden och inte hålla på med en massa jox. Ungefär så uttryckte han sig.

Sedan kan jag väl konstatera att en begravning inte är rätt plats att hålla en manifestation på. Åtminstone inte en manifestation som riskerar att såra de närmast sörjande.

 

Beskydd

Jag är duktig på att raljera om tokerierna som förekommer i mitt liv men här, på nätet, försöker jag att vara försiktig, ingen ska anklaga mig för att vara illojal, typ. Därför raljerar jag i förtäckta ordalag, berättar vansinniga historier, försöker vrida sanningen till någon lustigt och oigenkännligt.

Men varför gör jag det? Varför kämpar jag så hårt med att skydda de som gör fel? Varför är jag rädd för att få stämpeln illojal i pannan? Det retar mig en smula, nej inte en smula, det retar mig till vansinne därför att jag vet, att rädslan för att vara illojal är förbehållen mig och mina likar, inte fiendelägret. För att uttrycka mig drastiskt.

För mig brast det igår, en person uttryckte sympati, jag började gråta och bestämde mig sedan för att säga som det är. Jag har gjort allt för att uppmärksamma höga vederbörande på galenskaperna som pågår, men ingen är intresserad av att lyssna, ska jag ge upp eller fortsätta kämpa, fast på en annan planhalva?

Det verkar som om jag inte alldeles har gett upp, jag känner fortfarande kamplust, men jag har svårt att förstå att man offrar barn och vuxna på detta sätt.

Ska man

behöva gå till jobbet som ett nervöst vrak första dagen efter semestern? Är det rimligt att pulsen lägger sig runt 90 efter nio veckors ledighet? Jag pratar vilopuls nu och ska man vara så trött sista dagen  på semestern pga att man legat sömnlös två nätter och hållit långa tal för sig själv?

Nej, naturligtvis inte.

Men så är det.

Historielösheten

Jag funderar mycket på försvaret av det som hände i Norge, ett antal individer lägger ansvaret på mångkulturen, muslimerna, socialdemokraterna och dagisfröknarna. Typ. Det ologiska i det här hoppas jag att alla förstår, men det är också intressant att fundera över att många slår ifrån sig och säger att han var galen.

Det finns flera bitar i detta försvar och detta avståndstagande att fundera över. Man har svårt att sätta en etikett på honom, i ”manifestet” kan man läsa att han var emot mångkultur, rasism,  islam och kulturmarxism, samtidigt fördömer han tydligen exempelvis Tiger Woods fd fru pga den ”rasblandning” hon gjort sig skyldig till. Men eftersom han skrivit på ett ställe att han inte gillar rasism så kan han ju inte vara det, oavsett vad han skriver längre fram. Detta bevisar då att de som uttrycker sig rasistiskt på internet kan fortsätt att göra så, han var ju inte en av dem. Så där fortsätter det.

Många av de som uttrycker sig hatfullt på internet tar avstånd från dådet, samtidigt som de själva på något sätt står för samma tankar. Det skulle naturligtvis inte vara särskilt opportunt att säga ”bra gjort”, de inser att allmänheten inte gillar det här och därför kan de inte stå för konsekvenserna av det de uttrycker. Det skulle bli för uppenbart för allmänheten vad hat och syndabockstänkande leder till.

Vilket inte vore någon nyhet för oss, vad det leder till menar jag. Det är här historielösheten kommer in. Tredje riket, kampanjen mot judar, zigenare, homosexuella, socialister, jehovas vittnen, handikappade, sjuka mfl mfl. Syndabockstänkandet efter första världskriget. Det måste ju vara någons fel, tänkte Hitler och hans vänner, men vems fel? Jo! det måste ju vara judarnas fel! Om det inte vore för judarna så skulle Tyskland vara stort och mäktigt och ha vunnit kriget, om det inte vore för judarnas fel så skulle vi inte ha någon arbetslöshet osv osv. Detta syndabockstänkande har rötter långt bak i historien, människan har alltid haft behov av att peka ut någon för de olyckor som drabbat henne. Pest? Det måste vara judarnas fel! Missväxt? Judarna! osv osv, om och om igen.

Efter andra världskriget var det väl uppenbart att judarna inte kunde användas som syndabockar längre, det var väl rätt uppenbart att syndabockstänkande över huvud taget inte var fruktbart och konstruktivt. Men nu är vi där igen. Vi har problem i samhället, det finns arbetslöshet, sociala problem, människor med konstiga kläder rör sig i våra städer och dessutom diskuteras könsrollerna…

Alltså behöver vi någon att skylla problemen på, det är ju enklare att ha någon att skuldbelägga, mycket enklare än att försöka förändra sig själv eller samhället på ett mer konstruktivt sätt. Muslimer är tacksamma måltavlor, det klär sig konstigt och har skägg, feministerna är också ett gäng riktigt läskiga människor som håller på att förstöra vårt samhälle, hand i hand med  islamisterna tycks det och bakom allt detta opererar socialdemokraterna. Så där håller det på.

Det senaste inlägget i debatten jag hörde var en man som på ring P1 pratade om förbudet mot barnaga som ett problem, tillsammans med snällismen i Sverige har detta förbud lett till att vi numera har ett mycket våldsammare samhälle. Det där med att våld föder våld stämmer alltså inte. Våld föder istället mindre våld, lugn och ro. Tillsammans med de som anser att vi borde ha mer vapen i samhället (för då hade ungdomarna på ön kunnat försvara sig) så har man då här en förklaring till att samhället är som det här. Vi slår våra barn för lite.

Personligen ställer jag mig skeptisk till detta. Personligen är jag rätt övertygad om att syndabockstänkande och våld bara leder till elände, det är bara att sätta sig och läsa en historiebok, och! glöm inte att det som står i historieböckerna faktiskt har hänt, med riktiga människor, det är inte fiction. Auschwitz har funnits på riktigt och Auschwitz är den extrema yttersta konsekvensen av syndabockstänkande och våld.

Vill vi hamna där igen?

Det finns inget försvar

Det går att försvara massmord, uppenbarligen. Det finns ett antal människor som gör det, de säger ”visst, det var hemskt det som hände, men… de var socialdemokrater, det finns för många muslimer, media mörkar sanningen, om inte våra politiker vore så pk… några var förresten över 20 år” osv osv. Alltså finns det förmildrande omständigheter. Eller?

Nej, det gör ju inte det. Man kan inte försvara massmord, det spelar ingen roll vilken politisk tillhörighet de mördade har, eller huruvida de var äldre än 20 år eller om det finns muslimer i världen. Det spelar ingen roll! Mord är mord.

Terror är terror, även om det utförs av en lång och blond person som heter Anders.

Historielösheten verkar vara total. Har man glömt Baader-Meinhof? terrorister med förnamn som Ulrike, Andreas och Gudrun härjade i Västtyskland på 70-talet, på Irland utfördes attentat av människor med namn såsom Sean, Mike och Patrick, i Spanien fanns/finns ETA och i USA har det funnits flera terrorister med västerländska namn.

Jamen, säger någon, de var väl kommunister hela bunten? Och feminister också kanske? Nej, de var ju inte det, jo, Ulrike och Andreas hade de böjelserna, men på Irland ville man ha frihet och främja sin egen kristna inriktning, i Baskien vill man bli av med det spanska styret och amerikanska terrorister är vanligtvis tämligen långt från alla socialistiska och feministiska läggningar, de är höger, emot stat och tvång osv.

Precis som att det egentligen spelar någon roll i vilket syfte man genomför sina terrorhandlingar, precis som att det skulle vara bättre om man dödar människor pga kristendom och motstånd mot pk-media, till skillnad från de som dödar därför att de är muslimer och ogillar demokrati. Eller var de nu ogillar.

Det finns inget försvar. Han gjorde fel. Punkt. Alla andra terrorister gör också fel. Punkt. Det finns inget försvar.

Man dödar inte barn och ungdomar, vi tycker ju alla att det är fel när Talibanerna spränger skolor för flickor, hur kan det då plötsligt, på något sjukt sätt bli rätt när en dåre skjuter ungdomar på läger i Norge?

Vakna alla ni svartvit-tänkande som tycker att det röda gardet fick det de förtjänar, de fick inte det. De var ungdomar som ville engagera sig demokratiskt, oavsett vad man tycker om deras politiska ideér så var det deras rättighet att tycka och tänka fritt. Tycker man inte att de hade de rättigheterna så finns det länder på jorden där starka ledare bestämmer vad som är rätt och fel, man kan slå ner sina bopålar där. Jag kan garantera att pressen i de länderna tagit avstånd från allt PK-tänkande och där feminism inte är tillåtet. Jag tror t ex inte att Burma är vare sig är socialistiskt eller feministiskt, det kan vara ett alternativ kanske. Visserligen är de inte långa och blonda men man kan ju inte få allt, eller? Vitryssland kan ju också vara ett alternativ, där finns det fler blonda människor.

Ärligt talat blir jag så arg när jag tänker på alla gnällspikar som finns i detta land som inte har en aning om vad verklig diktatur innebär. Verklig diktatur innebär att du inte får välja vilken musik du ska gilla, vilka kläder du ska ha, vilket parti du ska rösta på, att internet är begränsat (inget flashback där), och att  nyhetsprogrammen är censurerade på ett sätt som kan få våra svenska rättshaveristers klagomål på pk-media att framstå som ytterst skrattretande. Vi har haft demokrati i vårt land så länge att man glömt hur det var, när rösträtten var begränsad och när man var tvungen att ta av sig mössan för överheten.

Systemet är inte perfekt, det kan alltid bli bättre, men ungdomarna i Norge förtjänade inte detta. Inte alls. Det finns inget som helst försvar, inga men!

Vad gör man

Det som hände i Norge ligger som en tung blöt filt över mig, inte bara över mig, den ligger där och förmörkar sommaren för oss alla. Jag läste utdragen ur den misstänkte gärningsmannens dagbok och tänkte att det var som att läsa något ur böcker som ”Män som hatar kvinnor”, han hade kunnat figurera där. Det är bara det att han är på riktigt, han är inte påhittad.

Hur många fler av hans sort finns det?

Det händer att man stöter på ungdomar som sänder ut vibbar som inte känns bra. Ungdomar som uttrycker irritation mot andra människor på ett sätt som gör att man börjar oroa sig för sin egen och andra säkerhet. Det är inte ofta det händer, men det händer. I mitt fall hände det när ungdomens ena förälder var med, en bra förälder som tog diskussionen. Men jag har tänkt på det där många gånger efteråt, vad gör man i sådana fall? Jag inriktade undervisningen en hel del efter det där. Inte så att jag började mässa om rätt och fel, tolerans och intolerans, det hade inte hjälpt just denne person, nej, det handlade mer om att försöka ge verktyg till att stå ut med oss andra. Jag försökte få hen att förstå att jag såg och förstod hans frustration. För hen kunde inte uttrycka den själv.

Handlar det inte mycket om det? Att se, sätta ord på, och lotsa vidare. Bekräfta känslor men samtidigt se till att förklara världen så att dessa känslor kanske kan förändras och bli till något ljusare. Att ge verktyg så att de kan stå ut med alla oss andra. Nu finns det ju en mängd olika anledningar till att man väljer att mörda andra människor, jag skriver om ett fall, ett fall där känslolivet inte hade någon bra kontakt med ordförrådet och där irritationen mot de som störde var stor. Det var inte riktat mot någon speciell grupp, vi, alla andra, var bara irritationsmoment.

Att se mobbning, att upptäcka extremism, att jobba med tolerans, att ha en bra historie-, samhällskunskap-och religionsundervisning, att ta med värdegrunden i allt vi gör, och att se och höra vad de säger, de där vi jobbar med och för, har aldrig varit viktigare. Jo, vi måste jobba med internet, källkritik och svartvita världsbilder också.

Det är mycket att göra, men vi får inte glömma att då och då lyfta blicken för att se och att öppna öronen för att lyssna, vad säger de? vad pågår? vad funderar de på? De bästa lektionerna jag har haft har skett när jag släppt det som var planerat och bara följt upp det som snurrar i ungdomarnas huvuden just då. Oftast går ju allt att koppla till det man gör i vilket fall som helst men de lektionerna när man släppt kontrollen, och bara lyssnat och diskuterat, de glömmer jag inte.

 

Första maj

Jag rättar, funderar på planeringen för återstoden av terminen, gruvar mig och längtar efter något annat.

Jag saknar min gamla tillvaro, varför slogs den i spillror?

Det är kallt ute, något vitt faller från himlen och jag lägger med en suck den sista religionsuppsatsen i högen för rättade arbeten. Jag bad eleverna att lösa världsproblemen, hur ska vi få människor att sluta slåss i religionens namn undrade jag. De förklarar samtliga att det är rätt enkelt, var och en måste få tro på sitt, utan att någon ska lägga sig i eller säga att man tror fel.

Visst är det enkelt?

Sedan läser jag någon debattartikel om skolan och inser att det är så oändligt mycket svårare än vad man kan föreställa sig.

Vem har tolkningsföreträde när det gäller vilken bild av skolan som ska förmedlas? Vad händer om någon skriver något som jag inte håller med om? Är jag öppen och tolerant inför den bild som förmedlas? Kan jag acceptera att det inte är som jag tycker att det är?

Kanske jag ska be eleverna ge en lösning på det gåtfulla som är sveriges skolsystem? De har garanterat en lösning. Men vem skulle lyssna på dem?

Jag hade vant mig vid att jobba i en verksamhet som satte eleverna i centrum, elevsynen och bemötandet var något som ständigt togs upp till diskussion, respekten för eleverna och deras föräldrar var viktiga.

Och nu? Ekonomi är viktigt, det är väldigt viktigt, faktiskt mycket viktigare än eleverna och deras föräldrar. Jag trivs inte.

Drygt en månad kvar, och sedan då?

Utopiskt

Jag grunnar dystert på hur jag ska kunna lösa ett problem, det känns övermäktigt men jag vet att det måste gå. Ingen annan kommer att lägga två strån i kors för att lösa detta, det hänger på min ”skicklighet” som lärare. Visst, på något sätt kommer det säkert att gå, men det skulle onekligen underlätta om jag hade lite färre elever att ansvara för.

Det skulle liksom lugna ner saker och ting, ge lite mer tid över för var och en.

Men färre elever är en utopi, jag inser det.

Men ändå… jag kan inte låta bli att drömma om de dagar när jag hade klasser som inte innehöll fler elever än runt 20. Jag minns att jag hann sitta med vissa elever och läsa högt, förklara och svara på frågor.

Jag skulle behöva ha den tiden nu.

Jag tillbringade gårdagen på en språklärardag där jag lyssnade på entusiastiska människor prata om didaktik och Wow och en som utstrålade något mindre entusiasm tala om vikten av att läsa.  En lyxdag med andra ord.

Det är lyx att sätta sig på ett tåg på morgonen och tuffa iväg till en annan stad, dricka lite kaffe, småprata, äta lunch i avslappnad miljö och serveras saker.

Väl tillbaka på jobbet slog verkligheten tillbaka, brutalt. Vandalism och hopplöshet härskar. Bristen på rutiner är uppenbar och jag, saktmodiga jag, var på gränsen att börja skrika på morgonmötet.

Jag gjorde inte det, jag bet ihop och drömde om att de båda filmerna om Goethe och Schiller skulle ligga i brevlådan när jag kom hem. Det gjorde de, det går snabbt att beställa film från Tyskland. Nu gäller det bara att få tillfälle att i lugn och ro titta på dessa båda.

Dessutom ser det ut som om vi ska resa bort i juni, om inte om händer så ska jag äntligen få bese Berlin.