Ett liv i lyx

känns det som jag har haft den senaste veckan. Fortbildning i Tyskland, boende hos gammal dam, föreläsningar, studiebesök, teater, middagar i trevligt sällskap, utflykt till Hamburg osv osv. Tufft schema ibland, huvudet var tungt när jag kom hem till den gamla damen och allt det som gått in måste sorteras nu.

Jag vet inte vad som är mest värdefullt med de här kurserna, ibland tänker jag att det är själva boendet, när man har tur (det händer att inte alla har tur med det), och när man har tur då bor man hos någon som är intresserad av att ha gäster, som gärna vill bjuda på sig själv och som har en mängd erfarenheter att dela med sig av.

Det var så den här gången, Frau S är runt 80, har alltså upplevt en hel del, och hon vill gärna berätta om allt, om sina resor, om sin familj, hur det var den gången (alla vet vad jag menar, en 80-årig gammal dam har ju naturligtvis upplevt kriget), flykt, rädsla och katten. Hon hade en mycket vacker svart katt. Hos Frau S tar man god tid på sig vid frukosten, man lyssnar på klassisk musik och har linneservett, man äter skinka, sill, ägg, svart bröd (om man vill, hon fixar vitt också om man hellre vill ha det) och hon kokar hur mycket kaffe som helst, medan man äter för man samtal. Ja, man för verkligen samtal, om kultur, historia, traditioner, skolan, språk, musik, vad man vill. Samtalsämnena kan aldrig ta slut. Har man dessutom turen att dela boendet med en mycket trevlig dam från Ryssland är lyckan fullständig. Frau S bjuder gärna på rött vin framåt natten, och då fortsätter man med samtalen från morgonen.

Eftersom jag undervisar i SO också sög, lyssnade jag med stort intresse på de båda damernas samtal om kriget, svårigheter då och nu, revolutioner, julfirande och rysk litteratur. Ja, jag samtalade naturligtvis också men att vara svensk är ibland att vara lite utanför, det är länge sedan vi hade krig, revolution och svårigheter av olika slag. Vi har haft det vansinnigt bra här och vi har det fortfarande vansinnigt bra. Vi behöver inte ha hönor och odla grönsaker som hjälp till hushållsekonomin. Mina erfarenheter är helt annorlunda än deras, min farfar behövde inte sitta i läger i två år pga av sin kärlek till någon som inte passade den sovjetiska staten, till exempel.

Nåja, frånsett samtalen vid Frau S frukostbord, så har jag samtalat med lärare från Polen, Norge, Litauen, Lettland, Ryssland och Danmark. Vi har lekt och fått tips om metoder i undervisningen, vi har lärt oss om tysk politik, om tysk litteratur och film, och gått på teatern. Teatern var en smula obegriplig för någon som inte är tysk, runt omkring mig vred sig folk av skratt medan jag kämpade för att förstå vitsarna om klimakteriet och försökte sätta mig in i vad det betyder att vara tysk hemmafru, tydligen duger inte tyska män till mycket i hemmet… enligt pjäsen. Damerna runtomkring tjöt av skratt när hemmafruns make ringde upp och hon förvånat utropade ”kunde du hitta ketchupen alldeles själv!!!???”. Frånsett dessa obegripligheter så gillade jag själva teatern, det var en båt, lite så där tyskt bohemiskt som man kan ha lyckan att hitta ibland.

Jag har på det hela taget haft en mycket lyckad vecka.

 

 

En gammal

elev hörde plötsligt av sig på FB-chatten. På det viset är FB verkligen utmärkt, man har kontakt med människor som annars bara skulle försvinna ur ens liv, vilket ibland är välkommet men i andra fall trist. Det här är i alla fall ett sånt där fall som jag gärna har kvar i mitt liv. Hen befinner sig i en asiatisk metropol just nu, på utbyte, i vanliga fall pluggar hen på universitet här hemma.

Jag minns det sista utvecklingssamtalet jag hade med personen ifråga, jag betygade min vördnad, det gjorde jag faktiskt. Hen hade gjort ett fantastiskt jobb, hela högstadiet igenom, då och då hade vi haft en del diskussioner, för allt var inte lika lätt att förstå sig på, men hen gav aldrig upp.

Och nu är hen i Asien.

Jag skrev att jag är stolt över att ha varit en av pusselbitarna på vägen. För det är jag. Det där gänget var mina första egna elever och de ligger mig varmt om hjärtat, mycket varmt, och när jag hör att de är ute på äventyr, gör upp planer och jobbar på, då blir jag glad. Jag vet inte hur många av de som studerar, men det är egentligen inte det som är det viktiga, det viktiga är att de ser framåt, de är optimister. De flesta i alla fall.

Jag har ju inte järnkoll på alla.

Trots allt är jag orolig att jag hamnar på klassfest i rullstol en vacker dag… det vore sådär…

Jag kommer att tänka på en docent i historia jag hade på universitetet, han brukade ibland lite bittert, men med glimten i ögat, sucka över de fd doktoranderna som kom glidande i limousin in till universitetet för att hälsa på, och där satt han kvar i sitt, ganska dammiga, rum medan de gjorde karriär och deltog i tv-debatter.

Det blir väl så, de ger sig ut i världen, åker limousin och glassar runt i Asien, medan jag sitter kvar vid mitt gamla överbelamrade skrivbord, på skolan och suckar.

Fast jag har ju delat docent med någon som åtminstone för några år sedan ofta var i tv.

Ännu

en fondnisse ringde upp. Han var orolig för mig, jag har inte brytt mig om mitt PPM-sparande på hur länge som helst och han ville verkligen hjälpa mig. ”Barnen får ta hand om mig” muttrade jag, detta gjorde honom ännu mer orolig, ”kanske de inte kan eller vill!” ”Då får jag väl hugga ner lite timmer då” muttrade jag, detta förstod han inte. Jag hörde på dialekten att han antagligen hör hemma i huvudstaden och där kanske man inte hugger ner timmer, inte så ofta i alla fall, ”du kan ju inte leva på att hugga ved!!!”.

Lyssna, sa jag, min sambo har testat den där typen av tjänster, det gick inte bra, han tog över det hela själv och då gick det bättre. ”Ja, men han har inte testat oss, säkert!”

Allt jag sa ökade hans oro för min personliga välfärd, han verkade vara en mycket empatisk ung man som verkligen hyste genuin oro för mina pensionsdagar, inte ville han att jag ska behöva hugga ved och vara beroende av mina barn.

Mitt cyniska påstående att systemet säkert kommer att gå åt skogen gjorde honom ännu mer bekymrad, ty ”systemet kommer att bestå”, han visste det. Där kunde jag ha sagt att jag undervisar i historia och att jag vet att system väldigt sällan består, förr eller senare faller allt samman som ett korthus. Men jag insåg att han inte skulle förstå vad jag menade.

Hans oro var vid det laget för stor. Jag insåg att han antagligen satt och knappade efter telefonnumret till socialtjänsten, han hade panik, ”kvinnan måste tvångsomhändertas, för hennes eget bästa” tänkte han antagligen.

När jag sa att jag började bli irriterad undrade han varför, dessutom antydde han att sambon nog inte vet så mycket som han tror.

Till sist muttrade jag matt att han kunde skicka sina papper, jag ville bara bli av med människan, vilken lycka! Hans oro var som bortblåst! Ännu en själ på väg mot räddning! Eftersom jag i början av samtalet, när han frågade hur det stod till, lite brutalt svarade ”förkylt”, bad han mig nu att dricka mycket vatten, lägga mig ner, andas lugnt och slappna av, han, personligen, ska rädda mina pensionspengar. Så att jag slipper hugga ved…

När jag kallade mig själv för ett ”lost case”, i meningen att jag är en bohem som struntar totalt i min framtid och bara lever för dagen, tolkade han mig som att jag menade att jag är ett offer för omständigheterna och som inte tror att jag kommer att ha några pengar alls, ett offer! ”Och du vill väl inte vara ett offer???”.

Nej, inte vill jag vara ett offer, jag vill bara ha lugn och ro. Och varför inte hugga lite ved? Kanske barnen kan ordna en liten stuga åt mig någonstans, med vedspis? Ett billigt litet hus? Där jag kan odla min trädgård. Jag borde ha sagt det, att jag ska odla min trädgård, att jag odlar min trädgård just nu, vilket innebär att jag inte oroar mig så mycket. Men något säger mig att han inte har läst Candide. Han hade antagligen påpekat att fröer kostar och var ska jag få pengar till fröerna ifrån?

Det är svårt att vara missförstådd.

Impulser

Jag lackade ur idag. Det ledde till tystnad och senare en mer nyanserad diskussion. Konsekvensen av att jag tjurade ihop var att de upptäckte att det inte gick att göra det de föresatt sig, pga att jag inte kunde göra det jag föresatt mig. På fredag ska jag därför få äran att göra det jag hade tänkt.

Lite senare blev jag lite fånig när jag hade ett samtal med ett par personer som har beundransvärda släktingar. Det enda jag tänkte på var släktingarna, under hela samtalet fick jag kämpa med att undertrycka impulsen att anspela på släkten. Jag tror att jag var alldeles röd i ansiktet när jag var färdig, av undertryckta impulser alltså.

Annars svallar känslorna, i sådana lägen är det lättare att vara lärare än att vara mor.

 

Revolutioner medelst poesi

Det är lördag fast söndag, jag tittar ut genom fönstret och funderar på om jag ska dra på mig stövlarna och gå ut i skogen och hämta enris till fönsterlådorna. Vädret är inte särskilt insmickrande dock. Det regnar, är grått och trist.

På radion stånkar högmässan och jag minns min barndoms söndagar när vi relativt ofta tvingades i väg till kyrkan. Mest av sociala skäl tror jag, det var kul att träffa grannarna på kyrkbacken, jag kan aldrig minnas att mina föräldrar var särskilt gudliga av sig. Alla helgon-helgen var dock ett obligatorium.

Jag har precis suttit och prasslat med Aftonbladet och läst om Vaclav Havel. Jag blir lite skakad när jag inser att det redan gått 20 år sedan den där hösten när allt förändrades. Jag minns att Vaclav blev lite av en idol för mig, jag gillade tanken på sammetsrevolutioner, det där med bohemeri tilltalade mig redan då och jag hade gärna hjälpt till där på teatern där de hade sitt högkvarter. Jag minns en dokumentär som sändes om honom. Han skruttade omkring i morgonrock, kokade kaffe, verkade lite disträ, inget tal om blod och hämnd utan samtal om frihet, demokrati och mänskliga rättigheter.

Något år senare befriades Nelson Mandela från sitt fängelse, inte heller han pratade om blod och hämnd och även han blev en idol för mig.

Vi glömmer den där sortens hjältar fort. Det är svårt att leva upp till deras idéer, det är enklare att hämnas, att  skipa rättvisa med hjälp av vapen och fängelser verkar kraftfullt och konstruktivt, det gillar vi.

Fast om alla diskuterade filosofi och poesi, kokade kaffe och ordnade med göra förlåt-processer skulle kanske världen bli annorlunda. Men det verkar ju lite mesigt förstås, bättre att gå i konflikt och verka kraftfull än att sitta på en teaterscen och läsa dikter.

Uppringd

Telefonen ringde på eftermiddagen, jag svarade lite slött. Någon sa att han var min chef i andra änden. Jag var nära att slänga på telefonen i örat på honom. Inte för att han är otrevlig eller så, men det brukar alltid vara något konstigt om de ringer på sommarlovet.

Det var inte så konstigt.

Det är ändå svårt att skaka av sig. Man har börjat gå ner i varv, letargin har börjat sänka sig över det nyskurade köket där man sitter och mumsar på nybakade smörgåsbullar. Plötsligt! Plingeling! ”Det är din chef som talar!”.

Vad husligt det lät, nyskurat och nybakat. Jag slår till ibland, faktiskt.

Annars föredrar jag att sitta ute och sniffa på syrenen. Synd bara att vädret är lite impulsivt. Tvära kast mellan ishavsluft och lite mildare vindar från väster (dvs fjällen). Jag hoppas att vinden vänder och bestämmer sig för att komma söderifrån snart.

Jag skriver om triviala ting, men jag är nog ganska trivial just nu, mellan mina bohemfantasier.

Hos frisören

Jag bestämde mig för att det var dags att klippas idag. Frisören var ny för mig men hon blötte glatt mitt hår och satte igång. Plötsligt säger hon, med en iver som bara kan jämföras med en arkeolog som gjort ett sensationellt fynd som kommer att vända upp och ner på historieskrivningen som vi känner den.

Frisören:” Är det din egen hårfärg!??!”
Jag: ”Äh, ja”.
Frisören: ”Deet var roligt att se”.
Jag: ”Är det ovanligt?”
Frisören: ”Ja, mycket”.

Jag vet inte om det var bra eller dåligt det här. Jag vet bara att jag återigen känner mig som en fosil, en sensationell fosil.

Försenade klokheter

Tre samtal har jag klarat av idag. Mina strategier inför de tre samtalen var totalt olika. Prata mycket, prata bestämt, prata mjukt. Om det hjälpte? Vem vet. Jag vet i alla fall att jag kunde ha sagt mer, på ett annat sätt, mycket klokare.

Varför kommer alla klokheter efteråt?

När jag gick hem idag tänkte jag ut så mycket bra, så mycket intelligent, så mycket genialiskt, det var så dags då. Nu sitter jag här uppfylld av min egen klokhet (som inte kom fram när den behövdes), mina samtalspartners har dåligt samvete för det ena och det andra och jag vet inte om vi egentligen kom någon vart.

Ibland förstår jag Birgit Friggebo, jag menar vid allsångstillfället. Man vill ta hela världen i famn, sjunga en vaggvisa och göra allt bra. De flesta av oss kan dock hejda oss, vi inser att det inte är läge för allsång, kramar och gullegull. Men visst skulle det vara fint att kunna brista ut i sång, ungefär som i någon gammal musikal, och därmed reda upp allt elände.

Världen är väl inte redo för det än.

Samtal med en kamera

Kameran tittar uppfodrande på mig, den vill ut, det var länge sedan den fick göra det den är bäst på, att ta kort. Jag tycker att soffan är skön och förklarar det för kameran, den bryr sig inte. ”Det finns så många fina isdroppar där ute” säger den. ”Men det är halt” säger jag. Det bryr den sig inte om, den vill fotografera isbitar.

Den tittar illvilligt på mig, och mumlar något om att det inte vore så dumt om jag rörde på mig, ”du har ju inte direkt någon sylfidmidja längre säger den”. Sylfidmidja? Vad är det?

Jag säger barskt att om den inte passar sig så kommer den att åka in i bokhyllan fortare än kvickt, den är förfärligt dammig säger jag. Kameran tystnar, den avskyr bokhyllan, det är mörkt och trångt där, inget för en elegant herre/dam (?) som han/hon.

Den muttrar surt men säger inget mer om min midja, den försöker återigen locka med isbitarna och en eventuell domherre. Jag lovar inget, men funderar på saken, en domherre vore inte så dumt.