Ett liv i lyx

känns det som jag har haft den senaste veckan. Fortbildning i Tyskland, boende hos gammal dam, föreläsningar, studiebesök, teater, middagar i trevligt sällskap, utflykt till Hamburg osv osv. Tufft schema ibland, huvudet var tungt när jag kom hem till den gamla damen och allt det som gått in måste sorteras nu.

Jag vet inte vad som är mest värdefullt med de här kurserna, ibland tänker jag att det är själva boendet, när man har tur (det händer att inte alla har tur med det), och när man har tur då bor man hos någon som är intresserad av att ha gäster, som gärna vill bjuda på sig själv och som har en mängd erfarenheter att dela med sig av.

Det var så den här gången, Frau S är runt 80, har alltså upplevt en hel del, och hon vill gärna berätta om allt, om sina resor, om sin familj, hur det var den gången (alla vet vad jag menar, en 80-årig gammal dam har ju naturligtvis upplevt kriget), flykt, rädsla och katten. Hon hade en mycket vacker svart katt. Hos Frau S tar man god tid på sig vid frukosten, man lyssnar på klassisk musik och har linneservett, man äter skinka, sill, ägg, svart bröd (om man vill, hon fixar vitt också om man hellre vill ha det) och hon kokar hur mycket kaffe som helst, medan man äter för man samtal. Ja, man för verkligen samtal, om kultur, historia, traditioner, skolan, språk, musik, vad man vill. Samtalsämnena kan aldrig ta slut. Har man dessutom turen att dela boendet med en mycket trevlig dam från Ryssland är lyckan fullständig. Frau S bjuder gärna på rött vin framåt natten, och då fortsätter man med samtalen från morgonen.

Eftersom jag undervisar i SO också sög, lyssnade jag med stort intresse på de båda damernas samtal om kriget, svårigheter då och nu, revolutioner, julfirande och rysk litteratur. Ja, jag samtalade naturligtvis också men att vara svensk är ibland att vara lite utanför, det är länge sedan vi hade krig, revolution och svårigheter av olika slag. Vi har haft det vansinnigt bra här och vi har det fortfarande vansinnigt bra. Vi behöver inte ha hönor och odla grönsaker som hjälp till hushållsekonomin. Mina erfarenheter är helt annorlunda än deras, min farfar behövde inte sitta i läger i två år pga av sin kärlek till någon som inte passade den sovjetiska staten, till exempel.

Nåja, frånsett samtalen vid Frau S frukostbord, så har jag samtalat med lärare från Polen, Norge, Litauen, Lettland, Ryssland och Danmark. Vi har lekt och fått tips om metoder i undervisningen, vi har lärt oss om tysk politik, om tysk litteratur och film, och gått på teatern. Teatern var en smula obegriplig för någon som inte är tysk, runt omkring mig vred sig folk av skratt medan jag kämpade för att förstå vitsarna om klimakteriet och försökte sätta mig in i vad det betyder att vara tysk hemmafru, tydligen duger inte tyska män till mycket i hemmet… enligt pjäsen. Damerna runtomkring tjöt av skratt när hemmafruns make ringde upp och hon förvånat utropade ”kunde du hitta ketchupen alldeles själv!!!???”. Frånsett dessa obegripligheter så gillade jag själva teatern, det var en båt, lite så där tyskt bohemiskt som man kan ha lyckan att hitta ibland.

Jag har på det hela taget haft en mycket lyckad vecka.

 

 

Berlin

Jag sitter och begrundar Berlin. Intrycken, förväntningarna och känslan. Känslan är skön, förväntningarna infriades och det största intrycket gjorde mannen i barber-baren och alla hjälpsamma människor.

Jag har ju rest i Tyskland förut, men det var första gången i Berlin, jag vet att tyskar är hjälpsamma och artiga men att de ständigt har koll på förvirrade turister och erbjuder sig att hjälpa till i den grad som de gjorde i Berlin överraskade mig. De tycks känna ansvar för att se till att människor, som uppenbarligen inte vet var de är på väg, hamnar rätt.

Vi bodde vid en plats som en gång var någon sorts fasans huvudkvarter, när jag tittade ut på gården såg jag platsen där man för 66 år sedan eldade upp en man, som störtat många i fördärvet, och hans nyblivna fru.

I huset där vi bodde hade det tidigare

bott stasiagenter och annat prominent folk ur den östtyska nomenklaturan.  Jag tänkte för mig själv att spöken finns inte, annars hade de definitivt dykt upp i detta hus.

Men Berlin för mig är nog mannen i barber-baren och det han representerar. Artighet, flummighet och underliga kombinationer av glass och hårvård.

Jag tillbringade gårdagen på en språklärardag där jag lyssnade på entusiastiska människor prata om didaktik och Wow och en som utstrålade något mindre entusiasm tala om vikten av att läsa.  En lyxdag med andra ord.

Det är lyx att sätta sig på ett tåg på morgonen och tuffa iväg till en annan stad, dricka lite kaffe, småprata, äta lunch i avslappnad miljö och serveras saker.

Väl tillbaka på jobbet slog verkligheten tillbaka, brutalt. Vandalism och hopplöshet härskar. Bristen på rutiner är uppenbar och jag, saktmodiga jag, var på gränsen att börja skrika på morgonmötet.

Jag gjorde inte det, jag bet ihop och drömde om att de båda filmerna om Goethe och Schiller skulle ligga i brevlådan när jag kom hem. Det gjorde de, det går snabbt att beställa film från Tyskland. Nu gäller det bara att få tillfälle att i lugn och ro titta på dessa båda.

Dessutom ser det ut som om vi ska resa bort i juni, om inte om händer så ska jag äntligen få bese Berlin.

Det finns

tillfällen när man allvarligt tvivlar på sin mentala hälsa och nej, det är inte när jag skrålar Pärleporten inför 28 elever, det är när man försöker få fram fakta och besked och den person som borde sitta inne med all fakta och alla relevanta besked bara svarar goddag yxskaft.

Just nu funderar jag på om jag inbillar mig, kanske vissa saker inte uttalades, det kanske bara är utslag av min fantasi, fast det var fler som hörde, vi pratade om det efteråt, så det är nog inte min fantasi som spelar mig spratt. Det är den hårda verkligheten.

Jag suktar just nu efter en cykel, en italiensk ö, en brevbärarväska och Pablo Neruda. Jag ser framför mig hur jag cyklar omkring med brev på den där ön, pratar lite strunt med Pablo, cyklar tillbaka in till stan och dricker ett glas vin på den lokala tavernan.

Det finns absolut inget romantiskt i att varje morgon pulsa i djupsnö (min genväg består av en översnöad äng), komma till jobbet med blöta strumpor och sedan höra en massa märkliga uttalanden om olika typer av yxskaft.

Nej, inget romantiskt alls.

Skulle man göra en film om mig skulle det inte alls bli som ”Freedom writers” eller den där med Michelle Pfeiffer.  Man skulle bara se en tokig tant med blöta strumpor som av någon anledning bestämt sig för att Pärleporten är toppen och vars skrivbord är en katastrof.

Det är inte romantiskt alls.

 

Grrr

Stämningen är lite olustig, vilket är synd, eftersom det under många år har varit en mycket god och glad stämning, trots perioder av kaos.

Nu ska allt göras om, det är lite som om man sätter igång att renovera sitt gamla hus och tar alla rum samtidigt. Det blir rörigt. Och spretigt, vi vet inte riktigt var vi är på väg.

Personligen tycker jag också att vissa skämt inte håller, men det är en bisak. Det är värre att befinna sig i ett gungfly än att skämten är dåliga. Kanske. Fast för en person som värdesätter det goda skämtet så blir det jobbigt, jag tror kanske att det märktes, att jag inte tyckte att det var kul, eftersom det kom ett försök till tillrättaläggande, men det blev inte bättre, det blev bara Mr Bean-aktigt.

Jag läser i någon av tidningarna om att något av facken har reagerat mot att många elever tar ledigt och reser bort på när det inte är lov. (Kanske det var mitt fack? Jag läser sällan hela meningar och missade inledningen). Nåväl, det väckte arga reaktioner, eleverna kan lätt som en plätt ta igen missade studier enligt de arga skribenterna. Så viktig är ju inte skolan att den ska stå i vägen för några glada dagar på stranden, och dessutom är lärarna lata människor som har långa lov. Förresten har vi långa sommarlov för lärarnas skull och om det inte vore för de så skulle det vara enklare att resa bort. Krävde lärarna långa sommarlov 1844?

Jag undrar jag hur föräldrar i andra länder tänker? Tycker de också att skolan är oviktig? Dum fråga, jag vet ju att de inte ser det på det sättet, jag vet ju att man på många håll i världen värdesätter utbildning och att man inte tror att skolan skapats för att sysselsätta ett gäng lärare.

Som nyligen medvetandegjord, blir jag irriterad, nej, arg, nej rosenrasande över den här nidbilden av lärare som sprids.

Jag har inga lov, jag har semester och inarbetad tid. Skolan har inte skapats för min skull, den finns där för att våra barn inte ska bli analfabeter, loven har sitt ursprung i det samhälle Sverige en gång utgjordes av, bondesamhället, där man behövde arbetskraft på sommaren och arbetskraft under potatisskörden osv. Kanske man ska diskutera det, men samtidigt tänker jag att vi lever i ett mörkt land med långa vintrar och somrarna borde därför kanske kunna utnyttjas till att få sol.

Men vi bygger ju inte samhället utifrån att barnen ska ha det bra.

Det handlar ju om att vi ska få göra precis som vi vill. Dvs åka till Thailand när andan faller på, det, ganska oviktiga, arbetet som barnen gör i skolan tar de ju lätt igen.

Skribenterna i tidningen, ansåg att lärarna reagerar mot ledighetstagandet bara för att det stör deras terminsplanering. Dvs lärarna är egoistiska jävlar. Inte stör det min terminsplanering så mycket om några reser bort, jag ändrar inte på det jag ska göra bara för att det saknas några elever, men däremot vet jag att det som ska tas igen inte alltid tas igen. Hur många barn tar med sig tyskaboken till Thailand??? När de kommer tillbaka har de dessutom missat genomgångar och filmer, missat introduktionen till något eget-/grupparbete osv. De är kort sagt lite off.

Jag brukar i görligaste mån uppmuntra de som reser bort att ta lite bilder och förbereda en reseberättelse, ibland går det bra att koppla resmålet till det vi ändå håller på med. Ibland blir det bra och ibland inte så bra.

Kära arga föräldrar som upprörs över läranas styvnackighet: nej, loven finns inte för vår skull, nej, det handlar inte om min terminsplanering, ja, jag individualiserar så gott det går men era barn har ett viktigt arbete att utföra, det är de som ska ta över efter oss och de behöver en viss förberedelse för detta, hur viktigt tycker ni att det är?

Och jo, jag ser visst värdet i att umgås med familjen, men kvalitetstid kan man skapa även en vanlig lördagkväll i november, hemma, om man vill.

Så det så.

Vi lever i en bubbla

här i Sverige, jordens modernaste land.

Men i andra länder är man också moderna, modernare än oss ibland. Tom i Kina är man moderna. Vi tycker oss nog vara lite förmer, ha det lite bättre, ligga lite mer i framkanten, men min kinesiska praktikant undrar varför vi inte har datorer i varje klassrum, det hade de hemma i Kina. Tydligen.

Jag vet nu inte om de har datorer i varenda klassrum i precis hela Kina, praktikanten kommer från en stor stad, men vi som tycker att vi ligger lite mer i framkanten än andra måste kanske tänka till lite.

Vi kanske faktiskt inte ligger i den yttersta framkanten.

Min kinesiska praktikant undrar över elevernas beteenden, undrar över hur de lär sig något och hon undrar också över lärarnas scheman. Därhemma har lärarna ett par, tre lektioner varje dag, inte sex, sju som här.

Inte så att jag likt Göran Persson plötsligt tycker att Kina är ett modelland att ta efter, nej, men jag funderar över vad vi håller på med, här, i Sverige. Över vår självbild och över vårt sätt att se på andra.

Min chef besökte en skola i England för en vecka sedan. Hon hade också mycket att fundera över när hon kom hem. T ex över deras sätt att skilja på lärare och ”supporting staff” och att det fanns många av den supportande sorten, som rörde sig i korridorerna, som tog hand om eleverna på rasterna, som sög tag i elever som blivit utslängda.

Hon funderade också över all den stimuli som fanns i skolorna där. Inte kala väggar som här, i min skola.

Vi måste kanske lyfta blicken, somligt gör vi bra, men somligt, ganska mycket somligt, kunde vi göra bättre, mycket bättre. Varför inte lära av andra? Eller är det farligt?

Min självbild har fått sig en allvarlig törn idag, av en ung människa från Kina, jag känner mig daterad och fånig med min lilla sega dator.

Faktiskt lite deprimerad, vilken tur att det finns en flaska rödtjut på diskbänken.

 

Rätt eller fel väg?

Jag måste försöka ta mig ur allt det här frisksportandet nu, rätta till mig själv och återgå till sunda vanor dvs bok, soffa, något gott att äta/dricka. Varför går jag då och funderar över om jag skulle ta och köpa ett par nya löparskidor till vintern?

Jag har inte åkt löparskidor på tja, 10 år. Jag har ett par, men spannet är troligen alldeles åt skogen på dessa, bara att kasta bort alltså. Detta spann har varit mitt alibi, jag har inte kunnat åka skidor pga det obefintliga spannet, och spann måste man ju ha.

Ska jag verkligen undanröja detta alibi?

När vi var på väg upp på fjället i onsdags ställde jag mig på ett strategiskt ställe för att visa ungdomarna rätt väg, det har hänt att de gett sig av mot fel fjäll vid just den punkten, så det bästa är att det står någon vuxen, erfaren fjällvandrare med karta och kompass vid just det vägskälet.

Nåväl, där stod jag, när det började dyka upp gubbar och gummor från alla möjliga håll som också var på väg upp på något av fjällen i trakten. Av någon anledning trodde de att jag stod där för att visa vägen, till alla. Somliga av gubbarna såg mycket erfarna ut, ändå blev de tveksamma när de såg min uppenbarelse med en karta i handen. En gubbe har jag oroat mig lite för, jag undrar om han kom rätt? Han såg svettig ut redan innan han kommit någonstans, skulle till en stuga på ett visst fjäll men hittade inte vägen, han hade letat och undrat, just då stod en sådan där erfaren gubbe hos mig, han hade en stor inplastad karta med sig och verkade veta vad han ville, den gubben tog med sig den svettige, de gav sig av tillsammans, den erfarne trodde sig veta att det fanns en stig längre fram som skulle bli rätt för den svettige.

Jag hoppas så att han kom rätt.

Politik

Vi hade början till en spännande politisk debatt i klassrummet idag, somliga av eleverna hänger med rätt bra och har tydliga åsikter och ganska klart för sig vad de tycker är rätt och fel. Andra prövar sig fram, slänger ur sig något, får mothugg, drar sig tillbaka, funderar och slänger ur sig något igen, får nya mothugg, osv osv.

Någon lät som en fullfjädrad politiker och denne uttryckte också intresse för att sitta i något parlament en dag. Någon var inne på de enkla lösningarna som vissa partier erbjuder, men blev kraftigt tillrättavisad av sina kamrater. Det är spännande att ta del av deras funderingar och se hur de tänker och kommer fram till vad som är rätt och fel för de själva, det

är också intressant att se hur de diskuterar med varandra och försöker överbevisa varandra om vad som är det rätta.

Jag kan konstatera att i just det klassrummet hade inte de enkla lösningarna något stöd, verkligheten är mer komplex än så tycktes de säga, de vet det, trots att de bara är 13 år. Själv försökte jag så gott jag kunde förklara verkligheten ur olika ideologiers synvinklar, ibland kom det burop och ibland hördes gillande kommentarer.

Eftermiddagen tillbringades i ett något lättsinnigt möte angående kommande fjällvandring. Vi är tre lättsinniga människor som ska vandra i dagarna tre och mitt hetaste tips var att kolla så att ingen elev fastnar i någon myr, ”se er om så fort ni passerat någon myr” sa jag. ”Man hör inte ropen på hjälp om det blåser” sa jag också. De andra två verkade ta detta råd seriöst så det dilemmat kommer vi nog att slippa.

Jag är alltså som vanligt på väg att kasta mig in i något utan att ha tagit alla om och men i beaktande, precis som jag brukar göra. En av mina lättsinniga kamrater tycker att jag verkar vara väldigt rutinerad när det gäller det där med trangia, jag har ju använt ett sådant typ 10 gånger, han en. Hmmm… Det känns väldigt mycket som snillen spekulerar, eller någon sketch hämtad ur Lorry.

Det ger sig, sa vi och avslutade mötet, vi vet ju ungefär var vi ska, med hur många barn, hur länge vi ska stanna och vi kan vägen hem. Det ger sig…

Jag blir trött…

Jag blir trött när jag tänker på högerextremister, jag blir trött när värnandet om handikappade män går ut över unga flickor, jag blir trött när jag tänker på att turismen förutsätter pittoreska infödingar och jag blir trött när man pratar om att det är tropisk värme i Sverige.

Jag bor också i Sverige, men någon tropisk värme har jag inte stött på.

Jag ligger i min hängmatta och låter dagarna gå på ett fullkomligt oansvarsfullt sätt. Jag borde ge mig av någonstans, rensa något, dammtorka eller kanske åka till stan och titta på extrapriser. Men jag ligger bara och glor på moln, läser några rader i en bok och brygger då och då lite kaffe.

Jag läser en bok av Uwe Timm just nu, den handlar om en man som köper sig en cykel, ni vet en sådan där med ett stort hjul fram och ett litet där bak. Historien utspelar sig således inte i realtid. Det är inte Biedermeiertiden, men det är dock Tyskland, före första världskriget. Alldeles nyss började man misstänka att cyklistens fru eventuellt dödat den lokale hertigens hund med arsenik. Varför? Jo cyklisten cyklar inte bara, han stoppar upp djur också, allt cyklandet har dock fört paret till ruinens brant och det kan ju tänkas att hertigen vill se sin hund uppstoppad, och därför dör hunden lägligt, vilket kastar misstankar på frun, är ni med?. Hunden bli mycket riktigt uppstoppad och det är ungefär där jag är. Äventyret utspelas i Coburg, vilket kan vara av intresse för oss svenskar, hertigen som omtalas borde vara någon släkting till vår kung.

Det är en kul bok, jag gillar vansinnigheter i stil med att hertigens hund tydligen var expert på att spåra upp socialdemokrater. De var ju farliga de där socialdemokraterna, därmed får jag mig lite historia till livs och mina tankar vandrar iväg till tiden före första världskriget och alla de små kungarna i Tyskland som avsattes i en handvändning efter sagda krig. Jag besökte ett sådant där litet furstepalats en gång, det finns gott om dem, och man förundras över hur små deras riken en gång var.

Och att de små furstarna fortfarande spelar en roll i folks medvetande. Guiden i det furstliga palatset dyrkade marken fursten gick på, trots att han såg ut som en groda. Hon visade en samling stolar i en sal, samtliga hade någon sorts korstygnsbroderi på dynan. Alla furstefruar måste brodera en stolsdyna sa hon. De rådande fursten stod precis i begrepp att gifta om sig men en ung dam (mycket yngre) som såg ut som om hon precis deltagit i någon dokusåpa och jag har ända sedan dess gått och undrat om hon broderat färdigt än.

Jag tror för övrigt inte att guiden gillade den blivande bruden. Hon sa inget, men jag kom att tänka på en annan av mina romanhjältinnor, Rose-Marie Hirte (Tuppen är död av Ingrid Noll), när jag såg henne. Ni får själva ta reda på vad de goda Rose-Marie gjorde. Boken är läsvärd.

Jag vet inte om Uwes bok finns på svenska, jag hittade den på den tyska avdelningen. Vi läser för lite tyska författare i Sverige, det finns eine Menge bra sådana.

Ingen glädje

Jag skulle kunna skriva en lång text om de förlamade män som befinner sig på våra sjukhus utan tillgång till sex och kvinnokroppar. Men jag ids inte.

Det jag undrar är varför ingen, ingen, lyfter de friska familjefädernas behov av bordeller, de är väl ändå i majoritet av besökarna?

Jag ska försöka lyfta mig ur detta träsk nu. Ja, för mig är det ett träsk, det där med bordeller och sexköp/säljande. Jag besökte en gång en viss gata i Hamburg, inte den bakom porten, utan den breda, folkliga gatan där alla  från sjömän till gamla damer med rullator rör sig.  Jag gick där och stirrade med stora ögon på det som pågick och la märke till att ingen av de som arbetade där såg lyckliga och glada ut. Jo, gubbarna som agerade dörrvakter såg rätt nöjda ut, men damerna som dansade och damerna som uppvaktades av sjömännen (jag vet inte om de var sjömän, jag skriver det för enkelhetens skull, de kanske egentligen var banktjänstemän) såg definitivt inte lyckliga ut, de såg inte friska ut heller.

Men det kanske tillhör imagen, de kanske ska se slitna och olyckliga ut? Det är kanske det som ger de presumtiva kunderna en kick.

Det värsta med just den gatan är att den verkar finnas till för turisternas skull, de förväntar sig att finna synd i Hamburg, och då måste damerna ställa upp. Jag vet inte hur mycket handel som pågick just där, jag misstänker att den var flyttad till ett annat ställe, bakom porten antagligen.

Janis skriver om moral, och det är en intressant fråga, vad är moral? Vilken moral har turisterna som nyfiket stirrar på de lättklädda damerna på Reperbahn? Turisterna förfasar sig men förväntar sig också att de ska finnas där, så att de kan resa hem och berätta om eländet. Det fanns inget vackert över verksamheten, inget rosa skimmer, bara torftighet.

Varför jag var där? Ja, det kan man ju fråga sig. Det finns barer och klubbar på gatan som är trevliga, med levande musik, öl och trevliga människor, det var dit vi styrde kosan, till musiken och gemytet. När vi sedan skulle gå hem hamnade vi på den sidan av gatan där damerna dansade, jag gick där med gapande mun och glodde, det var så skitigt, så torftigt, så, ja, jag vet inte. Det fanns i alla fall ingen glädje.

Diskussionerna som förs nu får mig att tänka på de diskussioner som fördes i Sverige i början på 1900-talet. Man besvärades av könssjukdomar, männen var ju tvungna att gå till prostituerade för att få utlopp för sina köttsliga lustar, några rena, osmittade flickor fanns ju inte att tillgå. De var oberörbara, de skulle ju gifta sig med männen som sprang hos de prostituerade. Hinke Berggren med flera argumenterade för att de fina familjeflickorna borde bli tillgängliga för männen.

Nu har vi hamnat i det läget att det återigen ropas på bordeller, det räckte alltså inte med att göra familjeflickorna tillgängliga, fast det är ju för de förlamades skull, de handikappades säger man. Ingen pratar om familjefäderna, ministrarna, polischeferna mfl, som har råd att köpa det de vill ha. Ingen pratar heller om kvinnorna, varken presumtiva köpare eller säljare, på frågan om vem som ska ställa upp och sälja finns inget svar, ingen vill peka ut någon.

Moral är något fult för många, upprörs man över något har man fått moralpanik och det är inte bra. Alla måste få göra det de vill, lustprincipen ska styra, åtminstone för vissa. Medelålders damer som reser till Afrika för att roa sig borde veta bättre.

För mig handlar moral om att inte utnyttja, inte göra illa och att tänka sig för en gång till. Min frihet får inte inkräkta på någon annans. Vad är det att vara människa?