Tågresor

Vi har precis satt dottern på ett tåg söderut. Det är första gången hon åker helt ensam någonstans och jag är något bekymrad. På stationen var jag beredd på en brandkårsutryckning, jag skulle studera sällskapet i kupén noga hade jag bestämt mig för, för att sedan avgöra om det var lämpligt eller inte.

När jag var i hennes ålder skickades jag söderut för att besöka min morbror. Mina välmenande föräldrar hade bokat plats i en sovvagn för mig. De trodde väl att det var säkrare än liggvagn. Jag undrar än idag om de tyckte att damerna i kupén såg trevliga och pålitliga ut? Kanske var mina föräldrar mer naiva än vad jag är, vi bodde på landet, med rejäla grannar, hade jag sett två av den sorten i dotterns kupé hade varningslampan slagit på direkt i mitt huvud. De drack rätt friskt hela natten, så här efteråt, med lite mer livserfarenhet, undrar jag om de hade tagit något annat också.

Nå, de störde mig inte, försökte inte bjuda eller så, men jag kände mig inte bekväm.

I dotterns kupé fanns en tant, med gymnastikskor, det kändes bra tyckte jag. Vi pratade med tanten och berättade vart den unga damen var på väg och undrade om hon kunde hålla ett öga på henne. Tanten blev jätteglad.

Medan vi väntade på stationen kom en man promenerande med en av de största kulmagar exponerad som jag någonsin sett. Till kulmagen bar han grått yvigt hår och skägg.

På vägen hem såg vi en annan man torka sin lilla vovve i ändan efter förättat värv, en annan man korsa vägen på en cykel mitt framför vår lilla bil. Han tog det mycket lugnt. Här hemma såg vi en tredje man åka förbi i rullstol, uppenbarligen hade han brutit benet. Jag såg med hjärtat i halsgropen på när han försökte ta sig uppför en lite backe på gården, jag var beredd på att rusa ut för att rädda honom. Det var lite Seinfeld över det hela, han kunde mycket väl ha förlorat herraväldet över rullstolen och åkt snurrande bakåt i hög hastighet.

När all denna dramatik var över undrade min son varför vi litar på tanter i gymnastikskor. Ja, det kan man ju fråga sig. Vad vet jag vad hon hade i handväskan, det kan ju ha varit en flaska sherry.

En lagom surrealistisk kväll.

Damdidadida

Nu har jag ledsnat, solen har tagit semester och jag är instängd i mitt radhus utan något roligare att göra än att plocka med saker. Jo, jag läser, men rastlösheten börjar tillta.

Jag läser om en resa till Teheran som företogs på 20-talet. Reseskildringar från 20-talet, kan det vara något? Tja, jag är en nörd i vissa avseenden, så det tillför definitivt mitt liv något.

Vad händer med Iran förresten? Jo just ja, Michael Jackson dog.

Jag missade större delen av Ring P1 i morse, det känns tomt, jag har ingen aning om hur det går med dödsstraffkampanjen nu. Jag hörde att det ringde in en kvinna som påpekade att det minsann inte alls är billigare att avrätta människor än att spärra in dem i fängelser. Om man ska ha rättsäkerhet vill säga. Om vi bestämer oss för att klara oss utan rättegångar och sådant tjafs, låter den dödsdömdes familj betala avrättningen (kulan, repet, giftet etc) och verkställer domen omgående då blir det billigt och bra. Typ Kina. Frågan är ju hur vi vill ha det med det? Ska vi dalta eller inte dalta?

Det går så här när man har tråkigt, tankarna vindlar, Ring P1 blir viktigt, man uppfattar 80 år gamla reseskildringar som superintressanta, man tömmer skafferiet på gamla mjölpåsar och fantiserar om resor med orientexpressen.

Hur hinner de?

Vi åkte ut på landet i går. Den senaste veckan här i stan har varit lite febril med fotbollscupen men det var inget mot den febrilitet som råder på landet. I varenda liten by har de någon typ av festival, marknad, kulturvecka, idrottsevenemang, vad du nu vill, det finns något för alla smakriktningar.

Jag kände mig lätt stressad när jag passerade alla åkrar med tillfälliga parkeringar.

Jag åt en kolbulle på en åker med tillfällig någonting, jag vet inte riktigt vad det var för arrangemang egentligen. Jag smakade också på en god rökt korv tillverkad i någon by i närheten på kor som betat på åkern bredvid den där korven serverades.

Man kan åka runt i byarna och äta sig fördärvad så här års. Varje by har sin egen specialitet och vi pratar om rejäla grejor här, inget diettjafs. Gröt kokad på grädde och vetemjöl, kolbullar som simmar i något fett av för mig okänt ursprung (säkert något förindustriellt), alla möjliga sorters ostar och korvar, sylter och safter och naturligtvis tunnbröd och kakor (icke-bageribakat).

Jag blir nästan lite sugen på den där gröten. Den är faktiskt riktigt delikat. Och var lugn! Man orkar inte äta några större mängder så risken att man ska bli trind är inte så stor. Grädde mättar förvånansvärt snabbt…

Solen har tillfälligt försvunnit, det gör att jag med gott samvete kan fortsätta att läsa om litteratursällskapet på Guernsey.

Ur form

Jag befinner mig i en tillfällig formsvacka. Antagligen handlar det om någon sorts jetlag eller anpassning till en massa ledig tid. Hjärnan är som trögflytande melass och kroppen som ett rostigt gammalt cykelställ.

Jag lever just nu med dekadenta engelska aristokrater och bohemer, jag förundras över deras värld, tilltalas ibland, höjer på ögonbrynen ganska ofta och har svårt att relatera till deras livsstil.

”Vi var fattiga” skriver Vita Sackville-West, efter det följer en uppräkning på olika resor som gjorts, hus som inköpts och baler som besökts. Allt är väl relativt förstås, de andra kanske gjorde ännu fler resor, köpte ännu fler hus och besökte ännu fler baler.

Jag fantiserar om att dra iväg till Florens några månader, hyra ett hus, försöka skriva en roman och ha en massa romanser med mystiska italienska grevar.

Är det försent för sådant?

Vad ska man säga

När jag slog mig ner på busshållplatsen i går morse började jag fundera på om jag egentligen fått med mig alla buss-och tågbiljetter, det kändes som om jag hade för få kuvert. Jag blev tvungen att ringa hem och be någon att titta igenom mitt skrivbord.

Väl framme stod min kollega och rotade i sin plånbok med ett bekymrat uttryck i ansiktet, hans visakort fanns inte där det skulle, det var med det vi skulle betala vistelsen på fjällhotellet.

Det kändes bra för mig att hans tabbe var större än min, dessutom hade jag fått med mig alla buss-och tågbiljetter.

Vi hemlighöll våra tabbar. Det kändes inte som rätt läge att informera eleverna om att vi kanske eller kanske inte hade tappat bort deras biljetter och eventuellt skulle få problem med betalningen. Bättre att låta dem vara lyckligt ovetande resonerade vi.

Annars gick det bra.

Fjällresa

Jag har packat min ryggsäck och sitter och funderar på om det är något mer som ska med. Förvisso ska jag bara vara borta över en natt men man vet ju aldrig vad som kan behövas på en sådan där tripp.

Något för nerverna kanske?

Igår satt jag med rättning, jag funderade på betyg och jag hade huvudvärk. Det kan lätt bli så när man inte längre är 20 år men ändå försöker sig på att vara det. Det är kul att försöka sig på.

Jag ska nu fingranska betygen en sista gång så att jag blir säker på att de inte är för glada.

Jag kommer väl hem någon gång!

Kompledig

Idag har jag inte gjort ett skapandes grand. Soffan var alldeles för lockande för att kunna stå emot, när jag dessutom hade en trevlig bok, en av Ingrid Nolls senaste, var det bara ett att göra, nämligen ingenting, utom att läsa då.

En stund låg jag och lyssnade på någon debatt om skolan som gick på tv. Jan Björklund debatterade med några vänsterpartister. Jag såg att deras läppar rördes, jag hörde att de verkade vara överens om det mesta men jag förstod nog inte egentligen vad de sa. Letargin var total.

Jo, jag har lyckats boka in en träff med en gammal kompis, det gjorde jag faktiskt. Jag har styrt lite med klassens utflykt till fjällen också, deras sk klassresa. Jag sitter och grunnar på var vi ska boka in ett studiebesök för att det ska låta lite mer seriöst. På chokladfabriken som finns i fjällbyn kanske? Bara inte barnen kommer ut och ser lustiga ut, avlånga och platta eller mycket små och smutsiga.

Det enda vi alla vill, barnen och vi två som ska föreställa vuxna och lärare, är att avsluta vårt treåriga samarbete med att ha lite roligt tillsammans, men att åka bort bara för att ha roligt är inte riktigt comme il faut. Man kan ju naturligtvis åka upp på toppen av fjället och studera stenar, det kan man göra, kanske?

Jag tror att jag ska avrunda dagen med lite fotboll, flickor 13.

Syrien

känns mer och mer lockande. Jag smakar på namn som Damaskus, Palmyra, Aleppo och Crac de Chevaliers. Jag vill gå i Agata Christies fotspår, se öknen och äta dadlar.

Fast jag är inte så förtjust i dadlar men de kanske har något annat gott där.

Jag vet att staten Syrien inte är så sympatisk. Men Damaskus lockar och pockar.

Ja, jag läser en bok som utspelar sig i Syrien, Kärlekens mörka sida, det är ofta böcker som väcker lusten att ge sig av. Jag letar efter en bra karta över Syrien, jag vill gärna följa huvudpersonernas vägar.

Under tiden, innan jag reser till Damaskus, ska jag ägna mig åt att äta Magnum Tempetaion.

Resfeber

Jag är sugen på att resa någonstans, till en storstad, helst Berlin men gärna ett återbesök i London eller Paris. Jag skulle också vilja besöka Damaskus, fast på 20-talet. Det blir svårt att ordna, jag vet men det lockar mig. Jag skulle vilja frottera mig med engelsmän på exotiska ställen, fast på 20-talet.

Jag läste en bok, ”All lidelse förbi” innan jag reste till London. Vita Sackville-West. Boken handlar om en gammal dam som gifte sig med en man som senare blev vice-kung här och där ute i världen. Jag tänkte på den gamla damen när jag betraktade Klocktornet (Big Ben) i natten. Hur är det att vara världens herre? Eller att känna sig som världens herre? Eller att tro att man är världens herre? För kan man någonsin bli världens herre? Hur hamnade jag här?

Snart är det slut

Idag firade vi kalla krigets slut med discodans. Nu tar en jorden runt-resa vid och sedan lämnar de mig. Vad som sedan komma skall står endast skrivet i stjärnorna, nästan.

Den uniformsklädde herrn på fredagsfotot nedan var inte bara vakt, han var guide också, med en fruktansvärd röst. Den var hög, och tydlig, som gjord för en guide, den lämnade mängder av information om placet, dvs Towern, han gjorde dessutom sitt bästa för att skrämma upp barnen i sällskapet. Plötsligt sänkte han rösten en aning, såg lite mystisk ut och förklarade något om små prinsar eller blodiga torn. Vore jag barn skulle jag ha sovit dåligt efteråt. När vi skulle in i kapellet bad han alla herrar att ta av sig mössorna, respekt! Det är man som svensk inte van, vi trillar in lite hursomhelst, varsomhelst… Dessutom bodde han på området, de gör tydligen det, vakterna. Personligen skulle jag vara livrädd för att bo på ett sådant ställe, jag är, trots att jag är ytterst rationell, ganska övertygad om förekomsten av spöken på engelska slott, särskilt på Towern. Men han verkade tuff, han klarar det nog.

Nu diskuteras skolan på radion igen. Man protesterar mot nedskärningarna, vad ska man säga? Jag känner mig tämligen resignerad, det är sällan man tar ett beslut som gör att det blir bättre. När jag tittar på min arbetsplats kan jag konstatera att den fysiska miljön är under all kritik, men det skulle kosta en vansinnig massa pengar att rusta upp så det är ingen idé att ens tänka på saken. Hittills har no-undervisningen skett i halvklass, det har medfört att eleverna labbat mycket. Nu ska det vara helklass, det medför att no-salarna blir för små och att man inte kan labba, ganska värdelöst för den typen av ämne. Tydligen är det redan så på de andra skolorna i kommunen, det är ju på det sättet bra att det blir mer jämlikt… Tidigare har vi kunnat ha mindre matte-och engelskagrupper, inte längre, resultatet visar sig på de nationella proven, många elever har inte fått det de behövt. Det finns inga kartor i klassrummen, so-lärarna har därför blivit duktiga på att rita kartor… Att köpa kartor? Ha! Hur mycket kostar inte det!

Jag blir trött.