Tidningar

Det är intressant det där med tidningar, eller massmedia över huvud taget kanske. Det man kan läsa om har ju alltid flera sidor men som tidningsläsare tar man bara del av det som står, någon annan sida får man ju inte. Om det inte kommer en replik dagen efter, som kritiserar och för fram en annan sida, eller också kan man ju ta del av kommentarerna, visserligen handlar de oftast om att det är invandrarnas eller feministernas fel (oavsett vad artikeln handlar om) men andra synpunkter kommer ju onekligen fram.

Men det gäller ju oftast bara dagstidningar och kvällstidningar. Läser man Allers eller Året runt blir det något annat. Reportagen handlar om lyckliga par som träffats på något underligt sätt eller om fd missbrukare som nu lever lyckliga på någon gård i mellansverige och odlar hampa eller något annat i den stilen. Det är oftast sagor med lyckliga slut.

Jag tänker att alla de där människorna som man skriver om i Allers mfl tidningar har bekanta, släktingar, lärare, läkare eller psykologer som kanske håller med om allt som står, eller också inte.

Man kanske sitter där som någons läkare och får ta del av en historia som delvis är bekant men som man också ser på ur en annan synvinkel. För det är ju sällan de skriver om det riktigt bisarra som finns i människors liv, och människorna som blir intervjuade ser naturligtvis inte själva att de är bisarra och kan därför inte berätta om det.

Jag har plötsligt börjat se alla våra kära veckotidningar på ett annat sätt, jag inser att alla de människoöden man berättat om i alla år bär på riktigt underliga historier som aldrig kommer fram, historier som man skulle behöva göra serier av istället för att berätta om i ord.

För det kan ju inte bara vara jag som plötsligt hickar till när jag läser en artikel och tänker ”vänta! här finns det mer att skriva om! här har ni snubblat över en riktigt intressant psykologisk guldgruva, och ni har sjabblat bort det!”.

För människorna i artiklarna är ju på riktigt, och de är inte sådär endimensionella som de kan framstå, de är mycket mer spännande, tragiska, konstiga och underhållande än så.

Gick på

fotboll, träffade en man som är rektor i en annan kommun, spydde ur mig, han såg undrande ut, nu har jag ångest.

Ibland pratar jag alldeles för mycket.

Varför kan jag inte bara var tyst? Eller lite mer nyanserad?

Å andra sidan vet jag ju inte vad han tänkte. Kanske han blev chockerad över sådant jag vräkte ur mig, eller också tänkte han att jag måste vara en jobbig kvinna att ha i personalen.

På morgonen, före fotbollen, sprang jag. Det gick trögt.

Därefter skulle det fixas pass till sonen, vilket visade sig bli till en historia för sig. Min bror skulle också fixa pass. Han bad mig köra hans bil. Varför gjorde han det? Han är innehavare av en volvo kombi, automatväxlad, jag kör i normala fall en liten bil, manuellt växlad, som är rätt hög. När jag skulle sätta mig i volvon trodde jag att den var lika hög som min lilla bil. Det var den inte. Jag liksom bara föll in i bilen, bom!

Den hade väldigt effektiva bromsar, hoppas att min bror inte fick någon whip lash-skada. Han klagade lite över huvudvärk efteråt, hoppas att det gick bra.

Därefter ner på stan, först biblioteket. Lämna böcker och hitta reseguide över Venedig var planen, jag hittade en ganska stor bok om staden och på vägen ut upptäckte jag utställningen jag läst om i lokaltidningen. Eleverna i åk 9 på en skola som jag är spekulant på (att börja jobba på) har arbetet med ett projekt om andra världskriget som resulterat i en bok och en utställning. En av lärarna som deltagit i projektet är en fd kollega till mig. Hon befinner sig i något sorts paradis där man får resa till Berlin på studieresa och göra roliga projekt med sina elever.

Medan jag spyr ur mig saker inför andra gamla kollegor, som till sist börjar se bekymrade och undrande ut.

Jag kunde ju också ha varit någon som deltagit i ett projekt! Ve!

Väl nere på staden fick jag för mig att jag kanske kan behöva en vit klädnad att iföra mig i Venedig, eller någon sorts klädnad, vilken som helst, färgen var inte så viktig. Om det fanns? Naturligtvis inte. Jo, det fanns en som såg snygg ut, men jag vågade inte ens prova den, den hade garanterat inte sett snygg ut på mig. Jag behöver nog några fler mil i benen innan den möjligen kan passa min kropp.

Jag åkte hem, plockade fram min matberedare, slängde i mjöl, fett, ett ägg och lite salt. Körde igång, och inget hände, inte så konstigt kanske eftersom jag körde sönder den för en tid sedan, varför den står kvar i skåpet vet jag inte.

Efter det åkte vi på fotboll, där den där rektorn i en annan kommun satt. Han frågade om vi varit matchvärdar någon gång, då slog det mig att vi skulle vara matchvärdar just idag. Vad det nu innebär, och där satt vi, en kvart sena till själva matchen och definitivt försenade till värdskapet. Det var liksom bara att bita ihop och låtsas som ingenting.

Under hela tiden som allt detta pågick i mitt liv hade man vårstädning på gården, som jag inte deltog i. Jag försökte få min bror att köra bilen till ett ställe dit jag inte skulle behöva gå över gården för att nå, men det ville inte han. Jag fick alltså gå där och skämmas inför alla krattande och trädsågande människor. Som en paria.

Jag tröstade mig med att jag nog var först ut med att kratta min egen tomt, men det hjälpte föga när jag såg hur högt gräset var, på min tomt. Där ligger också en sparkcykel slängd och där står två vita plaststolar, av en billig sort. Inte särskilt elegant, det ger mig inget övertag över de krattande människorna, tvärtom.

Jag undrar vad morgondagen kan tänkas bjuda på? Jorden gick i alla fall inte under, alltid något.

Nya partier

Framför mig på köksbordet ligger upp emot 40 stycken partiprogram, partierna existerar bara här på mitt köksbord, de är helt nya och de speglar vad barnen idag tycker är viktigt. Jag kommer nu att tänka på Sven Melanders journalist som försöker få ett barn att uttrycka vad vi vuxna tycker att barn borde tycka. Det lyckades så där.

Nåväl, mina elever tycker att ekologisk skolmat är viktig, de tycker att cykelvägar är viktiga, de tycker att det borde finnas affärer ute i byarna och de tycker att idrott är viktigt – därför borde det finnas anläggningar även utanför stan, ”byborna betalar ju också skatt” som någon uttrycker sig. De anser också att ungdomsarbetslösheten borde lösas, och att fred på jorden är eftersträvansvärt, vi som är rika borde hjälpa de som är mindre rika och vi måste se till att lösa jordens miljöproblem.

De har lösningar också. I uppgiften ingick det att dels beskriva ett problem, dels beskriva hur det borde vara och till sist att förklara hur problemet ska lösas. En del lösningar är kanske mer realistiska än andra men oj vad de har tänkt!

Samtliga har tänkt ut ett slagord och en symbol också och jag antar att de har studerat befintliga partiers hemsidor, för slagorden är sådär typiskt politiska, de påminner om hur det ser ut, på riktigt. ”För en bättre skolmiljö”, ”Ungdomarna är vår framtid”, ”En grönare framtid” osv osv.

Jag är glatt överraskad när jag sitter och bläddrar bland partiprogrammen, de har tänkt, rejält, och jag funderar på om inte hela rasket skulle skickas in till vår ärevördiga riksdag, för kännedom, så att säga.

På något lustigt sätt läser vi vuxna på skolan in mycket av projektet vi är del av i partiprogrammen, uppenbarligen har alla gruppsamtal påverkat. De är oerhört kritiska och engagerade när det gäller sin egen arbetsmiljö. Kanske projektet trots allt har fört något gott med sig? Det har väckt medvetenhet och de ställer krav.

Jag är inte orolig för framtiden…

 

Förkylt

Jag ska åka iväg om en stund, den närmaste släktkretsen ska träffas, äta och umgås. Jag har bakat tårta, marängtårta, och sitter nu här och undrar varför marängen inte är hård, varför är den mjuk som ett duntäcke? Är det fullmåne?

Halsen kliar,  jag har lite feber, jag hostar, jag snorar, det är snart, snart slut på sommarlovet, i brevet stod det att vi ska jobba med projektet, jag har förträngt projektet över sommaren, men nu är det alltså dags för nya friska tag.  Jag tror inte att jag har lust att jobba med något projekt just nu, jag vill bara komma dit, sitta en stund vid mitt skrivbord, fundera på vad jag ska göra under skolåret och bara landa.

Jag är lite nyfiken på om jag kommer att få tillgång till projektor och surroundljud, det kommer att innebära saker för min planering, jag vet att planen var att det skulle skruvas upp under sommaren, frågan är om det är gjort, och i så fall var?

Det är ingen mening att gå och hoppas.

Dystopiskt.

Ibland ringer Ronny Erikssons ord genom mitt huvud, ”det går åt helvete i alla fall”. Ingen mening att drömma alltså. Fast det är bara i ibland. Jag är en obotlig optimist, jag är övertygad om att allt kommer att lösa sig till det bästa och att solen skiner någonstans, även fast det inte är just här, där jag är. Varför det nu skull trösta mig. Alltså räknar jag med att få surroundljud och projektor, åtminstone i en sal… jag ska ju springa omkring i fem salar, tror jag, och en av fem är ju inte illa!

Jag suktar efter en pedagogiskt genomtänkt arbetsmiljö,  helst en som inte innehåller gardiner som sitter uppe med hjälp av kardborreband och konstiga stolar. Istället har jag Alf, kardborreband och en ica-korg som jag kan bära ordböcker i. Fast det kunde ju ha varit värre, jag menar, vi lever ju inte i något u-land, jag slipper griffeltavlor och barnen behöver för det mesta inte dela böcker…

Jag skämtade till det i går och befinner mig nu i onåd, jag lärde ett litet barn att det är roligt att lägga knäckebröd i folks sängar, det lilla barnet fnittrade förtjust och jag kände mig som en mycket god pedagog. Det större barnet som blev utsatt för detta spratt är dock ingen godmodig människa, hon undrade vad jag är för sorts människa som gör sådant, egentligen!!! Jag försökte försvara mig med att skylla på det mindre barnet, men det gick inte hem. Så nu befinner jag mig i karantän, i ett kylskåp, hoppas att jag får komma ut snart, ty min hals kliar och snoret rinner.

En vanlig dag

Jag besökte banken idag. Jag får alltid dåligt samvete när jag går in där, jag tror att det har med de oranga kuverten att göra, och min allmänt slappa inställning till allt som har med pengar att göra, jag skjuter allt sådant ifrån mig och tänker att när den dagen kommer så kommer det ändå att vara så att barnen måste rycka in och ta hand om mig. Jag går och hoppas på att pensionssystemet ska haverera bara för att mitt eget beteende på det viset kommer att döljas. Jag kommer också att få glädjen att säga något i stil med ”vad var det jag sa?,  medan ni ägnade er åt att flytta era pengar mellan olika pensionsfonder levde jag!!!”.

Jag betraktade fascinerat en av bankmännen, en gång för länge sedan diskuterade vi något med honom, då var han smal, nu ser han ut som en badboll med ben på. Istället för att sitta och rannsaka mig själv och mitt beteende satt jag alltså där och hånade andras utseende, i tankarna. Moget.

Jag besökte sedan en arbetsplats inne i staden, en kontorsmiljö tillhörande den privata sektorn. De hade massagerum, kaffemaskin som malde bönor, ”tysta rum” avsedda för telefonsamtal och andra möten, bekväma soffor, ljuddämpande mattor, dusch- och omklädningsrum för den träningsintresserade osv osv. Jag tänkte dystert på min egen arbetsplats och bestämde mig för att dessa människor som arbetar inom den privata sektorn är bortklemade. Hur skulle de klara sig utan massagerummet och frukosten som tydligen dukas upp varje morgon??? Dåligt!!!

Jag är härdad. Jag har möss på min arbetsplats och tio arbetskamrater på samma yta som de här kontorsslavarna har en, jag kommer att klara ett nytt världskrig mycket bättre. Tänk om deras kaffebönor tar slut!!!

Eller tänk om det inte längre finns el till massagestolen!!!

Jag ägnade mig också en stund åt att försöka hitta någon smart lite väska till min mobil. jag behöver en sådan när jag ”motionerar”, jag har börjat med ett ambitiöst projekt som ska leda till att jag lyckas ta mig runt den korta delen av elljusspåret utan att dö. Den smarta lilla mobilväskan skulle vara en mycket viktig del av detta projekt, jag behöver nämligen mobilen för att kunna lyssna på musik. Musiken ska distrahera mina tankar på att syret har tagit slut.

Varför jag utsätter mig för detta? Det kan bero på ett program jag såg på tv om en man som vägde 250 kilo, jag sa då till någon att ”jag skulle minsann aldrig låta det gå så långt”, det kan också bero på olika sorters väninnor jag har som antingen promenerar flera mil per dag eller också går ner i vikt ändå.

Nåja, mitt lilla projekt kommer säkert att pågå veckan ut, det blir regn i morgon när nästa utflykt till sagda elljusspår ska äga rum och det kan innebära att jag stannar inne och i så fall är projektet redan nu dödsdömt. Lika bra att det inte fanns någon smart mobilväska.

Projektet

Projektet fortskred idag, eleverna klippte och klistrade och skrev för fulla muggar. De argumenterade för det de vill förändra, förklarade problem, visade på möjligheter och uppvisade en stor portion klokskap. Några vågade sig dessutom på lite samhällskritik, ord såsom torg och idioti förekom i en text. Man ifrågasatte sanningar och visade på nya vägar. Som so-fröken fröjdades jag.

Frågan är vad som ska hända nu. Det finns inga pengar till att förändra något, de flesta barn är väl medvetna om det, de vet att de deltar i en låtsaslek och att de gör det för de vuxnas skull, inte för sin egen. De lärde sig dock något om att presentera sig själva, om hur man ska tänka för att bli tagen på allvar, det kan möjligen vara en lärdom för framtiden. Minimera antalet smileys, argumentera klokt, kolla stavfelen och var noggranna.

Några pengar får ni inte, långnäsa, långnäsa! Vi låtsas vara demokratiska, låtsas lyssna, men ger er ingenting för det.

Jag hoppas att det åtminstone är ommålat någonstans när de kommer tillbaka till hösten, att det finns nät i fotbollsmålen och att man tagit ett steg mot att ordna ett uppehållsrum. Det kan ge en smula tro på mänskligheten och möjligheterna att påverka.

Pensionat paradiset

Jag drömmer om att bo på pensionat, om att få sitta på en veranda och serveras te av en gammal dam, om att få en filt lagd över mina ben där jag sitter i korgstolen med en bok i ena handen och en skorpa i den andra. Jag drömmer om att höra dragspelsmusik på avstånd och att ha en spegelblank sjö framför mig. Maten serveras i en sekelskiftesmatsal och består av stek, pressgurka och små syltlökar. Sover gör jag i ett sovrum med rosiga tapeter och utsikt över sjön, när jag vaknar hör jag små fåglar kvittra och jag behöver inte göra någonting, bara läsa och passas upp.

Spa, kanske någon tänker. Nej, säger jag, det innebär alldeles för mycket aktivitet, då måste jag passa tider för lerinpackningar och massage, dessutom får jag inte vara ifred. Jag vill bara kunna sitta på den där verandan, läsa, dricka te och möjligen småprata med någon likasinnad väninna, mer aktivitet än så vill jag inte ha.

Vi har jobbat med projektet idag. Därav detta behov av lugn.

Projektet

Jag fortsätter att fundera på gruppsamtalet om manligt/kvinnligt. Jag undrar hur han/hon tänkte som sa att män gillar starka såser och den som sa att det är manligt att kramas, det där med att kramas är väldigt långt från att ”slå kvinnor” som ett annat barn föreslog.

Hela detta samtal är ett stort mysterium och så här efteråt framstår det som en surrealistisk dröm.

Kollegornas samtal med sina grupper gick i samma stil har jag förstått, men inte i alla grupper diskuterades det på samma sätt. Det fanns grupper där manligheten helt tydligt hade ett högre värde oavsett om det som skrevs var bra eller dåligt. Kollegan som ledde det samtalet var i stort behov av lugnande efteråt.

Jag är besatt av tanken på att följa upp detta samtal vid nästa lektionstillfälle, jag vill höra barnens egna ord, deras tankar. Jag hoppas vid gud att de skiljer sig från det de tror är samhällets ord.

Det finns något djupt komiskt i allt detta och jag är glad att jag har kollegor som också ser komiken, som förmår se ironin.

Vi undrar mer och mer vad det ska leda till. Vi ska främja hälsosam utveckling är det sagt, men just nu är det en smula oklart hur.

Vi kom överens om en sak igår, barnen och jag, det är skönt att man t ex numera kan välja slöjd utifrån intresse och inte utifrån kön. Jag minns min egen sorgliga skoltid när jag trodde att jag måste ha syslöjd bara för att jag var flicka. Mina textila alster från den tiden visar på ett stort ointresse och mitt höga betyg fick jag bara för att min mor i upprört tillstånd sökte upp slöjdfröken och förklarade att jag borde ha ett högre betyg (Jag tror att det var så… jag minns att hon besökte slöjdfröken och jag minns att hon var kritisk till undervisningen, det var för lite vävning ansåg hon). En flicka valde faktiskt träslöjd när vi började sjuan, hon blev kvar i den gruppen i två veckor innan hon valde att gå till syslöjdsgruppen, i träslöjdsgruppen blev hon aldrig accepterad.

Min egen son har hela tiden haft textilslöjd, han har aldrig haft något intresse för att spika och såga. Ingen har tyckt att det är konstigt. Det tycker jag är skönt. Intresset måste få styra.

Men som sagt var, varthän?

Projektet

Denna veckas gruppsamtal handlade om manligt/kvinnligt. I instruktionerna stod det att man skulle fylla två ramar med ord som karaktäriserar dessa båda storheter (varsin ram naturligtvis). Sedan skulle en diskussion följa om varför den manliga ramen var fylld av ord som har ett högre värde, i samhällets ögon.

Jag undrade hur man redan på förhand kunde anta att de manliga orden hade ett högre värde. Jag anade nämligen vilka ord som skulle hamna i den manliga ramen. Det var dessutom viktigt att orden skulle spegla samhällets syn på manligt/kvinnligt, inte barnens egna.

Ramarna fylldes i under vilda protester. ”Det där stämmer inte” skrek barnen. ”Det där är inte sant!!!”. Nej, sa jag lugnt, jag är glad att ni inte tycker att det är sant, detta handlar inte om någon sanning, det handlar bara om vad vi tror att samhället (vilka det nu är) säger att det ena och det andra är.

Efteråt tittade vi begrundande på orden och jag frågade lite matt ”vad säger det här om män?”. ”De är dumma!!!” sa alla barn. ”Vad säger det om kvinnor då?” undrade jag. ”De är antingen tonåringar eller tanter”, svarade alla barn.

”Finns det något ord i den manliga ramen som är positivt och tyder på ett högre värde?” undrade jag. Barnen funderade länge. ”Det ska vara det där om att köra flygplan då” svarade barnen.

Jag undrar vilka ord som hamnat i ramarna om barnen fått välja utifrån sig själva? Jag tror att jag ska kolla det nästa gång jag träffar klassen.

Vilka ord som hamnade i den manliga ramen? Öl, muskler, hugga ved, kriminalitet, titta på tv, sova, slåss osv osv. Lite grottstuk så där, kanske lite inländskt.

I den kvinnliga ramen handlade det om att sy och sticka, föna håret, städa, chatta, dricka vin och shoppa.

Jag funderar på att hänga upp den manliga i lärarrummet.

Frågan är vad det ska leda till.

Jag brukar själv genomföra denna typ av övningar, men då vet jag ju vad jag vill, denna gång är jag i händerna på två forskare och deras syfte är lite oklart, jag vet inte var jag och mina elever kommer att hamna efter detta.

I vanlig ordning skrattade vi så att vi skrek i lärarrummet. Både de manliga och de kvinnliga lärarna. Vad som är kul? Tanken på forskarna som sitter och gnuggar händerna och väntar på ett fördefinierat resultat, tanken på synen på mannen i det norrländska inlandet. Pistvakt och Jägarna! Tanken på att vi inte styr själva utan famlar oss fram i dimma.

Demokrati?

Det låter ju så vackert när man pratar om elevdemokrati, deltagande och inflytande. Eleverna ska uppmuntras till detta, de ska lära sig att agera demokratiskt och de ska formas till engagerade medborgare.

Ett av verktygen vi har till detta är det sk matrådet…. Jag tror att jag har nämnt matrådet förut. I mina ögon är det det mest skendemokratiska vi har skapat i vårt land. ”Nå barn, vad tycker ni om maten? Vi vill gärna ha skivad gurka! Nej, det går inte, det är inte tillräckligt mycket näring i gurkan. Nehej, kan vi få vispad grädde till pannkakan då? Nej, det går inte, det är inte nyttigt och dessutom kostar det för mycket. Nehej, pizza då? Nej, det går inte, det är inte nyttigt och dessutom kostar det för mycket.”

Eleverna ler i mjugg när det blir dags för matråd. De har genomskådat det.

Andra metoder vi har är elevråd, skol-if och friends. På min skola tror jag faktiskt att det är friends som fungerar bäst. Tack vare engagerad personal som uppmuntrar eleverna till olika typer av aktiviteter för att förbättra miljön, både fysiskt och psykiskt. Särskilt mycket pengar har de inte utan lyckas trolla.

Vi deltar dock i ett projekt på vår skola. Staten har skjutit till sju miljoner för att vi ska förbättra den hälsosamma utvecklingen hos de unga. Pengarna går (och detta har jag tagit upp förut) till att avlöna tre projektledare, skicka personalen på utbildning och något som jag inte har koll på. Det går inga pengar direkt till skolan, vi ska arbeta fram metoder för att främja hälsosam utveckling. Själva främjandet måste vara kostnadsfritt.

I förra veckan hade jag gruppsamtal om inflytande och delaktighet med ett gäng 13-åringar. De skulle berätta vad de vill ha inflytande över och vara delaktiga i. Fördomsfullt muttrade och mumlade jag innan om att ”nu blir det diskussioner om schemat, skolmaten och sovmorgnar och vad ska detta egentligen leda till.”

Mina farhågor kom på skam. 13-åringar kan vara så kloka, och de kan vara väldigt entusiastiska. Det som upptog större delen av vårt gruppsamtal var miljön på skolan, de dåliga stolarna, den usla pausmiljön, de tråkiga klassrummen. ”Kan vi inte ha ett miljöråd?” undrade en flicka. Jag lovade att ta upp detta med cheferna, ty jag märkte att engagemanget för detta var stort, det var en viktig fråga för barnen. För cheferna är det kanske också en viktig fråga men jag såg att räknemaskinen startades i deras hjärnor när jag berättade om barnens förslag.

Barnens vilja till delaktighet och inflytande strandar alltid pga ekonomin. De får fortsätta att sitta på dåliga stolar, någon vispad grädde blir det inte tal om och blotta tanken på att måla om och fräscha upp är så utopisk i dessa dagar av multiarenabyggande att det inte tjänar något till att ens snudda vid sådana funderingar.

Vi är många vuxna som tänker så här: skulle det skada den kommunala ekonomin svårt om de fick vispad grädde en gång? skulle det skada deras hälsa oåterkalleligt om de serverades näringsfattig skivad gurka en gång? Varför inte gå barnen till mötes med något litet någon gång? Bara för att de ska få känna att de faktiskt har fått vara med och påverka?

Vi formar en generation av rättshaverister och surgubbar/gummor med skolans skendemokratiska inrättningar. Det är inte ärligt.

Barnen är dock långt ifrån dumma, de förstår, de ler i mjugg, de skrattar åt torget, de pikar politikerna och de himlar med ögonen när jag säger att jag ska på möte med rektorerna och undrar om de har något de vill att jag ska ta upp. Jag har nämligen flera gånger tagit upp deras önskemål (t ex om att ha alla scheman anslagna vid bordtennisbordet) detta har inte infriats. Varför ska de ens försöka påverka?