Jag blev inbjuden att delta i en sk fokusgrupp angående LGR11 och bestämde mig för att vara med. Inte för att jag hade något att bidra med, vi har inte direkt implementerat ihjäl oss hos oss, om man säger så. Jag var därför nyfiken på att veta hur man gjort på andra skolor.

Och de har gjort, kunde jag konstatera.

En man från huvudstaden skrev, spelade in och ställde frågor. Han lyssnade intresserat men blev med tiden mer och mer förvirrad. Vår kommun är ju en rätt spännande sådan med fokus på lite andra ting än utbildning och när en av oss försökte redogöra för sådant som händer på stadshuset blev mannens ögon större och större och till sist mumlade han matt ”det här är ju Svinarp”.

Och så är det nog.

Jag bor i Svinarp.

Svinarp är inget hittepå. Det finns. Fast vi bygger inga stora dyra offentliga toaletter (en sådan skulle ju kunna vara användbar), nej , vi satsar på torg och arenor. De syns mer.

Man borde bli deprimerad och självmordsbenägen, men jag väljer att betrakta det hela som en lustig sitcom, det är mitt sätt att överleva på.

Fast ärligt, i längden är det påfrestande.

 

Vilka alternativ har vi?

Jag läser lokaltidningarna och börjar plötsligt fnittra hysteriskt. I den ena artikeln efter den andra står det något om lokala företrädare för våra riksdagspartier som gjort märkliga saker. Någon har stämt kommunen, en annan gråter i fullmäktige, en tredje skickar konstiga brev till oroliga föräldragrupper som får föräldragruppen att oroligt skruva på sig, det var inte riktigt den typen av stöd de ville ha.

I alla år har jag röstat lite hipp som happ i kommunvalet, försökt hitta någon person som verkar klok istället för att gå på parti och ideologi. Men nu vet jag inte längre.

Kommunhuset verkar vara befolkat av ett gäng vettvillingar, som vi har röstat fram. Jag vet inte vad som skrämmer mig mest. Dårarna eller de som utsett dem.

Jag tänker på arbetet i kommunhuset varje morgon när jag försöker ta mig av parkeringen. Snöhögarna i korsningen förhindrar framgångsrikt all sikt åt höger och vänster och spänningen varje morgon är olidlig. Varför jag tänker på dårarna i kommunhuset? Jo, de har beslutat om besparingen på snöröjningen som lett till att det överallt i vår fina stad ligger gigantiska snöhögar.

När jag kommer till jobbet fortsätter jag att tänka på kommunhusdårarna, jag är ju trots allt kommunalt anställd, och när jag guppar hem på eftermiddagen  (man skrapar inte vägarna längre) går tankarna fortfarande till kommunhuset.

Man kan nog säga att de damer och herrar som vi röstat fram till att, på ett ganska excentriskt sätt, sköta vår kommun upptar 95% av mina tankar.

Skrämmande och obehagligt.

Men frågan är vad vi ska rösta på nästa gång? Jag oroar mig för att alternativen till nuvarande styre inte är så där våldsamt mycket bättre, även om det låter så på deras debattartiklar. De framstår som synnerligen förnuftiga i skrift, men hur är de i realiteten?

Kommer de att prioritera snöröjning? Eller kommer de att drabbas av hybris och bestämma sig för att bygga om torget?

 

 

DDR, typ

Jag försöker reda ut vad jag tycker om den där läsplattsdiskussionen som dragits igång. När jag såg atkutelltinslaget var det två saker som slog mig, eller oroade mig. Ett, att det var en politiker som uttalade sig, två att det är svårt att lära sig skriva med pennor.

Jag vill inte att någon politiker ska tala om för mig vad jag ska göra i klassrummet. Jag vill betraktas som professionell nog att avgöra det själv, däremot kan de ju gärna avsätta lite pengar till läsplattor och annan teknik, men jag vill bestämma hur de ska användas i min undervisning. Syftet är viktigt nämligen, tekniken är ett verktyg, ett hjälpmedel, ja, ett medel, inte ett mål.

Det där med pennor kan man ju diskutera, men jag tycker nog inte att man ska lägga undan dessa ting bara för att det är svårt att hantera dem. Vi kan ju inte sluta med allt som är svårt, det blir ingen utveckling då. Självkänslan sjunker när man inte skriver fint, sades det, då undrar jag hur vi vuxna egentligen hanterar situationen i klassrummet/hemma, vårt jobb är väl ändå att pusha och uppmuntra?

Vad tycker jag? Jo, man ska använda det som är rätt för stunden men inte undvika det som är svårt. Ungefär så, och politiker kan syssla med politik men inte så hemskt mycket med pedagogik. Jag tror inte att man kan bestämma sig för att alla ska göra på det ena eller andra sättet, det är grupp-, situations-, och individbundet.

Det blir lite DDR över det hela, på något vis…

På stadshuset en grå dag

Tjänstemännen på det överdimensionerade stadshuset (ja, när det byggdes för 100 år sedan var det överdimensionerat, i staden levde några tusen personer och man byggde ett stadshus som lika gärna kunnat platsa i någon av landets större städer) arbetade med att ta fram sparförslag. På politisk nivå hade man de senaste åren satsat hårt på utveckling av den lilla staden. T ex hade man byggt om torget, man hade skapat en stor öppen grå yta där måååånga torgstånd fick plats och garnerat med vacker gul sten runtomkring. På stadshuset var man mycket nöjda över resultatet. Man hade tom lagt värmeslingor under, visserligen gick man under benämningen vinterstaden, men någon måtta på snöandet fick det ju ändå vara tyckte man, befolkningen skulle inte behöva pulsa i djupsnö (ja, man hade de senaste åren sparat in en del kulor genom att snöröja mindre) och dessutom var man kanske inte 100% säkra på att stenbeläggningen skulle tåla vare sig snö eller  tunga snöröjande fordon.

Tyvärr förstod inte stadens befolkning finessen med det vackra gula torget, de hytte med nävarna, hånflinade och muttrade över värmekostnader. På en arbetsplats i staden hade man tom tagit sig för med att ha med en av de gula stenarna på personalfotot, och det var inte för att man tyckte att det var bra med stenarna, nej, detta tilltag var enbart av en elak, sarkastisk och spydig art.

Nåväl, politikerna fortsatte att tänka utveckling och bestämde sig för att bygga en hockeyarena, för ungdomarnas skull. De flesta invånare höll nog med om att en upprustning av de befintliga hockeylokaliteterna var av godo, men där någonstans gled meningarna isär. Politikerna tänkte i visioner och dealade med det stora byggbolaget och invånarna tänkte på pengar och att förlägga hockeyn närmare staden. Ja, politikerna såg framför sig att staden en dag skulle ha ett elitlag och att man därför behövde ha tillgång till mycket stora parkeringsplatser, dessutom skulle gymnasterna också få en hall i samma byggnad och gymnastik  är ju som alla vet en stor publiksport. Därför ville man förlägga arenan en bra bit utanför stadskärnan, dit inga bussar gick.

Människorna i den lilla staden räknade ut att man under 50 år kanske producerat tre hockeyproffs och att stadens lag under alla dessa år stått mycket långt från elitserien. Detta avfärdade dock politikerna som pessimistisk småaktighet, man måste tänka stort som man sa på stadshuset.

Insändarsidorna i lokaltidningarna var dagligen fyllda av tråkiga insändare som vände sig mot bygget, man hade fräckheten att kalla de visionära politikerna för pampar och man anklagade de för att vilja bygga monument. Inget kunde vara mera fel, man ville ju satsa på ungdomen, det är ju för deras skull vi offrar oss, ropade man ut i sina svar på alla dessa påhopp.

Vi får gnaga på ramarna, spara in på skolorna och lägga ut äldrevården på entreprenad, men det är det ju värt! sa man, bara ungdomarna får åka skridskor och kasta små röda bollar i skyn!

Nåväl, pengar måste ju sparas, det pågick någon sorts finanskris ute i världen och man hörde rysande på rapporter från Grekland och Italien där de högt ärade ledarna tvingats avgå. Detta måste förhindras tänkte man, bäst att spara.

Tjänstemännen kom med flera förslag, t ex skulle en skola läggas ner, t ex kunde man genom att utrusta alla politiker på stadshuset med en ipad spara massor av pengar på att inte kopiera en massa papper, detta var fint ur ett långsiktigt perspektiv. Sist men inte minst bestämde man sig för att lägga ner fältarbetsgruppen, den bestod av fyra personer som tydligen mest hängde vid busstorget och drack kaffe med ungdomar, eller vad de nu gjorde. Fyra personer kan man ju både ha och mista, som någon lite förnumstigt uttryckte sig. Dessa fyra kan nog göra större nytta på annat håll tänkte man.

Som vanligt missförstod medborgarna allt. Lokaltidningen fylldes snabbt med arga kommentarer om kortsiktighet, viktiga vuxna, räddat livet på ungdomar, yadayadayada… En politiker kände sig nödgad att svara, det är ju bara en massa missförstånd tänkte han och skrev ihop något om arbetsbeskrivningen på den nya verksamheten som skulle uppstå ur ruinerna av den gamla, hur fältisarna skulle följa några utvalda ungdomar istället för att åka omkring lite random, dessutom la han till, kunde ju inte stadens invånare förvänta sig att den sociala sektorn skulle ta ansvar för det förebyggande arbetet när barn-och utbildningssektorn fanns. De är ju många fler! som han skrev. Tänk på alla lärare och dagisfröknar som kan jobba förebyggande istället för socionomerna! Lärare på stan!

Stadens lärare satte i halsen och blev tvungna att dunkas rätt rejält i ryggen och övriga invånare fortsatte att missförstå och hota med att i nästa val rösta på andra partier. Vilket var mycket orättvist.

Sagan om den lilla staden är inte slut än, den kommer att pågå, ty den började för länge sedan när en kung bestämde att en stad skulle uppstå vid sundet där uppe i norr, den fortsatte med det överdimensionerade stadshuset, en inomhusfotbollsplan som är en meter för kort, en badbassäng som också när någon meter för kort, de gula stenarna som skimrar så vackert i mörkret (i alla fall när de är nyskurade, de har en tendens till att smutsas ner och bli grå), en påtänkt ypperlig hockeyarena och ipads till politikerna och vem vet vad våra goda vänner på stadshuset kommer att hitta på nästa gång?

(Ps det som bekymrar somliga är att de som tänker ut allt detta tillhör ett parti som en gång i tiden sade sig värna om de svaga. Men detta är bara ett mycket gammaldags sätt att tänka på kanske. De svaga idag kan mycket väl vara hockeyspelare och män i vita dräkter som ryter ”armar uppåt sträck”, ja, min inblick i vad man gör på gymnastikträningen är kanske en aning begränsad och föråldrad, och det där tjatet om att ungdomar som knarkar skulle ha behov av vuxna kanske är förlegat, så partiet kanske handlar helt i enlighet med sin ideologi, vem vet.)

 

 

Historielösheten

Jag funderar mycket på försvaret av det som hände i Norge, ett antal individer lägger ansvaret på mångkulturen, muslimerna, socialdemokraterna och dagisfröknarna. Typ. Det ologiska i det här hoppas jag att alla förstår, men det är också intressant att fundera över att många slår ifrån sig och säger att han var galen.

Det finns flera bitar i detta försvar och detta avståndstagande att fundera över. Man har svårt att sätta en etikett på honom, i ”manifestet” kan man läsa att han var emot mångkultur, rasism,  islam och kulturmarxism, samtidigt fördömer han tydligen exempelvis Tiger Woods fd fru pga den ”rasblandning” hon gjort sig skyldig till. Men eftersom han skrivit på ett ställe att han inte gillar rasism så kan han ju inte vara det, oavsett vad han skriver längre fram. Detta bevisar då att de som uttrycker sig rasistiskt på internet kan fortsätt att göra så, han var ju inte en av dem. Så där fortsätter det.

Många av de som uttrycker sig hatfullt på internet tar avstånd från dådet, samtidigt som de själva på något sätt står för samma tankar. Det skulle naturligtvis inte vara särskilt opportunt att säga ”bra gjort”, de inser att allmänheten inte gillar det här och därför kan de inte stå för konsekvenserna av det de uttrycker. Det skulle bli för uppenbart för allmänheten vad hat och syndabockstänkande leder till.

Vilket inte vore någon nyhet för oss, vad det leder till menar jag. Det är här historielösheten kommer in. Tredje riket, kampanjen mot judar, zigenare, homosexuella, socialister, jehovas vittnen, handikappade, sjuka mfl mfl. Syndabockstänkandet efter första världskriget. Det måste ju vara någons fel, tänkte Hitler och hans vänner, men vems fel? Jo! det måste ju vara judarnas fel! Om det inte vore för judarna så skulle Tyskland vara stort och mäktigt och ha vunnit kriget, om det inte vore för judarnas fel så skulle vi inte ha någon arbetslöshet osv osv. Detta syndabockstänkande har rötter långt bak i historien, människan har alltid haft behov av att peka ut någon för de olyckor som drabbat henne. Pest? Det måste vara judarnas fel! Missväxt? Judarna! osv osv, om och om igen.

Efter andra världskriget var det väl uppenbart att judarna inte kunde användas som syndabockar längre, det var väl rätt uppenbart att syndabockstänkande över huvud taget inte var fruktbart och konstruktivt. Men nu är vi där igen. Vi har problem i samhället, det finns arbetslöshet, sociala problem, människor med konstiga kläder rör sig i våra städer och dessutom diskuteras könsrollerna…

Alltså behöver vi någon att skylla problemen på, det är ju enklare att ha någon att skuldbelägga, mycket enklare än att försöka förändra sig själv eller samhället på ett mer konstruktivt sätt. Muslimer är tacksamma måltavlor, det klär sig konstigt och har skägg, feministerna är också ett gäng riktigt läskiga människor som håller på att förstöra vårt samhälle, hand i hand med  islamisterna tycks det och bakom allt detta opererar socialdemokraterna. Så där håller det på.

Det senaste inlägget i debatten jag hörde var en man som på ring P1 pratade om förbudet mot barnaga som ett problem, tillsammans med snällismen i Sverige har detta förbud lett till att vi numera har ett mycket våldsammare samhälle. Det där med att våld föder våld stämmer alltså inte. Våld föder istället mindre våld, lugn och ro. Tillsammans med de som anser att vi borde ha mer vapen i samhället (för då hade ungdomarna på ön kunnat försvara sig) så har man då här en förklaring till att samhället är som det här. Vi slår våra barn för lite.

Personligen ställer jag mig skeptisk till detta. Personligen är jag rätt övertygad om att syndabockstänkande och våld bara leder till elände, det är bara att sätta sig och läsa en historiebok, och! glöm inte att det som står i historieböckerna faktiskt har hänt, med riktiga människor, det är inte fiction. Auschwitz har funnits på riktigt och Auschwitz är den extrema yttersta konsekvensen av syndabockstänkande och våld.

Vill vi hamna där igen?

Det finns inget försvar

Det går att försvara massmord, uppenbarligen. Det finns ett antal människor som gör det, de säger ”visst, det var hemskt det som hände, men… de var socialdemokrater, det finns för många muslimer, media mörkar sanningen, om inte våra politiker vore så pk… några var förresten över 20 år” osv osv. Alltså finns det förmildrande omständigheter. Eller?

Nej, det gör ju inte det. Man kan inte försvara massmord, det spelar ingen roll vilken politisk tillhörighet de mördade har, eller huruvida de var äldre än 20 år eller om det finns muslimer i världen. Det spelar ingen roll! Mord är mord.

Terror är terror, även om det utförs av en lång och blond person som heter Anders.

Historielösheten verkar vara total. Har man glömt Baader-Meinhof? terrorister med förnamn som Ulrike, Andreas och Gudrun härjade i Västtyskland på 70-talet, på Irland utfördes attentat av människor med namn såsom Sean, Mike och Patrick, i Spanien fanns/finns ETA och i USA har det funnits flera terrorister med västerländska namn.

Jamen, säger någon, de var väl kommunister hela bunten? Och feminister också kanske? Nej, de var ju inte det, jo, Ulrike och Andreas hade de böjelserna, men på Irland ville man ha frihet och främja sin egen kristna inriktning, i Baskien vill man bli av med det spanska styret och amerikanska terrorister är vanligtvis tämligen långt från alla socialistiska och feministiska läggningar, de är höger, emot stat och tvång osv.

Precis som att det egentligen spelar någon roll i vilket syfte man genomför sina terrorhandlingar, precis som att det skulle vara bättre om man dödar människor pga kristendom och motstånd mot pk-media, till skillnad från de som dödar därför att de är muslimer och ogillar demokrati. Eller var de nu ogillar.

Det finns inget försvar. Han gjorde fel. Punkt. Alla andra terrorister gör också fel. Punkt. Det finns inget försvar.

Man dödar inte barn och ungdomar, vi tycker ju alla att det är fel när Talibanerna spränger skolor för flickor, hur kan det då plötsligt, på något sjukt sätt bli rätt när en dåre skjuter ungdomar på läger i Norge?

Vakna alla ni svartvit-tänkande som tycker att det röda gardet fick det de förtjänar, de fick inte det. De var ungdomar som ville engagera sig demokratiskt, oavsett vad man tycker om deras politiska ideér så var det deras rättighet att tycka och tänka fritt. Tycker man inte att de hade de rättigheterna så finns det länder på jorden där starka ledare bestämmer vad som är rätt och fel, man kan slå ner sina bopålar där. Jag kan garantera att pressen i de länderna tagit avstånd från allt PK-tänkande och där feminism inte är tillåtet. Jag tror t ex inte att Burma är vare sig är socialistiskt eller feministiskt, det kan vara ett alternativ kanske. Visserligen är de inte långa och blonda men man kan ju inte få allt, eller? Vitryssland kan ju också vara ett alternativ, där finns det fler blonda människor.

Ärligt talat blir jag så arg när jag tänker på alla gnällspikar som finns i detta land som inte har en aning om vad verklig diktatur innebär. Verklig diktatur innebär att du inte får välja vilken musik du ska gilla, vilka kläder du ska ha, vilket parti du ska rösta på, att internet är begränsat (inget flashback där), och att  nyhetsprogrammen är censurerade på ett sätt som kan få våra svenska rättshaveristers klagomål på pk-media att framstå som ytterst skrattretande. Vi har haft demokrati i vårt land så länge att man glömt hur det var, när rösträtten var begränsad och när man var tvungen att ta av sig mössan för överheten.

Systemet är inte perfekt, det kan alltid bli bättre, men ungdomarna i Norge förtjänade inte detta. Inte alls. Det finns inget som helst försvar, inga men!

Demokrati

Ungdomar tycker att demokrati är överskattat läser jag. En stark ledare vore ett attraktivt alternativ, och tja, är det konstigt? Den demokrati de får lära sig i skolorna är via elev-och matråd där de alltid stöter på patrull, ”sorry” säger vuxenvärlden, ”det där har vi inte råd med, era förslag är inte realistiska, grädde till pannkakan är onyttig, sorry”. Skendemokrati kallas det de får ta del av i skolan.

Som so-lärare kämpar man på, försöker förklara det fina i demokratin, försöker övertyga om att alternativet är att någon annan väljer vilken musik man ska lyssna på och vilka kläder man ska bära, men sedan kommer nästa sparförslag som går ut på att eleverna förlorar sin älskade fritidspedagog och pengarna man fått för att fixa ett uppehållsrum försvinner någonstans.

Man tar med eleverna på demonstration, för att visa hur man kan göra för att protestera mot sparförslag, på ett konstruktivt sätt, man pratar om argumentation, alternativa lösningar och vikten av samtal. Blir de lyssnade på? Nej, lärarna utmålas som dubiösa i tidningen och barnens önskemål ler man åt. ”Bättre stolar… haha, fritidspedagog? sådana ska man inte ha på senaredelen…!!!”

Demokrati för unga människor?

Det är klart att de önskar sig något annat, i systemet vi har blir de inte lyssnade på.

Demokratifrågor

Var jag inte arg innan så är jag arg nu. Jag vet inte hur jag på ett konstruktivt sätt ska kunna beskriva vad jag varit med om idag.

Ett djupt andetag.

Sådärja. I kommunen ska det sparas, på barnomsorg och skola, som vanligt alltså. En av stadens många mormödrar uppmanade människor att komma till kommunhuset för att protestera. På min skola engagerade sig en lärare för saken och föreslog att vi skulle åka in, med de elever som ville. Vi frågade alltså eleverna om det fanns intresse för att delta i en demonstration. Naturligtvis förklarade vi också vad saken gällde och jag har på mina so-lektioner diskuterat och förklarat det här med att demonstrera och uttrycka sina demokratiska rättigheter på ett konstruktivt sätt. Jag förklarade att det inte bara är att ställa sig och skrika, man måste ha alternativ, fundera över det här med prioriteringar, kanske en ny hockeyarena faktiskt bör prioriteras? Vilka argument finns för och emot? osv.

De elever som inte ville delta stannade på skolan med sina lärare.

Fine. Sedan dyker journalisten upp. Han undrar om det verkligen är bra att tvinga elever att demonstrera, vi förklarade att ingen är tvingad. Han undrade om eleverna verkligen vet vad de håller på med, vände sig sedan till en dylik och började ställa frågor. Hon tittade blygt på honom och mumlade att hon inte visste, han vände sig triumferande mot oss och sa något i stil med ”se där!”. Eleven sa att ”jag vet visst, vi vill ha bättre stolar”, journalisten verkade tycka att detta var futtigt, eleven sa sedan att hon ville ha kvar fritidsledaren och fiket. Journalisten verkade fortfarande tycka att det var fjantigt, jag försökte förklara att det är sådant som är viktigt i deras värld. Stolar, fik och fritidsledare.

Vi försöker jobba med elevinflytande och demokratifrågor sa vi. ”Hur har ni fått pengar till bussbiljetterna?” frågade han. Vi förklarade att vi deltar i ett projekt om elevinflytande och att vi fått pengar inom ramen för det. ”Det var ju företagsamt…” var hans kommentar. Sådär fortsatte det.

Vi försökte också prata om skola 2011, stora förändringar som ska genomföras och lite pengar. Detta var uppenbarligen inte intressant.

Journalisten såg ett gäng suspekta lärare som i eget intresse tvingat eleverna till stan.

För mig blir det ganska tydligt att det här som står i läroplaner och kursplaner om demokrati och elevinflytande bara handlar om ord på papper som tydligen inte ska omsättas i praktik. När elever försöker uttrycka sin frustration blir de inte tagna på allvar pga av att de inte är medievana och drivna och pratar om stolar och fik. Journalisten hade uppenbarligen ingen insikt i vad som är viktigt för barn i en viss ålder.

Jag undrar varför det ska hycklas med barnkonventioner och annat, släng skiten i papperskorgen! Låt oss bygga arenor och torg, stryk alla ord om elevinflytande och demokratiska värderingar i läroplanen. Låt matrådet vara det enda skendemokratiska forum som eleverna tillåts delta i.

Puuhhh…

Höjd lön

I lokaltidningen kunde man på morgonen läsa om landstingsdirektören som fått drygt 8000 kronor i löneförhöjning, direktören tjänar numera över 100000 kronor per månad.

Jag tvivlar inte på att det är ett viktigt jobb och att stordåd uträttas.

Men, vad är det som är så mycket finare och bättre än vad t ex lärare, rektorer (i vår kommun tjänar inte rektorerna särskilt mycket, vilket kanske kan ge en indikation på kvaliteten på sagda grupp, en duglig ledare från annan verksamhet eller kommun där löneläget är högre söker sig inte till vår kommun, om man säger så), och annat folk gör? Hur kan det komma sig att vissa arbetsuppgifter renderar en ersättning på över 100000 kronor i månaden och en annan på 25000? Och ja, jag vet, många tjänar mindre än så.

Tänk att få ett lönelyft på 8000! Fast tjänar man redan 95000 kronor gör det väl varken från eller till. För mig, stackars, fattiga lärare skulle det göra en vansinnig skillnad.

Vid mitt lönesamtal sades det ungefär så här: ”synd att alla är garanterade 1.85%, då kan man inte säga att ”du har gjort ett dåligt jobb därför får du bara 0.99″. I min värld diskuterar vi hundralappar i andra tusenlappar. Men i min hundralappsvärld är tom det betraktat som för mycket.

Jag hoppas att il Rektore inte menade mig, utan att det var en generell reflektion över att hen inte kunde säga så och visa det med taskiga påslag.

För 1.85% är ju en vansinnig massa pengar…

Borg antyder att han kanske ska skjuta till lite pengar… den som lever får se. Jag är rätt cynisk och tror inte mycket på fagra ord, men man ska väl inte låta hoppet överge en.

För övrigt undrar jag var jag har lagt mina examenspapper.

Varför kommer vissa in?

Ju längre dagen går ju dystrare blir jag. Ron vill inte infinna sig, jag har en idé om att söndagar ska vara rofyllda, men det är de ju aldrig, söndag = dagen före måndagen.

Jag lyssnar på första maj och talet om innanförskap och undrar cyniskt vad som hände med mina ungdomskamrater som aldrig hamnade innanför, trots socialdemokratiskt styre.

När jag var ung fanns den sk ungdomslagen, man hade rätt till fyra timmars arbete per dag till en tämligen låg ersättning, antagligen var det svårt för ungdomar att få arbete redan då, varför skulle man annars ha stiftat denna lag? Vi pratar om mitten av 80-talet nu.

Nåväl, under en period befann jag mig i en sådan åtgärd, jag diskade och assisterade vid matlagning i ett storkök. Rätt snart fick jag ett riktigt jobb i ett annat storkök, efter en tid beslöt jag mig för att vidarutbilda mig och fick samtidigt erbjudande att jobba vidare i storköket.

Jag valde utbildningen.

Efter avslutad utbildning fick jag jobb tämligen omgående, och sådär var det, jag hade alltid jobb, även om de oftast var tidsbegränsade. De arbetsmarknadspolitiska åtgärder jag var föremål för skrämde mig till att skaffa jobb… vid något tillfälle hade jag kontakt med kommunens arbetsmarknadsenhet, det var ett ställe där unga människor samlades ihop för att t ex skruva ihop möbler som skulle placeras i kommunens övriga verksamhet.

Jag kommer ihåg att jag satt på den där enheten en eftermiddag och skrev maskin och betraktade de skruvande människorna. Varför jag skrev maskin och inte skruvade minns jag inte längre.

Några år senare hade jag ett par barn och jobbade på en grundskola i en annan kommun, jag var inte färdigutbildad, men hade ett antal poäng. Grundskolan gjorde varje år en bussutflykt och jag erbjöds att följa med. Vi besökte bla min gamla hemkommun, det finns ett givet utflyktsmål där, högt beläget, dit begav vi oss.

På det högt belägna utflyktsmålet finns en cafeteria, utanför denna befann sig ett antal människor, inte längre helt unga, som ägnade sig åt att olja in utemöbler. Samma människor som några år tidigare skruvade ihop möbler.

Jag vet att dessa människor än idag ägnar sig åt att skruva och olja. De kom aldrig in. Varför?

Varför kom jag in?

Vid något tillfälle pratade jag med en av de skruvande människorna, hon kom från en grannby och den verklighet hon beskrev var mig så totalt främmande att jag hade svårt att förstå. Svårt att förstå att det kan vara så olika trots att man lever så nära.

Är det barndomen som styr? Är det arvet eller miljön? Och om det är miljön, vilket jag tror att dåvarande socialdemokratiska regering var helt inne på, varför kom då dessa människor aldrig in?

Jag har tänkt mycket på de där ungdomarna genom åren, funderat över varför de nöjer sig med att skruva ihop stolar till en ringa ersättning istället för att hitta något annat till en bättre ersättning.

Hon var så liknöjd på något vis, inget verkade spela någon roll.

Varför blir man liknöjd?

Man pratar om fas 3 idag, om meningslös sysselsättning bara för att hålla arbetslösa upptagna, men är det någon skillnad på fas 3 och den arbetsmarknadsenhet som jag minns?

Är det inte så att det alltid har förekommit den där typen av sysselsättningar? På 30-talet t ex, nödhjälpsarbeten. Varför kommer vi inte bort från det? Det spelar ju ingen roll vilken typ av regering vi har, när det kommer till kritan så vet de inte vad de ska hitta på. Det blir fas 3, ungdomslag, arbetsmarknadsenheter, rollspel i något rum på arbetsförmedlingen om hur man söker jobb.

Nej, jag har ingen lösning, fast jag tror att skolan kan vara viktig… eventuellt.

Men jag har ingen lust att lyssna på pajkastning. Fas 3 idag var något annat igår.

Olika namn på samma saker, och inte tror jag att mina gamla ”kamrater” kände något större hopp av att tillhöra något med ett annat namn än vad de gör idag när de, garanterat, tillhör fas 3.

Gör något, vill jag skrika, tjafsa inte! Gör!!!