Jag kan inte

släppa tanken på den där journalisten. Lite konspiratoriskt tänker jag att han ju kom från en tidning som har samma partifärg som de styrande i kommunen, var det därför han tyckte illa om manifestationen? Hade han ställt sig annorlunda om de styrande haft andra färger? Hade han då tyckt att aktiva och vakna elever är något positivt?

Det är ju en tanke.

Men! den andra tidningen ställde också kritiska frågor om det lämpliga i att låta barnen demonstrera. Något triggade alltså stadens journalister när stadens barn tilläts demonstrera.

Varför?

Det handlar om våra barns arbetsmiljö. Och faktiskt så frågade han till sist om det är en miljö som vuxna skulle acceptera varvid vi kunde svara nej med en mun. Hoppas att det gick fram.

Vi knöt ju ihop det hela på slutet, vår drivande lärare lyckades samla alla barnen på torget där hon förklarade att så här kan det gå till när man deltar i en demonstration, ingen action, lite rastlöst kanske, men viktigt att ändå ha deltagit. Alla barn var tysta och lyssnade. Tyvärr såg inte journalisten detta, annars hade han ju kunnat konstatera att detta var en lektion.

Skolan kritiseras ju ofta för att inte finnas ute i samhället, att barnen sitter inlåsta. Nu gjorde vi inte det. Och det var inte riktigt bra.

Konfunderad

Ju mer jag tänker på det ju mer konfunderad blir jag. Det är det här med rektorstillsättningar jag menar, vad är egentligen kraven för att få bli rektor? Att man är intresserad? Räcker det? Behövs det inga formella meriter, t ex att man kan något om pedagogik, man ska ju agera som pedagogisk ledare?

I skollagen står det dock att: ”Som rektor får bara den anställas som genom utbildning och erfarenhet har förvärvat pedagogisk insikt”. Hur prövas den pedagogiska insikten innan man anställs? Bryr man sig över huvud taget om att ställa frågor runt detta? Eller kollar man bara upp att människan ifråga kan räkna pengar?

Jag har vant mig vid att inte ha chefer som jag kan diskutera pedagogiska spörsmål med, de svar man kan få är att inte använda vanliga läroböcker eller att byta aktivitet under lektionens gång. Det hade jag ju inte tänkt på själv.

Jag minns en rektor jag en gång hade, som jag kunde ställa frågor till i stil med: ”vad gör jag om eleven den och den blir agressiv och utåtagerande?”, rektorn svarade med att berätta om olika metoder, t ex fading och shaping, hur man gjorde och vad det kunde leda till. Han förklarade också hur man kanske kunde bli tvungen att hålla någon men diskuterade även komplikationerna med att göra sådana saker.

Kort sagt, han var en pedagogisk ledare, en mycket bra sådan.

Det var 11 år sedan han var min rektor, efter det har jag inte haft någon pedagogisk ledare som kunnat sådant.

Jag ska inte säga att alla mina chefer varit dåliga, de har bara inte haft den där grundmurade pedagogiska kunskapen, därför att de kom från andra verksamheter, hade andra typer av utbildningar och andra kvaliteter. Min förre chef kan jag sakna något alldeles enormt, han hade intresset för de pedagogiska spörsmålen även om han inte hade någon pedagogisk utbildning. Han var dock en duktig ledare och det kan ju också uppväga ett och annat. Fortfarande kvarstår det faktum att kommunen anställer rektorer som har liten eller ingen insikt i pedagogiska frågor.

Mer än att man kan byta aktiviteter på lektionerna och eventuellt använda annat material än läroboken.

Vilket jag tror att majoriteten av de svenska lärarna redan räknat ut att man kan göra.

Tematiskt

”När ska vi släktforska?” frågade den coole killen. Jag tittade förvirrat på honom och mumlade att jag inte hade planerat in något sådant, ”kanske ni kan göra det på svenskan?”. Nej, det kunde de inte, det skulle göras på so:n.

Jaha, tänkte jag, släktforskning kan i och för sig vara kul, men hur ska jag kunna tränga in det i slutet på terminen… vi ska ju ha geografi nu… nordens jord-skogsbruk… naturligtvis!

Frågan gick runt i klassrummet, ”när upphörde ni att vara bönder i er familj?” löd den. ”Ja, men vi har inte varit bönder” var det flera som sa. Det visade sig att de flesta hade en farfar eller mormor som växt upp på bondgård, så temat är nu givet. Nordens skogs-och jordbruk ska studeras tillsammans med den egna släkthistorien.

Som vanligt snubblar jag på ett tema där jag står, mitt ute i verksamheten, jag önskar att jag kunde komma på sådant lite grann i förväg, så att jag kunde formulera en vettig arbetsuppgift, sätta upp lite mål, skaffa fram material. Inte så där random, som eleverna skulle säga.

Nåväl, de fick ut ett ark med någon typ av släktträd idag som de fick börja fylla i, när de gjort vad de kunde fick de gå över till boken och texter om skog och skogsbruk. Naturligtvis hamnade vi hos Snoddas och ”Hadderian haddera”, ja, det stod inget om Snoddas i boken, de ville lyssna på musik och eftersom jag envisas med att koppla samman musik med aktuellt tema så började jag tänka ut musik som handlar om skogen, eftersom vi dessutom pratat mycket om farmödrar så var jag kvar på 50-talet och då kändes det naturligt med Snoddas. De stirrade lite konstigt på mig, protesterade lite matt, men vid det här laget tror jag att de gett upp tanken på att få mig att spela något som inte hör till ämnet.

Jag har nu börjat spåna på skogens och jordbrukets kulturhistoria och Dan Andersson står på min lista över saker som ska undervisas om. Helgdagskväll i timmerkojan…

De blir snabbt intresserade när det närmar sig de själva, på vårt museum finns det en stor bildbank som till stor del är utlagd på internet, det går att söka på bynamn och personnamn och en del av lektionen ägnades åt att söka efter gamla släktingar och byar som de en gång haft släktingar i. Sökförslagen haglade och en del hittade vi ju faktiskt.

Men hur mycket bättre skulle det inte bli om jag var lite mer förberedd. Å andra sidan är det härligt att bara kunna haka på deras förslag, när man ser att det finns en ingång i det man gör. Kanske det kan bli mer intressant att lära sig något om skogen om man vet att farfarsfar bodde i en timmerkoja hela vintrarna och att släkten en gång ägde stora skogsområden. Det där med jordbruk som känns så avlägset är ju närmare än man tror och det kan kanske vara intressant att reflektera över då och nu. Särskilt om man har en koppling till det man studerar.

Vi får se hur det går…

För övrigt gillar jag skolsystrar.

Frihet och blommor

Eftertänksamt läser jag Zarembas sista artikel om skolan, den som handlar om pedagogik, ingenjörer och kommuner. Jag försöker komma ihåg vad jag läste om Dewey, jag vet att han studerades, men jag minns inte om han höjdes över de andra pedagogerna, jag minns heller inte om jag tyckte att han var bättre eller sämre än de andra. Freinet och Montessori har gjort större intryck på mig. Fast det är inte så jag jobbar, men jag gillar tanken på klassrummet som en verkstad. Jag kan inte jobba så eftersom mitt klassrum är långt ifrån någon verkstad, en verkstad måste ju innehålla verktyg, maskiner, ritningar, manualer etc. Mitt klassrum innehåller inte mycket i den vägen, lite papper i en låda, böcker i en hylla, böcker som jag själv har släpat dit från olika loppisar och min egen bokhylla, jag tror att det finns färgpennor inlåsta i ett skåp.

Jag får inte glömma projektorn, den välsignade projektorn, som har lyft detta mycket spartanska klassrum till en något drägligare plats att vara på.

Väggarna är grå och vita, i fönstren hänger ibland gardiner, jag skriver ibland därför att gardinernas upphängningsanordning består av kardborreband som ska fästas i en skena. Mycket bra och lämpligt med den typen av gardiner i ett klassrum fyllt av barn. Det är lika bra att de inte är upphängda, men de behövs ändock eftersom persiennerna inte bytts ut sedan 50-talet och därför inte fungerar så bra längre, vid mörkläggning åker därför gardinerna upp.

Utom i ett av våra andra klassrum där persiennerna fastnat i nerfällt läge, de eleverna tillbringar sina dagar i skymning, jo vi har sagt till om detta, men än har inget hänt. Vi har sagt till om att det blåser genom väggarna vid fönstren också, på sina håll, men hur var det nu? jo, jag tror att svaret blev att fönstren kanske eller kanske inte ska bytas ut om två år, så det kan väl lika gärna blåsa lite, det vädras ju…

Var var jag? Pedagogikgurus! Jag tror inte att våra lokala politiker har så mycket insikter i vad Dewey eller Rosseau ansåg, det har varit en del Vygotskij genom åren, vi har blivit skickade på föreläsningar, fått någon bok, förväntas göra något, oklart vad, eftersom det aldrig följs upp.

Annars har vår kommun legat i framkanten, de har med liv och lust kastat in sig i förändringsarbete, ivrigt, som barn lössläppta i en godisaffär, har de genomfört saker som andra kommuner valt att avvakta lite med. Många andra kommuner verkar ha tänkt att ”vi tar det lite lugnt med det här, kollar om det fungerar på andra håll först, vi tänker igenom detta ordentligt och gör en genomtänkt förändring”. Inte våran kommun inte, varför vara trist och bakåtsträvande? Nej! in med det nya och ut med det gamla!

Man flyttade på ett tidigt stadium in sexor på högstadiet och körde åldersintegrerat åk 1-5, åldersintegrerat har förekommit även på senaredelen… Förskoleklass var inget man brydde sig om att ordna i vår kommun, man fick välja om barnet skulle gå tre eller fem timmar i skolan som sexåring, valde man tre-timmarsvarianten fick barnet hänga kvar i klassrummet ändå, någon fritidsverksamhet hade man inte för dessa elever. Vad de förväntades göra i klassrummet vet jag inte, mycket få föräldrar valde denna variant, barnen började alltså skolan som sexåringar. Kommunen såg sedan till att man fick välja att gå nio eller tio år. De flesta föräldrar valde att låta sitt barn gå om tvåan eller trean.

De har fått backa på det där, det var tydligen inte riktigt i enlighet med lagen, men det bekymrade inte våra lokala politiker så hemskt mycket, de gillade tanken på frihet och blommor tror jag.

Eller, jag vet inte vad de gillar. Blommor och frihet är bra, jag är den förste att skriva under på det, men det går lättare att hantera friheten om man har en uppsättning verktyg  med sig, någon sorts manual för vad man ska slå ihjäl tiden med, när man är fri. Blommor behöver förresten omvårdnad, vatten, jord, näring, annars blir det inte blommigt.

I klassrummen på min skola är det svårt att få till det blommiga, vi har inte tillgång till verktygen, men de lokala politikerna tycks tro att vi kan lösa det ändå, de har stor tilltro till sin personal, vi kan trolla tycks de tro. Och visst blommar det! Vi gör ett jättebra jobb, trots skymningen i vissa klassrum och avsaknaden av färgpennor i andra, men det sliter på själen att gå i de nerslitna lokalerna år från år, det sliter när man inser att de lokala politikerna inte verkar bry sig om oss.

När de äntligen skickar dit en man med pensel och färburkar, för att hotta upp stället, ja, då blir allt målat grått och vitt. Och! det vore ok, om man målade hela korridoren och inte bara den snutt som man bedömde som värst. Ena delen av korridoren är smutsgul och den andra änden grå och vit.

Jag har varit hemma den här veckan, jag behövde en time out från stället med växlande smutsgula och gråvita väggar, jag behövde en time out från de människor som styr min vardag. På måndag ska jag gå tillbaka har jag tänkt, ta vid där jag slutade, försöka bita ihop fram till sommaren. Min humor hjälper mig, tack humor! Jag brukar kunna skratta åt det som sker, men i slutet av förra veckan kunde jag inte skratta, och det var en varningssignal. Nå, skrattet kom igång rätt snabbt, det räckte med att läsa några mail så låg jag och frustade över köksbordet, men dör skrattet då är jag illa ute.

En mystisk aura hjälper

Nej, jag är inte särskilt intresserad av att ha nationella prov i so-ämnena. Punkt.

Det har pratats mycket om pojkars och flickors betyg. Kvinnodominansen på skolorna ses som ett problem av vissa, pojkarnas ointresse är ett problem för andra men ingen har någon lösning.

Jag funderar på mina egna grupper genom åren. Någon statistik har jag inte framför mig, jag vet inte om det är fler tjejer som har mvg än pojkarna, i början av min karriär kanske det var så. Jag har känslan av det, men inget belägg. Ska man bara se till gruppen flickor och gruppen pojkar, rakt av, så förefaller gruppen pojkar jobba mindre. Ser jag till individer så ser jag att det finns samma mönster i båda grupperna. Högpresterande och intresserade, sådana som får kämpa och som gör det, de som inte har något jätteintresse men som klarar sig, och några få som varken tycks vilja eller kunna. Tycks, skriver jag, för vad de egentligen vill är en annan fråga.

Alla vill väl något?

Det finns de som menar att de kvinnliga lärarna inte har intresse för pojkarnas intressen och att de därmed på något sätt nedvärderar dem. Kanske, men jag har sett manliga lärare oja sig över uppsatser om hästar som lämnas in av flickor också. Jag har även sett kvinnliga lärare sucka över ännu en hästuppsats och jag har sett manliga lärare snörpa på munnen över hockeypojkarnas fokus på fel saker.

Det gäller väl att inse att vi, vuxna, inte är där eleverna är, varken män eller kvinnor. Vi har ju lite högre intressen och målet i fokus, eller hur? Hockeyn och hästarna har vi för länge sedan lämnat bakom oss och förstått att det finns en riktig värld som är viktigare.

Fast vi måste kanske förstå var eleverna är för att kunna lotsa dem vidare till den riktiga världen.

Jag är kvinna med noll intresse för hockey och hästar. Men jag försöker hänga med ändå, lite grann, och det uppskattas. Jag och en kvinnlig kollega ordnade temadagar för hockeypojkarna för en tid sedan, vi insåg att de behövde få rasa av sig, jag lärde mig allt om att kötta ner någon, jag betraktade fascinerat (och med en viss fasa) de ritualer de hade på isen, men jag var där. Jag har numera fått ett rykte om mig att vara en som förstår sig på mer elementära saker i tillvaron, såsom hockey, vilket gör att hockeypojkarna jobbar lite bättre.

Jag förstår fortfarande inte hockey, det ska sägas, men det räckte att jag och den kvinnliga kollegan satt i den där kalla hockeyladan några dagar för att relationerna med en viss kategori pojkar väsentligt skulle förbättras.

Det är ju förresten intressant att det var två kvinnor som valde att boka hockeyladan, ingen av våra manliga kollegor tänkte den tanken. När jag berättade om allt köttande såg de närmast spysjuka ut.Kanske de jobbar hårt för att slippa imagen av tuff och macho och därmed måste de ta avstånd från köttandet. Vad vet jag.

En av pojkarna skulle skriva några meningar om någon som han beundrar, det ville sig inte riktigt och jag pratade med honom om hur kan kunde tänka. Till sist nämnde han någon, en för mig helt okänd person, och jag frågade vad som var bra med honom. ”Han är asbra på att kötta” blev svaret. Jamen skriv det då, sa jag. Ty jag begrep ju vad han menade, jag hade ju varit i en hockeylada och lärt mig tugget. Min manlige kollega läste raderna om den köttande hockeyspelaren och frågade naturligtvis vad som menades. ”Vadå kötta?”. Pojken himlade med ögonen och suckade, ”Tweedelee fattar ju” sa han bara.

För den oinvigde, kötta=tackla. Åtminstone här uppe i inlandet.

Kontentan? Vi kanske måste ta reda på var de är, vad de kan, vad de vet (skrev inte Kirkegaard något om det?), och oavsett vad vi tycker om deras intressen försöka förstå bara en bråkdel av det de pysslar med för att kunna bygga relationer. Många gånger har vi ett förfärligt von oben-perspektiv, både män och kvinnor, gentemot eleverna och deras intressen, vi ler försmädligt och avfärdar det de gör och tycker är viktigt med en axelryckning.

Det kanske kan leda en liten bit framåt i allafall. Det går förresten rykten om att jag sysslar med någon typ av online-spel på skolan, detta har gett mig en lite mystisk aura bland vissa grupper, de försöker ta reda på vilken identitet jag har, de vill gärna spela med mig säger de. Jag, som inte har någon aning om vad de pratar om och varifrån ryktet kommer brukar mumla något obegripligt, jag har inte direkt avfärdat inviterna, försöker bara förstå vad de surrar om, och jag ser den pedagogiska potentialen. Det kan i vissa lägen vara bra för ens image att ha en mystisk aura kopplad till online-spel. Det gör i alla fall pojkarna glada, flickorna tänder inte. De får jag hitta på annat sätt, där är det politik som gäller, eller hästar, eller dans, eller fotboll.

De är ju rätt mångfacetterade, eleverna, av båda kön.

Det finns

tillfällen när man allvarligt tvivlar på sin mentala hälsa och nej, det är inte när jag skrålar Pärleporten inför 28 elever, det är när man försöker få fram fakta och besked och den person som borde sitta inne med all fakta och alla relevanta besked bara svarar goddag yxskaft.

Just nu funderar jag på om jag inbillar mig, kanske vissa saker inte uttalades, det kanske bara är utslag av min fantasi, fast det var fler som hörde, vi pratade om det efteråt, så det är nog inte min fantasi som spelar mig spratt. Det är den hårda verkligheten.

Jag suktar just nu efter en cykel, en italiensk ö, en brevbärarväska och Pablo Neruda. Jag ser framför mig hur jag cyklar omkring med brev på den där ön, pratar lite strunt med Pablo, cyklar tillbaka in till stan och dricker ett glas vin på den lokala tavernan.

Det finns absolut inget romantiskt i att varje morgon pulsa i djupsnö (min genväg består av en översnöad äng), komma till jobbet med blöta strumpor och sedan höra en massa märkliga uttalanden om olika typer av yxskaft.

Nej, inget romantiskt alls.

Skulle man göra en film om mig skulle det inte alls bli som ”Freedom writers” eller den där med Michelle Pfeiffer.  Man skulle bara se en tokig tant med blöta strumpor som av någon anledning bestämt sig för att Pärleporten är toppen och vars skrivbord är en katastrof.

Det är inte romantiskt alls.

 

Vi lever i en bubbla

här i Sverige, jordens modernaste land.

Men i andra länder är man också moderna, modernare än oss ibland. Tom i Kina är man moderna. Vi tycker oss nog vara lite förmer, ha det lite bättre, ligga lite mer i framkanten, men min kinesiska praktikant undrar varför vi inte har datorer i varje klassrum, det hade de hemma i Kina. Tydligen.

Jag vet nu inte om de har datorer i varenda klassrum i precis hela Kina, praktikanten kommer från en stor stad, men vi som tycker att vi ligger lite mer i framkanten än andra måste kanske tänka till lite.

Vi kanske faktiskt inte ligger i den yttersta framkanten.

Min kinesiska praktikant undrar över elevernas beteenden, undrar över hur de lär sig något och hon undrar också över lärarnas scheman. Därhemma har lärarna ett par, tre lektioner varje dag, inte sex, sju som här.

Inte så att jag likt Göran Persson plötsligt tycker att Kina är ett modelland att ta efter, nej, men jag funderar över vad vi håller på med, här, i Sverige. Över vår självbild och över vårt sätt att se på andra.

Min chef besökte en skola i England för en vecka sedan. Hon hade också mycket att fundera över när hon kom hem. T ex över deras sätt att skilja på lärare och ”supporting staff” och att det fanns många av den supportande sorten, som rörde sig i korridorerna, som tog hand om eleverna på rasterna, som sög tag i elever som blivit utslängda.

Hon funderade också över all den stimuli som fanns i skolorna där. Inte kala väggar som här, i min skola.

Vi måste kanske lyfta blicken, somligt gör vi bra, men somligt, ganska mycket somligt, kunde vi göra bättre, mycket bättre. Varför inte lära av andra? Eller är det farligt?

Min självbild har fått sig en allvarlig törn idag, av en ung människa från Kina, jag känner mig daterad och fånig med min lilla sega dator.

Faktiskt lite deprimerad, vilken tur att det finns en flaska rödtjut på diskbänken.

 

Mer tid

Jag hör vad de andra säger, jag ser irritationen lysa ur deras ögon, och kanske vanmakten också, men sedan tittar jag in i ett par vänliga, bruna ögon och tänker att, vadå? Hen är ju en vanlig unge, lite pratig ibland kanske, men det hen behöver är lite instruktioner och tips och råd. Hen behöver också lite uppmuntran, få veta att en del saker faktiskt blir rätt gjorda. Allt är inte på tok, hen blir glad då, och när någon blir glad, och känner att det är ok, ja då anstränger någon sig lite mer.

Kanske.

Men nog tycker jag att det fungerar ganska bra. Hos mig. När jag tar mig tid, när jag sätter mig ner en stund och checkar av hur det går, småpratar lite, berömmer, uppmuntrar. Då går det bra.

Det är väl det där berömda bemötandet det handlar om. Att se in i någons ögon och se vad som gömmer sig därinne, förvirring? ångest? rädsla?osäkerhet?glädje?sorg? Men å vad jag önskar att det fanns mer tid.

Mer tid för småprat om ditten och datten skulle alla ha. Det skapar relationer, gör att det blir svårare att stöka och lättare att försöka göra rätt, vad det nu är, att göra rätt.

Jag är inte världsmästare på bemötande jag heller, det finns tillfällen när jag skäms över saker jag säger och gör, men det kanske är mänskligt att inte alltid orka se in i ögonen för att leta efter det som finns där. Ibland sätter man helt enkelt bara ner fötterna, och det kanske också behövs, men man får inte glömma att se in i ögonen.

Wunderbar!

Jag är som ett barn i en godisaffär när jag rumsterar om med min dator i klassrummet. Jag har fått in världen i klassrummet och barnen älskar det. När jag hade tyska med min sjua idag tittade vi först på nyheterna, det finns ett utmärkt, kortfattat, nyhetsprogram på ZDF som heter 100 sec. Barnen fick gissa och med hjälp av bild, tal och kortfattad text kunde de räkna ut vad det handlade om. Efter det föreslog någon att vi skulle gå in på en sajt (som jag visade förra veckan) och undersöka det tyska bnp:t. När vi hade lattjat med datorn en stund sa jag bestämt att ”nu måste vi jobba”, ni ska ju lära er något också.

”Men vi har ju lärt oss nya ord! Unfall, nachrichten, erhöung!!!”

Det är egentligen en ganska underbar grupp det där. De är nyfikna och vågar verkligen kasta sig handlöst in i det tyska verbträsket, beställa glass och cola och de repeterar förra årets kurs utan att knorra.

Jag körde ett totalt oförberett muntligt test på riksdag och regering med ett gäng idag. Jag var nyfiken på vad de egentligen lärt sig på lektionerna, det var rätt mycket upptäckte jag. Jag tog ut dem tre och tre, de fick hjälpas åt, fylla i luckor och förklara och någon som är lite osynlig visade att kunskapen finns.

Det är alltså en sådan där dag när jag känner mig belåten, när jag känner att jag nådde någonstans med allt mitt plottrande.

Just nu sitter jag och planerar nya arbetsområden, jag grunnar också på hur jag ska kunna ”utnyttja” en ny bekantskap som jag gjort mig, någon som kommer från en annan kontinent och som kanske skulle kunna fylla i en del luckor i mina elevers kunskaper om just denna kontinent.

Fast det skulle kanske kunna ta kål på en del fördomar, och det kanske är kontroversiellt?

Jag har faktiskt gjort mig två nya bekantskaper, två förtjusande människor som motbevisar allt som sägs om just deras sort. Det skulle vara trevligt att låta världen få ta del av den typen av positiva exempel, men det kan ju eventuellt leda till att någon måste lämna rummet, det kan ju missuppfattas, att man säger att människor från exempelvis Afrika är just människor, med samma värde som alla andra, med samma drömmar, och med enorma drivkrafter.

Jag får grunna vidare på det, jag vill ju inte trampa någon på tårna…

Sötma

Jag smakade på sötman av att ha en dator och kringutrustning för första gången på allvar idag. Först en streamad film från av-media, därefter, av olika anledningar förevisade jag Fisksmackardansen, efter det följde Globalis statistiksamling, där vi jämförde BNP och sist men inte minst google earth. Det var där någonstans som det utbröt kaos. Alla skulle se sina hus på google earth, jag undrade desperat om de aldrig sett en dator förut varvid en pojke andtrutet sa: ”vi har aldrig sett en dator på lektionen!!!”.

På tyskan visade jag bilder från Tyskland och någon sa surt: ”Jaha, det där är de tyska barnen”. Jag brukar prata om de tyska barnen, jag berättar om att de inte drabbas av hysteri vid utdelande av arbetsuppgifter. Att de läser och är metodiska.

Det öppnar möjligheter och jag är som ett barn i en leksaksaffär.