Hälsningsfraser och annat

Jag är grymt sugen på köttbullar, så det får det bli.

I dag träffade jag min vfu:are för första gången, en väldigt ung person som oroar sig lite för mötet med eleverna. Jag förstår honom, det är inte alldeles enkelt att komma nästan direkt från gymnasiet och slängas in i denna värld. Jag tycker att han var modig som direkt talade om vad som oroar honom, det gör det lättare för mig att stötta.

När vi satt och pratade bankade det på dörren, på ett sätt som bara kan åstadkommas av ett gäng 13-åriga killar. Jag tittade ut och de utbrast glatt ”det är Tweedelee!!!”. Jag undrade om de ville något särskilt men det ville de uppenbarligen inte, jag presenterade därför vfu:aren för dem, de visste att det skulle komma någon så det överraskade inte dessa raska gossar. Jag bad sedan killarna att presentera sig själva, vilket de gjorde, ”jag heter Putte, jag heter Nisse…” osv. Totalt utan hämningar men på ett sätt som borde få vem som helst att känna sig viktig och intressant.

Det var bra att de dök upp.

Själv kände jag mig vansinnigt erfaren.

13-åriga killar kan ibland vara riktigt bra ur pedagogisk synvinkel. Man sugs in i deras värld och sedan snurrar det runt som i en centrifug utan att man märker hur tiden går.

 

Tänk att få åka

Tänk om man kunde ta med sig sina språkelever till målspråkslandet, vilken morot det skulle vara. Tänk att efter fyra års tyskastudier få åka till Tyskland, Schweiz eller Österrike och prova sina vingar och få ta del av kultur, historia, natur, choklad och gökur.

Vi läste om årstiderna idag, mina sexor och jag, och de undrade över att det stod att sommarlovet var sex veckor långt. Jag förklarade hur de tyska skolorna fungerar, hur ett schema kan se ut och hur det fungerar med skollunchen. De lyssnade fascinerat och en pojke utbrast, ”jag vill åka dit”.

Jag behöver åka dit, gång på gång, jag behöver uppdatera min kunskap om kultur och språk och jag behöver impulser utifrån, hela tiden.

Jag undrar om det nästa år skulle gå att planera in en resa till Lübeck? Om jag skulle kunna få loss lite fortbildningspengar?

Eleverna älskar att höra historier från främmande länder, de älskar tanken på att deras lärare varit just där, i Paris, London, Athen eller i Turkiet. Visst många av eleverna har varit i Turkiet, men inte på det sättet. De vet inget om Efesos eller Troja. Denna höst har två av eleverna rest till London och sett stan med helt andra ögon och kommit tillbaka fulla av lust att berätta om det de sett.

Mina privata semesterresor ska naturligtvis inte kommunen betala, men ibland önskar jag att fortbildning betydde att jag fick se vissa, för historieundervisningen, viktiga platser, eller att jag som lärare i samhällskunskap fick resa till Bryssel eller vår egen riksdag.

Jag fortbildade mig för ett år sedan, i Lübeck. Jag fick en riktig toppenvecka där för ganska lite pengar. Jag lever länge på denna resa, men det måste ju hela tiden fyllas på.

Jag undrar förresten var de utlovade projektorerna tog vägen?

Matematik

Jag skulle skriva ett inlägg på en annan blogg men det blev så långt att jag bestämde mig för att ösa ur mig på min egen istället.

En gång i tiden började jag i första klass, nyfiken, intresserad och vetgirig. Jag hade rosa silkepolo och blommig bussarong. Allt gick väl fram till den första mattelektionen, eller någon av de första, jag vet inte exakt var det spårade ur, bara att det spårade ur.

Vår mattebok var grön tror jag och den innehöll olika sorters mängder. Hus, människor, bollar och djur med cirklar runt. Mängdlära. Jag ringade in och lärde mig ord såsom union men begrepp inte ett skvatt. Det var totalt obegripligt. Jag fick därför gå till specialläraren som jobbade med mig. Det fortsatte att vara obegripligt, matten gav mig magont.

Ända fram till åk sju. Jag blev naturligtvis tvungen att välja allmän matte, det hela var fortfarande ett stort mysterium för mig, men jag fick en lärare som lyckades lära mig grunderna på nytt tror jag. Jag vet inte hur han gjorde och vad han gjorde, men jag vet att jag vid något tillfälle plötsligt hade bäst på provet och det hade aldrig hänt förut, jag minns att mina olyckskamrater tittade förvånat på mig, jag var ju den som alltid låg sämst till tidigare.

Naturligtvis fick jag inte ha kvar den läraren i åk åtta och nio. Men den matte jag lärde mig i sjuan är nog den jag fortfarande lever på.

För mig är en sak klar. Man ska inte experimentera så mycket med matte och barn. Jag är närmast dogmatisk i mitt ställningstagande. Grunderna ska in, ordentligt, från början, sedan kan man experimentera. Hade jag sluppit fundera på vad en union är och varför jag skulle ringa in just den husmängden och inte den andra hade kanske poängen med att lära sig matematik blivit något tydligare.

Eller var det månne lärarnas fel? De kanske inte lyckades förklara det fina med unioner för mig. Eller var jag för dum? För dum har jag känt mig, hela livet.

Skadas barn av att få goda grunder att stå på?

Film

Ibland svär jag inombords när jag har satt på en utbildningsfilm, de mest märkliga saker kan dyka upp i filmen, t ex information som svenska kyrkans verksamhet i Athen. Eleverna tittade undrande, de hade ju blivit lovade en film om Athen, inte en film om vad svenska barn som bor i Athen brukar göra på fritiden.

Jag spolade framåt. Jag visste att Sokrates och Akropolis skulle nämnas, det stod det på omslaget. Båda dök upp så småningom, och en herre utklädd till Platon berättade om de båda. Lagom töntigt för en sjua.

Vi tittade på Monte Python sedan, deras fotbollsmatch mellan grekiska och tyska filosofer gick faktiskt hem. Glada skratt spreds när Arkimedes skrek heureka och Sokrates nickade i mål, fast visst gör grekerna självmål?

Efteråt kom en pojke fram och undrade om vi inte kan titta på Life of Brian någon gång. Det ska vi, nästa gång vi kommer in på ämnet kristendom kommer den att åka fram.

Jag har också förevisat en film om Askungen denna vecka. Lustigt nog var det pojkarna som satt längst fram och engagerat följde handlingen. För evigt heter filmen. Drew Barrymore spelar en askunge som är lite mer företagsam än vad hon brukar vara, filmen är riktigt bra faktiskt. Man kan hitta en del historiskt intressanta ting i den. Såsom choklad, Leonardo da Vinci, hot om resor till amerika, grubblerier över vetenskap och litteratur, engelska skilsmässor och funderingar över manligt och kvinnligt.

Barnen lyckades koppla filmen till historieboken. Jag är därmed höjd och skall snart vispa lite grädde.

För övrigt fick jag äran att sjunga en fördelsedagssång på tyska i morse. Jag är rädd för att någon har upptäckt att jag kan lindas runt ett lillfinger, någon har kommit på att charm är ett knep som går hem hos vissa tanter, denne någon är glad och kommer säkerligen att utnyttja denna min svaghet… därför begärde denne någon att födelsedagssången skulle sjungas på tyska, något som endast jag i mentorsduon behärskar.

Mmmmm…

Tänk att några bilder från Towern kan få en klass sysselsatt i nästan 60 minuter. Att en enda bild på ett gammalt stenhus kan väcka så många frågor. Tänk att man nästan blir hjälteförklarad för att man i sitt liv har rest till några få städer i världen.

Jag sa till en av cheferna att de måste skicka mig på studieresor kors och tvärs. Jag vill fortsätta få beundrande ögonkast från små barn när jag trollar fram en bild på en korp eller en gammal kyrka.

För övrigt lekte vi idag den egyptiska skapelseberättelsen.

Förresten är det skoj att sitta på utvecklingssamtal och höra ett litet barn säga till sin mor att ”Kan vi inte resa till London och titta på fängelser, det verkar så kul”.

Jag har således en ganska skön känsla i magen just nu.

Lycka

Ibland blir man rent lycklig. T ex när det går rasans fort att göra små dialoger på tyska och när man dessutom vågar stå inför klassen och spela upp dem. Eller när man begär att få göra en viss sak, därför att man upptäckt att man kan något och för att det är roligt.

Eller när man gör rollspel av den babyloniska skapelseberättelsen, två gånger. Och när de minns namnen på gudarna två dagar senare.

Det är skojseliskoj, och det är små saker som gör det.

Så kan det också gå

En kollega jobbar delvis på ett annat ställe, det stället är en smula kontroversiellt ur pedagogisk synpunkt och väldigt många av oss som inte har någon insyn är nyfikna och en smula undrande.

Stället jobbar med åldersintegrering även på högstadiet, detta väcker fasa hos vissa och glädjetårar faller på andra. Själv förstår jag inte hur de får det att fungera, tyska i en 6-9? Men det kanske är jättebra!

Hur som jobbar de väldigt mycket med samarbetesinlärning, nästan allt görs i små basgrupper, kollegan, som undervisar i hemkunskap, har nu upptäckt att en hel del elever i åk 9 inte vet hur man gör när man diskar eller lagar mat. Det handlar i de flesta fall om pojkar, de har helt bekvämt kunnat titta på när tjejerna sköter detta.

Kollegan har därför bestämt att de hädanefter ska jobba två och två.

Antagligen kommer detta att väcka fasa i personalrummet om det kommer fram.

Kanske hon snart blir utan deltiden på det andra stället?

Gymnasielärarna på en av skolorna i staden har under många år påpekat att eleverna från sagda skola har sämre kunskaper i matematik än barn från andra skolor. Sagda skola har därför blivit arga på gymnasielärarna, de tycker att gymnasiet kan ändra sitt arbetssätt, gymnasieleverna borde ägna sig åt grupparbeten istället anser de. Jag antar att universiteten också borde ändra arbetssätt när dessa elever, som är mycket duktiga på samarbete, ska börja med högre studier.

Jag raljerar kanske lite nu.

Jag har som sagt mycket lite insyn i verksamheten på skolan, den väcker min nyfikenhet eftersom jag inte förstår hur de gör. Samtidigt som jag är nyfiken är jag lite imponerad av deras envishet, de fördöms av alla men fortsätter envist sin kamp för grupparbeten och åldersintegrering. De är lite som Jehovas vittnen.

Jag undrar dock om de någonsin utvärderat sin verksamhet, jag undrar också hur man bara kan avfärda exempelvis gymnasielärarna och hävda att alla andra har fel. Ett inte litet antal elever har bytt skola, de kände inte att de lärde sig det de skulle.

Det som händer i hemkunskapen är intressant på flera plan, några elever glider igenom högstadiet utan att nå målen, de förlitar sig på sin basgrupp och det verkar som om de traditionella könsrollerna befästs.  Till saken hör att de inte haft någon behörig hemkunskapslärare på skolan förrän nu. Vad kommer att hända med min stackars kollega när hon avslöjar sin upptäckt? Kommer hon att försvinna i källarkorridorerna på skolan?

Det är inte utan att jag oroar mig lite för henne.

Ämnes och avhopp

I morgon har vi ämnesträff, på moderna språk-sidan har vi i uppdrag att diskutera avhoppen. Vi som undervisar i tyska stirrade förvirrat på varandra i morse och undrade vilka avhopp det var fråga om. De senaste åren har vi haft få avhopp och de som valt att läsa svenska eller engelska har varit speciella fall, de hade inte varit betjänta av att fortsätta med exempelvis tyska.

Kanske spanska och franska har många avhopp? Jag ser fram emot att få svaret i morgon. Kommunen gjorde en rejäl satsning för några år sedan när det gäller språken, vi fick gå på en serie föreläsningar som var mycket bra, vi diskuterade om avhopp, pedagogik, kursplaner och fortbildning så att det stod härliga till. Det var tider det, vi hade aldrig hört talas om någon kris och torget hade ännu inte grävts upp, kommunen hade kanske pengar över, pengar som de valde att satsa på skolan! Det känns ofattbart i dagens läge.

Hursom, på vår skola minskade avhoppen efter den där betan, vi blev mer medvetna och började jobba på ett annat sätt. Eller? Kanske jag misstar mig, vi ska diskutera avhoppen, kanske de är legio? Fast jag har under de senaste tre åren haft ett enda avhopp, och han bytte skola. Just nu kan jag se en kandidat som kanske väljer något annat på sikt, men det är en historia för sig och inte någon rolig sådan.

Jo, jag har en som vill byta till franska.

I åttan har jag dragit igång ett temaarbete om inköpssituationer, fast idag pratade vi mest om Tysklands största mack. Det tyckte de var intressant. När vi är färdiga med inköpen ska vi bilda familjer har jag tänkt. De brukar tycka att det är roligt att få fantisera ihop historier, rita och beskriva. Det är roligare än att slaviskt följa läroboken.

Ska bli spännande att se vilken typ av familjer de här totar ihop. Den första gruppen jag gjorde det här med skapade ett gäng typiska medelklassfamiljer som gick på gym och hade pastellfärgade kläder. Nästa gäng bodde i någon sorts schweizisk slum och var synnerligen suspekta med farfäder inlåsta på vinden och en del direkt kriminella konstellationer, alternativa livsstilar kanske man kan kalla det…

Saker och ting går alltid sin egen väg.

Ingen jäst.

En ung man i min närhet satsar på mvg i hemkunskap. Till helgen tänker han träna på att baka matbröd.

Läraren har sagt att för att klara ett mvg ska man vara beredd på att tänka om, att det blir en plötslig ändring, att det kanske inte finns en viss krydda hemma, vad kan man ta istället?

Den unge mannen är nu orolig för att det plötsligt inte kommer att finnas någon jäst hemma när han ska baka. Om han löser det problemet får han sitt mvg.

Personligen kan jag väl tycka att det verkar som att man ska ha rätt stor erfarenhet av matlagning om man ska fixa ett mvg. Han får börja träna på omöjliga situationer i hemmet helt enkelt. ”Laga pasta! Ojdå, pastan är slut! Vad gör du nu?”.

Jag har fått höra att jag är otroligt snäll idag. Det är så att man rodnar.

Inspirerad

Jag känner mig vansinnigt inspirerad just nu. Det har gått upp för mig att jag kommer att kunna ha valdigt roligt på tyskalektionerna i år. Vi kommer att flytta in i ett hyreshus, vi kommer att sjunga, vi kommer att spela rollspel och jag tror att mitt vilda vansinne kommer att uppskattas.

Jag är så inspirerad att böckerna åkte med hem över helgen, här ska planeras!

Tyvärr var jag tvungen att leka döda lejon med en grupp, men jag tror att de förstod poängen. Döda lejon är väldigt bra att ta till när man känner att det håller på att gå överstyr, det är roligare än tysta leken. Vem vill inte vara ett lejon? om än ett dött sådant.

Nu hänger det regntunga skyar över inlandet, det är fredagkväll, maten står på spisen, och det känns vansinnigt skönt att få slappna av en smula. Jag läser en rolig bok på tyska just nu (sic!), och jag ska krypa ner i soffan med den när maten är avklarad.

Det mesta är toppen!