Det finns

tillfällen när man allvarligt tvivlar på sin mentala hälsa och nej, det är inte när jag skrålar Pärleporten inför 28 elever, det är när man försöker få fram fakta och besked och den person som borde sitta inne med all fakta och alla relevanta besked bara svarar goddag yxskaft.

Just nu funderar jag på om jag inbillar mig, kanske vissa saker inte uttalades, det kanske bara är utslag av min fantasi, fast det var fler som hörde, vi pratade om det efteråt, så det är nog inte min fantasi som spelar mig spratt. Det är den hårda verkligheten.

Jag suktar just nu efter en cykel, en italiensk ö, en brevbärarväska och Pablo Neruda. Jag ser framför mig hur jag cyklar omkring med brev på den där ön, pratar lite strunt med Pablo, cyklar tillbaka in till stan och dricker ett glas vin på den lokala tavernan.

Det finns absolut inget romantiskt i att varje morgon pulsa i djupsnö (min genväg består av en översnöad äng), komma till jobbet med blöta strumpor och sedan höra en massa märkliga uttalanden om olika typer av yxskaft.

Nej, inget romantiskt alls.

Skulle man göra en film om mig skulle det inte alls bli som ”Freedom writers” eller den där med Michelle Pfeiffer.  Man skulle bara se en tokig tant med blöta strumpor som av någon anledning bestämt sig för att Pärleporten är toppen och vars skrivbord är en katastrof.

Det är inte romantiskt alls.

 

Pärleporten

Pärleporten gick inte riktigt hem hos tonåringarna och dagens föreställning kanske var en av de mer märkliga i min karriär. Min nya drive är nämligen, nu när jag har internet och surroundljud i klassrummet, att tonsätta vissa lektioner. Sysslar vi med medeltiden så lyssnar vi på medeltida musik, ja, ni förstår.

I dag ägnade vi oss åt kristendomen.

Visst måste det väl tillhöra allmänbildningen att känna till Pärleporten? Jag tycker det… Kanske det blev lite för mycket för de tappra fjortonåringarna när den första version av Pärleporten som dök upp i min dator var av Christer Sjögren… De stirrade häpna på mig när jag skrålade med i refrängen (tro mig, det var skråla, min hals är hes av förkylning) och glatt ropade ”känner ni gunget???!”

Till slut sa en pojke ”stäng av”. Men jag gav mig inte, jag körde även ”Han är min sång och min glädje”, även detta i Christer Sjögrens tappning. Den sången väckte ett större intresse och samma pojke som bett mig stänga av en stund tidigare frågade intresserat om detta var en ”gaysång”.

Om ett par veckor ger vi oss in i Islams mysterier och då blir det någon annan typ av tunggung…

Före jul lyssnade vi på Klezmer.

Men varför spred Pärleporten större fasa än Klezmermusiken? I mitt klassrum alltså.

Eller var det Christer Sjögren som stod för fasan? Det trodde en av kollegorna, det kan ju möjligen ha varit min hesa hals också, eller mitt påstående om att det var gungigt. Roligt hade jag i alla fall.

Och nej, särskilt religiöst lagd är jag inte, jag bara roar mig och försöker vidga vyer med hjälp av sång, dans, konstiga filmklipp och annat konstigt som far in i min skalle.

Tyvärr har nu pärleporten fastnat i min skalle och jag blir inte av med den.

 

Det blir lite mutter ibland, irritationen kan bli påtaglig och vår attityd lite tillkämpad. Vi vill ju inte vara gnälliga bakåtsträvare utan glada påhejare, men ibland blir leendena lite påklistrade och vi försöker bita av oss tungan innan vi säger något i stil med ”jojo, det kan de ju prova med…”. Smekmånaden har väl så att säga kommit till sitt slut och vi väntar på resultat. Tyvärr verkar väntan bli långdragen, och särskilt tålmodiga människor är vi trots allt inte. Det kommer att bli stormigt, hmm…

Jag grunnar nu på vilken film/tv-serie jag nyligen sett där man lyssnar på något av Schubert som tilltalade mig. Allt av Schubert tilltalar mig inte, somligt är högtravande, men detta var pianomusik av en sort som jag gärna lyssnar till. Men vilken film/tv-serie var det frågan om???

Bär

Jag tänker mycket på bär just nu, röda bär, blå bär och guldgula bär. När, o när blir de färdiga att plockas? Nu när jag börjar bli fit, när min kondition har drastiskt förbättrats (vilket inte säger så mycket, man måste beakta utgångsläget för att förstå vilken drastisk förbättring det rör sig om) kommer jag att orka lufsa runt i skogen i timtal.

Vägen till kondition gör ont, man måste vara hård, tuff och målmedveten för att nå dit. Min vän säger att om jag bara härdar ut en månad (!) så kommer ett sug att börja uppstå efter att springa i ur och skur. Problemet är att det gör ont. I dag gjorde jag i och för sig ett genombrott, jag var ute trots att solen inte sken, trots att det blåste och trots att man kunde misstänka att det skulle kunna börja regna.

Kommer jag att stå ut en månad? När ska jag köpa skor med dämpning? När ska jag hitta en jacka/väska för min mobil? Den lånade jackan jag hade idag var inte bra ur mobilhänseende.

Varför ska hon ha med sig mobilen i elljusspåret tänker ni säkert nu, vad fånigt av henne. Ja, men jag har spotify på min mobil, jag har inte telefonen med mig därför att jag behöver bli nådd, det är för att jag ska kunna lyssna på ”I,m too sexy for my car”. Se där! ännu en hemlighet som läcker ut! Jag lyssnar på den gamla slagdängan när jag motionerar, jag inspireras av denna låt som min dotter påstår enbart diggas av män med stor mage och uppknäppt skjorta, hon har fel,  det finns i alla fall en kvinna som gillar den i smyg. Fast man ska kanske inte titta på videon, det känns lite daterat, det de har på sig. Det funkar bra i elljusspåret dock. Glöm nu att jag svamlade om detta.

Clouds across the moon

Jag är glad att jag inte hunnit slänga bort alla mina kasettband, förra veckan hamnade de i en låda avsedd för arkivering i ett avlägset kapell, arkiveringen har ännu inte fullbordats eftersom jag inte har haft tid att besöka kapellet, vilket jag alltså är glad för nu.

Annars hade jag aldrig kommit på vad det är för låt som under den senaste timmen retat min hjärna. Jag hade ingen titel, inget namn på artist, ingenting, mer än låtens story. Tack vare mitt livliga avspelande från radio under 80-talet och min noggranna bokföring av allt jag spelat in kunde jag hitta låten och! naturligtvis tack vare mitt motto att inte slänga en massa saker i onödan.

Det är inte så att denna låt betytt något speciellt för mig, det är bara det att den dök upp i mitt undermedvetna och krävde avdammning. Jag var tvungen att lyssna på den helt enkelt. Vilket gick bra på spotify, som är en underbar liten grej. Jag tackar alltså mig själv, min sparsamhet och spotify för att jag nu kommer att sova gott i natt.

I mina försök att förstå tonåringar, och då särskilt arga sådana, började jag lyssna på musik från min egen tid som trettonåring. Jag tänkte att jag kanske skulle kunna flyttas tillbaka till den tiden och minnas hur det var.

Jag kan inte påstå att jag mindes mer.

Däremot insåg jag att jag lyssnade väldigt mycket på texter som handlade om att Leva livet, ha kul och inte bry sig så mycket om morgondagen.

Jag undrar nu om Gyllene tider och Cindy Lauper gjorde mig till en person som vägrar växa upp och som bara lever för att ha kul.

Inte illa i så fall.

Tonåringen såg inte särskilt imponerad ut.

Hon förstod inte det fina i att krossa porslin på fester.

Okej,

Vilken kväll!

Jag är inte 14 längre, det märks, men alla jag känner verkar vara det. Jag strövade runt på festivalen i hasorna på min dotter i går ända tills jag hittade två tanter att ansluta mig till. Dottern kunde andas ut.

Vi tittade på diverse grupper som jag inte känner till, pratade med diverse glada människor, unga sådana, som jag lite surt tyckte vara alldeles för glada.

Jag trodde att jag skulle bli ihjälklämd tillsammans med min dotter framför Lady Gaga, det kändes inte värt det och jag lyckades klämma ungen under ena armen och armbåga mig ut därifrån.

En man som kom inridande på en jättetub med messmör döpte om torget till ”Messmörsplatsen”.

Vaktchefen kramade mig, han jagade människor med falska biljetter, kanske kom han ihåg en incident med sådana inblandade för 20 år sedan? Ja, jag känner vaktchefen och jag grunnar på om han var med då, för 20 år sedan?

Karusellerna såg livsfarliga ut, vilket min son konstaterade att de nog var. Han provade en.

Men! Sedan stod jag där framför scen och lät mig svepas bort av en raspig röst som väste ”Fan, fan, fan” och allt var gott.

Ett nytt sken

Eftersom jag inget har att göra här hemma och inte ska resa någonstans bestämde jag mig idag för att besöka stadens centrum. Jag behövde träolja, till min skärbräda. Jag hade en del andra påhittade behov också, en ny redningsbägare till exempel och ett syskrin. Saker som jag inte direkt går under om jag inte har, men det känns ju skönt att uträtta ett ärende, även om det är lite i-land över ärendet.

Jag hittade ingen träolja, men jag är uppsatt på en lista, de kommer att ringa när den kommer, då får jag en anledning  att åka till stan igen. Något syskrin som passade mig kunde jag inte hitta, däremot kom jag hem med en redningsbägare. Det känns ju bra, den har grönt lock.

Efter den pärsen var jag så slut att det enda raka var att lägga sig i hängmattan tillsammans med Stalin. Ärligt talat börjar jag tröttna på han och hans kompisar, de är skruvade på ett sätt som inte liknar något. Jo! solen sken faktiskt, det var därför det gick bra att ligga där och svänga fram och tillbaka.

Grannen verkade ha något slags fest. Det är inte så många centimeter mellan mig och grannen så jag hörde allt de sa. De drack kaffe och åt dumlemuffins, en städad fest alltså, inga pavor där inte. De pratade dialekt, en synnerligen svårförståelig historia om man kommer från något annat ställe i Sverige, jag som är insatt försökte spåra vilken by de ursprungligen kommer från genom att lyssna på deras sätt att tala. Jag tror att jag har ringat in dem.

Själv lärde jag mig inte svenska förrän jag var 10 år, innan dess var det dialekt som gällde, en mycket bred sådan med lustiga ljud och tillhörande lustig humor. När jag lyssnade på grannarna och deras gäster blev jag glad, jag upptäckte att deras humor var ungefär som min egen.

Jag är blomvattnare en vecka, min kusin har modigt låtit mig ta ansvar för hennes hus och hem. Förra året var jag nära att döda en basilika, trots det har jag fortsatt förtroende, kanske alla andra är bortresta.

Jag laddar för lördagkväll, då ska jag på festival, det enda jag ska komma ihåg är att  ringa ett visst telefonnummer ett par dagar innan så att jag säkert kommer med på gästlistan. Denna gästlista väcker en viss avund har jag märkt, många undrar hur jag burit mig åt, och vilket innegäng jag tillhör. De liksom studsar till när jag berättar att jag finns på den där listan, fixerar mig med blicken och ser mig i ett nytt sken.

Jag ska se Thåström. Troligen också något som heter Lady Gaga, jag tror inte att jag kommer att gilla det senare, jag är ganska säker på det, men jag offrar mig för sällskapets skull.

Fotboll och svensktoppen

Jag råkade surfa in på ett lokalt forum för fotboll på nätet. Det var intressant. Det mest intressanta var en tråd som handlade om en match som spelats av ungdomar, den slutade oavgjort vilket föranledde vuxna män att vildsint diskutera detta.

Sandlåda.

”Lag X var bäst, dessutom är de kortare än de andra”
”Nej, lag K var bäst, de har också en kort spelare”
”Nej, Lag X var bäst, de är ovana vid naturgräs”
”Nehej, Lag K är minsann också ovana vid naturgräs, därför är de bäst” osv osv.

Jag har nu spanat in den senaste listan från Svensktoppen och kan konstatera att jag inte var helt fel ute i mina spekulationer från igår. Tomas Ledin är med!!! Dock ej Lasse-Stefans, de har tydligen åkt ut.

Frågan är nu hur jag ska använda min möjlighet till att påverka. Ska jag likt gubbarna på fotbollsforumet ta detta på blodigt allvar eller ska jag ägna mig åt något annat…?