Jordgubbar och goda råd.

Ännu en relativt slö dag har gått. Frånsett jordgubbsplockningen förstås, vi har inte kommit längre än så, här uppe i norden.

Jag satte mig ner för att studera några husmodersböcker efter jordgubbsplockningen, jag antar att jag kände mig mycket husmoderlig när jag stod där och sölade med jordgubbsaft. Av någon anledning fann jag det mycket intressant att man år 1941 bla tipsade om hur man gör tyskt gelé. Det fanns för all del recept på ryska plättar där också, men sådana har jag hört talas om förut. Frågan är hur en köksalmanack av år 1945 såg ut, hade man fortfarande tips på tyska geléer? Frånsett gelétillverkningen så är köksalmanacken 1941 fylld av kristidstips och ett spännande dokument över en svår tid.

Man ställer frågor till kända, respektabla personer också, en fråga lyder: ”Hur förenkla umgängeslivet?” Jag antar att man ställer frågan utifrån kristid- och ransonerigsproblematik, men herr redaktör Berndt Carlberg svarar, en aning bryskt tycker jag nog, att ”Jag har svårt att se framför mig hur ett ytterligare förenklat umgängesliv skulle se ut. Det blev väl att gå på middag i shorts, äta med fingrarna och spotta på golvet. Eller kanske Ni menade mat och dryck? Därvidlag skulle jag gärna förorda en förenkling såtillvida att folk lät bli att skrika och väsnas på gatorna nattetid så fort de fått lite i sig. Det är inte alls så nödvändigt och omtyckt som många tror.”

Ibland undrar jag hur vi, idag,  skulle tackla en kristid med ransonering och brist på allt. Hur många av oss kommer på att man kan göra ersättningssmör och att man kan göra eget diskpulver? Eller att man kan använda gammalt garn och sticka nya tröjor av.

Bäst att spara köksalmanacken, den kan visa sig bli en sann vän när nöd uppstår.

För övrigt kokade man ihop röror som skulle motverka rynkor redan 1933, jag har recept på en sådan, ingredienserna låter en aning dubiösa och jag tror inte att jag ska koka min egen antirynkkräm, däremot kanske man kan koka ihop ett medel mot röda näsor någon gång.

Flykt

När världen är obegriplig bakar jag. Det känns skönt att ha en plåt hallongrottor stående på spisen och en deg på jäsning i assistenten. Jag vill gärna knåda och forma och njuta av dofterna, känna mig levande och urmoderlig. Glöm det där sista, mitt bakande har inget med urmoderlighet att göra, det är en flykt, en eskapism, något jag gör för att glömma eländet. Ja, jag tycker om att se min son sluka hallongrottor också förstås, men det kanske också är en flykt, eller ett sätt att känna att livet inte är slut, inte än i alla fall.

Varför flykt? På något sätt måste jag linda in det, jag vill inte skriva ordet rakt ut, då blir det verklighet, och det är en verklighet jag inte vill veta av. Det är inte så att jag personligen är drabbad av något, det rör någon annan, men denne någon annan är tillräckligt nära för att det ska kännas hotande. För att jag ska bli nojig, för att minsta lilla huvudvärk ska kännas ödesmättad.

Bättre då att baka och ligga i hängmattan och betrakta molnen, just idag var det väldigt många moln att betrakta, även om det var varmt och skönt där ute så såg man bara en grå massa där ovan, och det kanske blev för likt livet, jag satte därför en deg.

Jag undrar varför det har tagit den här vändningen, varför katastroferna plötsligt ska börja rada upp sig, jag undrar om det här är början eller om det är en period som är övergående, om det kommer att lugna ner sig, om livet kommer att gå tillbaka till den där lunken som jag är van vid.

Min mormor

På radion pratar man om mormors mat och jag tänker på att jag aldrig fick smaka min mormors mat. Hon var redan borta när jag föddes. Jag funderar på vad hon lagade för mat, jag funderar på mycket när det gäller henne, inte bara hennes mat, utan hur hon lät, hur hon gick, vad hon gjorde på kvällarna, vad som roade henne.

Jag vet att hon var gladlynt, att hon var rädd om sina barn och att hon tyckte om att dansa. Det är sådant som andra har berättat. Jag skulle tro att hon var skicklig i köket, med det hon hade att anrätta, vilket kanske inte var så mycket och så spännande alla gånger. Hon gifte sig och fick barn 1942, krig och ransonering, inget överflöd alltså. Innan det arbetade hon som piga och som butös, dvs hon arbetade på olika fäbodvallar på somrarna, det betyder att hon kunde kärna smör, göra messmör och ost osv.

Hennes mamma, min mormorsmor, var en duktig bagerska, hennes specialitet var en sorts runda, höga smördegskakor, mycket komplicerade att få till (jag har själv provat) och ytterst få kan baka dessa idag, det är faktiskt något av ett hemligt familjerecept. Dessa kakor lär ha serverats vid något berömt tillfälle i stadshuset i Stockholm, bakade av min mormorsmor. Det var hennes 15 minuter.

Antagligen kunde mormor baka bra också, åtminstone tunnbröd, för det bakades det mycket av. Mormor och morfar byggde nytt hus under 40-talet och en tunnbrödsugn murades i källaren, det var ett måste.

Jag vet att de hade fint porslin, som kom fram till jul, jag vet att deras vardagsrum, eller sal som de sa, var fint möblerad (när jag var liten var det 70-tal och de fina möblerna åkte ut och ersattes av något brunmurrigt, Tillsammansaktigt) med matbord och byffet, att de hade fruktknivar och snapsglas och att de tyckte om att ha sällskap. Nu skriver jag om både mormor och morfar, de måste ha haft mycket gemensamt tror jag.

Någon har sagt att det inte var så stor variation på matbordet och så var det nog, sill, strömming, gröt, tunnbröd, gris ibland, mycket potatis och rotfrukter, bär och någon enstaka stek. De fiskade mycket, men morfar var ingen jägare så något vilt förekom sällan, de åt  vad de producerade på gården.

Jag undrar vad de pratade om när de satt runt matbordet? Mormor och morfar och deras tre barn, nu är de bara två kvar, som minns hur det var och de kanske inte minns vardagen och vilka samtal de hade en vanlig tisdagkväll i oktober.

Arga lappar

Vi har för lite arga lappar hos oss. I mitt arbetslag har vi grunnat på detta faktum en lång period och lite lamt pratat om att sätta upp några. Nästa vecka ska vi göra en nystart i laget. Det är vår köksvecka nämligen. Under alla år jag har jobbat på bygget har mitt arbetslag misskött denna syssla å det grövsta. Nu ska det bli ändring, jag har styrt upp och gett medarbetarna en dag var.

När jag kom in i arbetsrummet vid lunchtid satt två av medarbetarna framför datorn och fnittrade. De hade fixat en riktigt fin arg lapp som de ska sätta upp på måndag. Något om diskning och dö tror jag att det var.

Alla ska bli medvetna om att just vårt arbetslag tar tag i saker och ting. Ingen kompost ska längre lämnas kvar till nästa lag, all disk ska in i diskmaskinen och bänkarna ska blänka. Yeahhh!

Vi borde vara på performingnivå nu.

Vitvaror

Vi ska bygga om köket har vi efter viss vånda bestämt oss för. När vi ändå ska riva ut allt har vi också bestämt oss för att byta ut kyl och frys. Vi åkte runt och tittade på olika alternativ idag, naturlgtvis besökte vi först de stora firmorna, de som har låga priser, prisgaranti och en personal (som inte vet så mycket om vad han säljer), sedan åkte vi till en mindre firma, belägen på en ö. Där fanns det fler än en personal. På den lilla firman var personalen insatt i vad de sålde, det var spännande, mannen vi pratade med kunde redogöra för skillnader mellan olika modeller, vad prisgaranti egentligen är, olika firmors historia, policy och inriktning mm mm. Vi gapade. Kan tilläggas att vi fick erbjudande om hjälp inom 30 sekunder.

Kan också tilläggas att priset på det vi var intresserade av var lägre, fraktkostnaden var lägre och vi kunde dessutom låta våra varor stå kvar på firman till dess att köket är klart. Makalöst.

Jag vet dock att det finns en anställd/fru som har visat aggressiva tendenser på den firman, hon var inte där idag och jag kom inte ihåg vad det var hon gjorde som var så roligt, men det minns säkert stråhatt.

Fortbildning och annat skoj

Jag har tillfälligt lämnat bohemerna, Iran och deckarvärlden för lite fortbildning. Jag läser en bok om hur man kan argumentera mot rasism, efter den blir det en bok om Stalin och däremellan lite Florence Nightingale.

Jag besökte min optiker idag, han stirrade på min bokkasse och undrade om jag inte gör annat. Denne optiker har en förmåga att skämta med absolut stenansikte, han stirrar, nästan anklagande på en, och frågar om man inte gör annat eller om man ska spela fotboll i något damlag.

En närstående uttryckte oro inför min optiker, han trodde att jag gick hos någon annan, en charlatan av värsta sort, men nej, min optiker är fullt kompetent på ett nästan skrämmande sätt. Han har också lovat mig att det inte blir några progressiva på några år än.

Varför jag springer hos optikern? Jo, jag har provat ut linser, en viss leda vid glasögon har på senaste tid infunnit sig, jag valde mellan att gå till någon gubbe med laserutrustning eller att testa linser och de verkar fungera bra. Det är i alla fall kul att kunna öppna ugnsluckan utan att imma igen även om jag varje gång får för mig att de kommer att smälta av hettan, det har de inte gjort än.

Jag funderar på att återuppta mina promenader, de har legat nere pga av värk i alla möjliga kroppsdelar och dåligt väder. Värken verkar ha avtagit nu, vädret är sådär, men jag ser att många springer även i störtregn. Ja, jag ska inte springa, bara promenera i rask takt.

Jag behöver köpa en ny skärbräda, jag vill ha en stor och stadig sort som tål lite, var finns de? Dessutom tror jag att jag behöver en brödbox och en uppsättning japanska knivar, eventuellt också något mer som jag har glömt vad det var.

Det kilar omkring igelkottar överallt hos oss.

Hur hinner de?

Vi åkte ut på landet i går. Den senaste veckan här i stan har varit lite febril med fotbollscupen men det var inget mot den febrilitet som råder på landet. I varenda liten by har de någon typ av festival, marknad, kulturvecka, idrottsevenemang, vad du nu vill, det finns något för alla smakriktningar.

Jag kände mig lätt stressad när jag passerade alla åkrar med tillfälliga parkeringar.

Jag åt en kolbulle på en åker med tillfällig någonting, jag vet inte riktigt vad det var för arrangemang egentligen. Jag smakade också på en god rökt korv tillverkad i någon by i närheten på kor som betat på åkern bredvid den där korven serverades.

Man kan åka runt i byarna och äta sig fördärvad så här års. Varje by har sin egen specialitet och vi pratar om rejäla grejor här, inget diettjafs. Gröt kokad på grädde och vetemjöl, kolbullar som simmar i något fett av för mig okänt ursprung (säkert något förindustriellt), alla möjliga sorters ostar och korvar, sylter och safter och naturligtvis tunnbröd och kakor (icke-bageribakat).

Jag blir nästan lite sugen på den där gröten. Den är faktiskt riktigt delikat. Och var lugn! Man orkar inte äta några större mängder så risken att man ska bli trind är inte så stor. Grädde mättar förvånansvärt snabbt…

Solen har tillfälligt försvunnit, det gör att jag med gott samvete kan fortsätta att läsa om litteratursällskapet på Guernsey.