Jag ligger i hängmattan och skrattar, läser en bok av Ingrid Noll och undrar varför inte fler av hennes böcker är översatta. Just denna handlar om Willy Knobel, 90 år, som måste finna sig i att tas om hand av sin son Harald och hans familj. Harald skulle gärna se sin far under jord och experimenterar därför med sömnmedel, detta leder tyvärr (hittills) bara till att en av hemtjänstdamerna mist livet och Harald själv måste magpumpas. Under tiden försöker Haralds son Max att lägga beslag på arvet i förtid och Haralds fru tar emot sin älskare på sitt kontor. Vad Willy har för agenda återstår att se.

Mycket lustigt.

Alla tankar på hösten skjuts åt sidan. Fast lite funderar jag ju, det kommer en ny rektor, igen, och min tjänst är ett stort frågetecken.

Nej, det är bättre att ägna sig åt Harald (vars syster heter Karin, de båda föddes efter kriget, men i boken antyds det att deras namn på något sätt ändå knyts till tidigare makthavare, farfaderns agenda är obekant men skum) och hans familjeproblem).

 

Snart är det slut för denna gången

Jag har suttit och funderat på betygssättning hela kvällen, läst arbeten, kartlagt vissa element som inte lämnat in saker och funderat över klokheten hos somliga och oförnuftet hos andra.

Samtidigt pågår det där med kungen. Och det är klart att om han och hans kompisar uppträder oförnuftigt och dåraktigt trots sin mogna ålder och samhällsställning så kanske jag inte ska uppröras så mycket över att hitta två identiska arbeten i min hög, de är ju trots allt bara 14… tänk om de varit 60+ och adliga…!?!

Vad hade de inte då kunnat hitta på…

Helt utan skrupler och utan att märka i vilken typ av lokal och med vilka typer de festar.

Nu är ju kungen i gott sällskap tycker jag. Minns Rosengren och hans vilda partykväll på p-klubb, han märkte ju heller inget. Jag undrar om det innebär att den typen av klubbar var det normala för honom och att han därför inte riktigt förstod frågan, han kanske aldrig varit på klubb utan lättklädda kvinnor, hur skulle han då kunna veta? Eller festade han aldrig på lokal och trodde därför att det var det normala? Eller låg tobaksdimman tät och skymde sikten?

I morgon blir det en lång dag, muntliga förhör och vilda jakter på arbeten… handledare som bittert snörper på munnen när man meddelar att någon blir utan betyg, ”ty jobbet som skulle ha gjorts senast idag är ej gjort”.

Dags att pömsa gott innan slutspurten…

Chief Superintendent Bean hade förresten möte idag igen, med några av kommisarierna, det sägs att de inte förstod vad han menade på några punkter och därför virrigt mumlade något om sobril och alkohol efteråt.

 

 

Återigen

skulle jag vilja berätta om något absurt som hänt, men det är svårt att få det att verka trovärdigt, och dessutom finns ju alltid risken att bli åtalad för ärekränkning. Men det kliar i mig, jag måste få berätta på något vis, kanske en mer litterär tolkning av händelsen skulle fungera? Man kan ju ta ut svängarna lite och försöka dölja det egentliga skeendet.

Det var torsdagmorgon, runt konferensbordet i polishuset satt fyra personer och sörplade på varsin kopp kaffe, det verkade fridfullt, men under ytan bubblade det. Återigen hade man ett lik på halsen och det rådde delade meningar om hur man skulle lösa mysteriet. Polischefen, som var en jovial man, ville gärna ha med sin personal på tåget och vädjade till kommisarierna Morse, Barnaby och Holmes att hjälpa honom. Tyvärr hade man nyligen blivit tvungen att göra sig av med damen i kantinen och samtliga poliser i huset var därför hungriga och kaffesugna, vilket ledde till en del misstämning.

Polischefen insåg att han skulle bli tvungen att lösa kantinproblemet innan han kunde sätta igång med själva mordlösandet. Eftersom det inte fanns några pengar att anställa någon för, var, enligt polischefen enda lösningen att låta poliserna själva laga till sin lunch och brygga kaffe. Detta hade han inte sagt rakt ut, men tänkte att de tre framför honom säkert förstod dilemmat. Man måste ju offra lite för saken, som han tänkte.

Hur ska vi göra sa han, och la pannan i djupa veck. Kommisarierna stirrade glasartat på honom, vad ska vi prioritera? Kantinen eller mordlösandet? Morse och Holmes harklade sig och sa med en mun: ”mordlösandet”. Polischefen, svettades, han hörde de arga rösterna utanför, samtliga poliser på stationen led av huvudvärk, vilket inte gjorde situationen särsktilt trevlig och polischefen hade ärligt talat mycket svårt att förstå att de tre framför honom var villiga att låta situationen eskalera, de måste väl ändå ta sitt förnuft till fånga, tänkte han och kände irritationen stiga. Surt fräste han: ”det är alltid samma sak med er kommisarier, frågar man vad som är i prioritet så är det mördarjakter hit och mördarjakter dit!”.

Holmes och Morse, som var råbarkade och  hårdhudade, sa, på ett mycket fränt och oförsonligt sätt att ”det är ju därför vi är här, för att jaga mördare, inte för att laga mat”. Barnaby, som var den lite mer försiktige och eftertänksamme av de tre sa plötsligt och oväntat att ”vi kanske måste låta det gå åt h-vete, då kanske de förstår att vi behöver ha någon i kantinen som lagar mat”.

Polischefen (som hette mr Bean), kände ett stort obehag och när Morse plötsligt på ett mycket obehagligt och uppenbart irriterat sätt, fräste något om att det drogs så mycket i långbänk på stationen och att man aldrig kom till skott med något, ja, då önskade Bean att han hade haft andra kommisarier, av en snällare och mer förstående sort, sådana som förstod att man måste ställa upp och rädda poliskårens ansikte i tider av nöd. Men dessa tre verkade inställda på att sabotera, inte på att samarbeta och hur skulle han förklara det för överpolischefen, Mrs Trenchbull? Det går ju inte för sig att komma med beskedet att anarki är på väg att breda ut sig tänkte han olyckligt.

Morse, Holmes och Barnaby, som satte en ära i att lösa varje mordgåta som hamnade på deras skrivbord var inte rädda för Mrs Trenchbull, låt henne komma tänkte de…

Jag förlyttades till 1700-talet, solen sken, humlorna surrade och Goethe var kär. Man skulle kunna tillbringa sitt liv på det här sättet, titta på film, läsa, lyssna på musik och äta äppelpaj.

Varför sitta och sura, som jag gjorde igår? Lika bra att ta tag i livet och ge sig in på något annat. Eller? Vill jag ge upp? Vill jag kasta in handduken och säga ”ni vinner!”.

Nej, jag vill inte göra som den unge Werther, skjuta mig för pannan så att hjärnan rinner ut, han beskrev det mycket tydligt, den gode Goethe, visserligen har jag inga kärlekssorger och jämförelsen kanske haltar, men jag kanske också är en del av ett romantiskt och mycket dramatiskt drama, i en skolbyggnad från 50-talet.

Nej, romantiskt är det knappast och just idag känner jag mig inte som någon hjältinna som kommer att gå segrande ur striden, jag snörvlar och kollar min puls var femte minut. Jag vill att den lugnar ner sig så att jag kan gå till jobbet med gott samvete på torsdag.

Om den fortfarande är hög då måste jag ljuga för mina kollegor och säga att allt är bra, vilket de kommer att genomskåda och då blir det jobbigt. Det är bara det att jag måste till jobbet, jag är nyfiken, jag vill veta vad som händer.

Under tiden ska jag se en film om Schiller.

 

Nyansering

Jag känner att jag måste nyansera mig. Det är lätt hänt att man börjar slå åt alla håll och försjunker i bitterhet när saker inte går som man vill.

Vad är problemet egentligen? Jag måste ju reda ut det, därför att jag kommer att förväntas svara på just den frågan när jag så småningom kravlar mig tillbaka. Vad är problemet? Otydlighet? Nedmontering av fungerande rutiner? Brist på nya rutiner som fungerar? Upplevd nedvärdering av sådant som vi tyckte var bra?

Jag vet inte.

Jag har lovat mig själv att inte tänka ordet skola på några dagar, men det är svårt att ignorera, den diskuteras överallt, var jag än vänder mig är det skola, skola, skola.

Någon gång när huvudet har blivit av med all bomull, pulsen gått ner och energin kommit tillbaka, då ska jag lösa den här gåtan, men nu tänker jag övergå till Goethe.

Anor

Någon frågade om min släkt, hur långt tillbaka man kan spåra anorna. Rätt långt, på flera håll, men på två tar det stopp på 1700-talet. Den ena linjen leder till ett barnhem i Stockholm.

Jag har inte funderat så mycket på barnhusbarnet som kom hit till inlandet tack vare en forbonde som hade för vana att plocka med sig barn hit upp. De placerades ut i gårdarna som pigor och drängar och just min ana gifte sig sedan, fick det kanske förhållandevis bra. Jag snokar runt på internet för att se vad jag kan hitta, ett dokument från barnhemmet dyker upp, med hennes namn på. Jag hittar en kvinna i passande ålder, som skulle kunna vara  mamman. Hon var bosatt på söder och plötsligt har jag hamnat bland mina vänner från Fogelströms böcker. Jag börjar ana vilket sorts liv de levde, de där okända släktingarna, och det skakar mig. Alla mina andra släktingar vet jag ganska precis hur de levde och var, men här är något okänt, som jag ändå känner så väl, tack vare Fogelström.

Bilden av mig själv skakar till lite, jag som är så djupt förankrad här uppe i inlandet har i själva verket band till andra platser också, något som jag egentligen alltid vetat. Det har alltid pratats om barnhusbarnet, fast inte på djupet direkt. Det har hetat att hennes pappa antagligen var kung, eftersom hon hade ett sådant fint dubbelnamn. Det känns skönt att det inte är så, för det är jag ganska säker på. Det finns ingen lämplig kunglig kandidat till den positionen, jo, Gustav III… fast, jag tror inte det va?

Nej, hennes pappa var en afliden Timmerman står det, om mamman står det inget.

Tyvärr är jag ingen kändis som får hjälp med det här, jag måste spåra barnhusbarnet på egen hand, för nu är jag nyfiken, jag vill veta hur de levde, på vilka gator de trampade och vem hennes mamma var.

 

Asterix

Jag hade tänkt ut att läsning av ”Asterix och Kleopatra” skulle bli en fin hemläxa för någon. Men var får man tag på det albumet? Det verkar vara svårt. Jag växte upp med Asterix, Lucky Luke och Tintin och när jag nu ska undervisa om romarriket så kryddas min unervisning av ideliga hänvisningar till Asterix. Det är bara det att barnen förvisso har sett filmerna men inte läst serierna. De är inte riktigt med när jag glatt förklarar hur det kommer sig att sfinxen inte har någon näsa, ”det är ju Obelix fel” säger jag, ”han råkade sparka sönder den”. ???.

Tanken på att ge just det seriealbumet i läxa kom när en förälder, nästan lite upprört, undrade om ungar numera inte läser serier. ”Jag läste alltid Buster och Fantomen” sa föräldern. Jag nickade tankfullt, och tänkte lystet på Asterix och på vilket slag för kulturen det skulle vara att ge en sådan läxa.

Men nu kan jag alltså inte hitta detta seriealbum.

För övrigt hamnar vi ofta i Simpsons när vi pysslar med historia eller religion, ett stort antal av avsnitten har någon referens till något, har jag märkt. Rätt ofta säger någon ”det där såg jag ju på Simpsons!”.

Tecknade serier är bra, men det var inte självklart att man skulle få läsa sådant som barn. Det ansågs inte fint. Kanske man har lyckats nu? lära barnen att serier inte är något att ha?

Oh, jag minns Prins Valiant, Smurfarna, Åshöjdens BK och Kalle Anka. Jag märker att jag antagligen läste rätt manligt kodade serier, fanns det serier för tjejer? I Starlet kanske, men de fångade mig inte, jag gillade gallernas vilda slagsmål och bröderna Daltons klumpiga inbrottsförsök, Starlets hjärta och smärta gick mig förbi, det var lite för mesigt. Majestix argsinta fru gillade jag däremot, och Calamity Jane som dök upp i ett album med Lucky Luke.

Men mest av allt gillade jag fantasin. Det var kul när Asterix hamnade i England och allt var som nu, fast då, ungefär. Man kanske inte kan kalla historieskrivningen som helt korrekt, men det gör inget, det handlar om fantasi.

Mer fantasi åt barnen!

 

 

 

Mäster

Jag läser Mäster av Alexandra Coelho Ahndoril och påminns om att det var inte bättre förr. Det var ärligt talat ganska förfärligt och inget att sukta efter. Förr innebär utedass, vatten i en brunn någonstans, dragiga hus, gistna fönster, hunger och eller enahanda kost, en ojämlikhet mellan människor som skär i själen och långa långa arbetsdagar.

Förr innebar inte att barnen hade äppelrunda kinder och lekte på ängar medan deras mammor bakade bullar, jo för några få, men vädligt många barn hade urgröpta bleka kinder och hade mammor som jobbade på fabrik och som aldrig bakade bullar.

Hemmafruar hade vi en period på femtiotalet, de var ett undantag, ingen regel. Kvinnor har alltid jobbat. Förr innebar att vi en kort period tvingade kvinnorna att vara hemma istället för att jobba, men förr innebar också att många kvinnor som tvingades jobba hade eländig arbetsmiljö och ingen barnpassning.

Några drömmer om förr, när svenskar fick vara svenskar och när ingen någonsin flyttade hit från ett annat land. Fast det stämmer ju inte, vi har alltid haft inflyttning och förr innebar att man inga pass hade, det var fritt fram att resa var man ville, åtminstone fram till 1914. Många nymodigheter hittade hit till oss på den tiden, julgranar, jultomtar, ångmaskiner, kåldolmar, pasta, cyklar, tåg, bilar, jesus, antibiotika och boktryckarkonsten.

Nymodigheter fortsätter att komma och de skrämmer somliga lika mycket nu som på den tiden vi bytte ut julbocken mot jultomten och byggde järnväg med tåg som gick i en hastighet som aldrig kunde vara bra för någon.

Men drömma om förr? Nej, det kommer jag aldrig att göra och jag är glad att Mäster påminner mig om att det inte var några sötebrödsdagar, se bakåt för att se framåt möjligen, vi kan lära oss av gamla misstag, om vi vill, men det tror jag inte att vi vill. Om vi ville det hade vi slutat uppfinna nya vapen för länge sedan och slutat att dela in oss i vi och de.

Läs Mäster!

Dagens boktips

Jag och min goda väninna läser och läser om kvinnor under början av förra seklet som reste, älskade, tänkte, gjorde goda saker och saker som var rent av förf’ärliga. Vi frågar oss om alla dessa resor, hur de egentligen tänkte när det gällde sina egna barn och tusen andra saker. Hirdman funderar över dessa ting hon också, i jakten på sin mamma, hon bygger sin mamma säger hon.

Eftersom boken aldrig finns på biblioteket, den verkar vara konstant utlånad, har jag nu lånat den som streamad ljudbok, det fungerar bra det också, det fungerar faktiskt väldigt bra, eftersom det är Hirdman själv som läser, min gamla guru.

Brevet

Nu har det kommit, brevet som kallar till arbete. Nu vet jag när, var och ungefär hur det kommer att se ut nästa vecka. Hur resten av läsåret kommer att se ut står skrivet någonstans. I våras såg min tjänst ut på ett visst sätt, ungefär så som jag ville att den skulle se ut. Hur den ser ut nu har jag ingen aning om. Det är det som är så fiffigt på min arbetsplats, det kommer alltid någon överraskning, man kan aldrig vara säker.

Under tiden har jag ångest för att sommaren har gått utan att jag har gjort något.

I kassakön på Åhlens idag fick jag gå före den ansvarige politikern, Kängan (fingerat smeknamn), det var någon sorts tecken, det är jag säker på.

Jag har under hela sommaren jagat en bok som gäckat mig, en biografi om en röd grevinna. Varje gång jag kommer in på biblioteket står det att den ska lämnas tillbaka dagen efter. Varje gång.

Nu har jag upptäckt att man kan låna den som streamad ljudbok, jag gör ett försök.