Revolutioner medelst poesi

Det är lördag fast söndag, jag tittar ut genom fönstret och funderar på om jag ska dra på mig stövlarna och gå ut i skogen och hämta enris till fönsterlådorna. Vädret är inte särskilt insmickrande dock. Det regnar, är grått och trist.

På radion stånkar högmässan och jag minns min barndoms söndagar när vi relativt ofta tvingades i väg till kyrkan. Mest av sociala skäl tror jag, det var kul att träffa grannarna på kyrkbacken, jag kan aldrig minnas att mina föräldrar var särskilt gudliga av sig. Alla helgon-helgen var dock ett obligatorium.

Jag har precis suttit och prasslat med Aftonbladet och läst om Vaclav Havel. Jag blir lite skakad när jag inser att det redan gått 20 år sedan den där hösten när allt förändrades. Jag minns att Vaclav blev lite av en idol för mig, jag gillade tanken på sammetsrevolutioner, det där med bohemeri tilltalade mig redan då och jag hade gärna hjälpt till där på teatern där de hade sitt högkvarter. Jag minns en dokumentär som sändes om honom. Han skruttade omkring i morgonrock, kokade kaffe, verkade lite disträ, inget tal om blod och hämnd utan samtal om frihet, demokrati och mänskliga rättigheter.

Något år senare befriades Nelson Mandela från sitt fängelse, inte heller han pratade om blod och hämnd och även han blev en idol för mig.

Vi glömmer den där sortens hjältar fort. Det är svårt att leva upp till deras idéer, det är enklare att hämnas, att  skipa rättvisa med hjälp av vapen och fängelser verkar kraftfullt och konstruktivt, det gillar vi.

Fast om alla diskuterade filosofi och poesi, kokade kaffe och ordnade med göra förlåt-processer skulle kanske världen bli annorlunda. Men det verkar ju lite mesigt förstås, bättre att gå i konflikt och verka kraftfull än att sitta på en teaterscen och läsa dikter.

Bloomsburygruppen

Jag tror att jag ska viga sommaren åt Blomsburygruppen. Jag hittade en bok om dem på biblan idag som jag försökt få tag i ända sedan i våras, före Londonresan. Jag har planer på att beställa några av deras verk, helst på engelska, och jag frågar mig varför jag inte valt att fördjupa mig i det engelska språket?

De lekte,” the Bloomsberries”, totalt onyttiga lekar vilket väckte misstänksamhet.

 ”Men det är just onyttan i leken som är eftersträvansvärd. Det omätbara och subversiva i förhållande till det kvantifierbara. –  Lekens kvalitet är dess okontrollerbarhet och koppling till ett existentiellt allvar. Spelet däremot rör sig med fastslagna regler. Där mäter man vem som vinner och vem som förlorar. — Leken som Bloomsberries ägnade sig åt var inte spel. De lekte inte för att det var nyttigt eller för att ranka varandra. De lekte för att leka. Att göra ingenting – ibland undrar jag om det inte är det mest provokativa motstånd som vi idag kan uppbåda mor vårt genomkommersialiserade och aktivitetsinriktade samhälle. Att inte främst handla uan att framförallt tänka. Det passar inte in i vår samhällsmal. Aktivitet går att köpa och sälja. Tänkande är oregerligt.”   -Ingela Lind, Att leka med modernismen.

Tänkande är oregerligt. Att göra ingenting är provokativt. Tja, det tål att tänka på i dessa tider. Ett är dock säkert, jag borde ha varit en given medlem i denna eminenta grupp, jag tycker nämligen om att leka, oavsett om det är nyttigt eller inte.

Jag satt vid köksbordet igår och kläckte den ena klokheten efter den andra, tänkte att ”det här måste delges världen, det är genialt”. Jag undrar vad det var? Det är borta nu.

En vecka kvar till avslut. Det känns lite småjobbigt, jag kommer att sakna de här, de har barrikaderat sig i mitt hjärta. I och för sig slängdes en stinkbomb igår, men det hjälps inte, han som slängde blev tvungen att be om ursäkt, det gjorde han på ett sådant sätt att den förfördelade mumlade ”vad han såg go ut”. Och det är han ju, go alltså. Synd att inte alla ser det.

Jag satt med en väninna vid köksbordet igår, samtalet flödade och vindlade hit och dit. Bla pratade vi en del om barn med trasiga hemförhållanden, hon undrade vad blivande lärare får för utbildning om sådant, får man lära sig att se tecknen? Eller ser man bara en stökig unge? Jag vet inte, jag fick nog inte lära mig särskilt mycket om sådant, det handlar för mig om intuition tror jag. Frågan är vad som händer om man saknar intuition?

Vi tittade färdigt på Tillsammans igår. Jag bad dem begrunda det faktum att man kan spela fotboll när det snöar, det kommer de att göra, jag känner det på mig.

Lokalvård

När jag gick hem idag tänkte jag dystert att det där arbetet jag en gång hade som lokalvårdare på stadens sjukhus inte var så dumt. Jag svävade omkring där med min mopp och gjorde rent, alla blev glada och jag slapp stressa.

När jag kom hem låg Thåströms senaste på köksbordet och väntade, världen blev vips lite ljusare. Jag tänker också på en person jag pratade med tidigare på dagen som uttryckte sin tacksamhet trots att jag kanske inte ringde för skojs skull.

Det finns en del ljuspunkter och kanske det är som man kan lära i Nalle Puh:

”Om någon badar dig, fastän du egentligen inte vill, och detta bad förändrar din färg, så kom ihåg att det enda du behöver göra är att rulla hela vägen hem för att få tillbaka din gamla trevliga färg igen.”

Duns-duns

Om möjligt, försök att komma på ett sätt att ta dig nerför trappan utan att duns-duns-dunsa med huvudet före.