Pim

Jag har äntligen fått min dator, utrustningen är på plats i de flesta av mina klassrum och den fungerar i åtminstone ett… Det känns lite sensationellt, jag får in världen i klassrummet och vissa hinder för att göra det jag vill försvinner.

Nu sitter jag och grunnar på uppgift tre på pimkursen, en film om ett pedagogiskt minne, jag har bestämt mig för att temat ska bli potatisar och snart, om en liten stund ska jag börja fotografera potatisar i olika positioner och skepnader.

Vad det går ut på? Det handlar om en kock och hans kärlek till potatis och om hur han uttryckte den där kärleken så att jag än idag 25 år senare fortfarande känner vördnad inför potatisar och irriteras när jag ser hur de små knölarna misshandlas.

Dessutom inser jag att han såg sina elever ungefär på samma sätt, de skulle vårdas, tas väl om hand och ges en chans till något stort, såsom Pommes Anna eller Pommes Chateau. ”Vi kommer alltid att behöva någon som lagar mat” som han sa, alltså skulle det alltid finnas en plats för oss, som var hans elever. Och ingen, ingen skulle få oss att bli gröna av fel behandling. Ungefär så blir min slutkläm i denna film om en man och hans passion för potatis.

Kan det vara något?

Skolan är en hobby

Jag läser ett porträtt av en äldre lärare i Hamburg som är på väg in i pensionen. Han har undervisat i latin, historia och filosofi och är en lärare av den gamla stammen, fyrkantig till det yttre men en ”Menschenfreund” (människovän) till det inre. Det där med utbrändhet förstår han sig inte på, det är som han säger, att: ”Skolan är en hobby, Werder-Bremen, det är stress”.

Clouds across the moon

Jag är glad att jag inte hunnit slänga bort alla mina kasettband, förra veckan hamnade de i en låda avsedd för arkivering i ett avlägset kapell, arkiveringen har ännu inte fullbordats eftersom jag inte har haft tid att besöka kapellet, vilket jag alltså är glad för nu.

Annars hade jag aldrig kommit på vad det är för låt som under den senaste timmen retat min hjärna. Jag hade ingen titel, inget namn på artist, ingenting, mer än låtens story. Tack vare mitt livliga avspelande från radio under 80-talet och min noggranna bokföring av allt jag spelat in kunde jag hitta låten och! naturligtvis tack vare mitt motto att inte slänga en massa saker i onödan.

Det är inte så att denna låt betytt något speciellt för mig, det är bara det att den dök upp i mitt undermedvetna och krävde avdammning. Jag var tvungen att lyssna på den helt enkelt. Vilket gick bra på spotify, som är en underbar liten grej. Jag tackar alltså mig själv, min sparsamhet och spotify för att jag nu kommer att sova gott i natt.

Våld

En man på radion säger att barn söker sina föräldrar genom att testa. En del barn går längre än andra och då måste föräldrarna reagera, meddelst våld. Våldet är barnets eget val alltså.

Om man vänder på det kan man säga att föräldrarna låter sina barn testa olika mycket, en del stoppar testandet på ett tidigt stadium andra låter det gå alldeles på tok för långt.

En ung man jag en gång hade nöjet att arbeta tillsammans med uttryckte sig så här: ”Jag har testat dig Tweedelee, du visade tydligt var du har dina gränser, jag behöver inte testa dig längre. Jag har testat andra också, de är inte lika tydliga, därför fortsätter jag att testa de andra”.

Man behöver inte slå någon för att visa vem man är och vem som bestämmer, man behöver inte ens skrika för att göra det. Det är något sorts missförstånd det där med att skrikande och aggressiva vuxna är tydliga och bra gränssättare. (Det är naturligtvis inte alla vuxna som tycker det, men jag har sett att de finns, de tycker själva att de är duktiga)

En ung dam jag en gång pratade med sa ungefär så här: ”När jag var typ tio, fick jag springa ute hela nätterna för min mamma, jag gjorde jättemycket konstigt. Nu när jag är 15 försöker hon sätta gränser, det går inte, det skulle hon ha gjort för länge sedan”.

En man på ett föräldramöte muttrade appropå läggtider, att det var omöjligt att få ungen i säng. ”Ungen” var åtta år. Jag stirrade undrande på honom och funderade över hur det var möjligt att inte få sitt barn att gå och lägga sig.

När mitt första barn föddes fick jag rådet att inte plocka upp honom så fort han skrek. ”Du skämmer bort honom” sa man. Jag bestämde mig snabbt för att skämma bort honom. När jag la mina barn på kvällen var det en mysig stund, med en liten sång, kramar och pussar och godnatt. Varje natt kom de båda intassande till oss och kröp ner i vår säng. Jag funderade över om jag skulle sätta en gräns där, men tänkte att de förmodligen inte kommer att krypa ner i vår säng när de är 18. De slutade själva komma så småningom, utan diskussioner.

Jag har med kramar och tydliga gränser som medel aldrig hamnat i en diskussion om vad som gäller eller inte med mina barn. De vet att det inte är någon mening att diskutera med tanten, hon är för tjurig. Det gäller faktiskt också att våga släppa taget ibland, låta dem ta urdumma beslut och låta dem ta konsekvenserna av de dumma besluten.

Ett barn jag känner väl ville inte göra sina läxor i åk 1. Ok, sa jag. Barnet gick till skolan, utan att ha gjort sina läxor, ytterst pinsamt tyckte hon. Läxorna blev alltid gjorda efter den betan. (Förutsett att man vet att barnet innerst inne tycker att det är viktigt att göra läxor och att göra det som är rätt.)

Jag är en riktigt präktig supermamma märker jag, en mycket klok vuxen som alla borde konsultera i dessa frågor. Jag borde skriva en bok. En motbok. Jag gillar inte Nanny-programmen nämligen, jag har länge velat säga det, och jag skulle kunna skriva en bok mot Nannysarna.

Barn väljer inte att bli slagna, det är vuxna som väljer att slå.

Vuxna kan välja att se kramar som något man skämmer bort med, men samtidigt köpa mängder av leksaker.

Vuxna är ibland konstiga.

Looovvv…

Det blev lov igen till sist. Det är inte så länge sedan det förra, men så här trött  minns jag inte när jag var senast. Ögonen är röda (psykosomatiskt lovsymtom), benen är svaga och magen underlig.

Jag mumlade något till mina små sexor i onsdags om att det vore kul att lura den andre handledaren dagen efter. Det ville de, de är inte direkt nödbedda sådana gånger, det ena förslaget efter det andra kom i strid ström från barnen. Förslagen blev mer och mer halsbrytande, på gränsen till samhällsfarliga, de är ju bara 12 år trots allt, men till sist enades vi om att de skulle gömma sig.

På skärtorsdagen skulle de ha pimpeltävling. Två av mina pippiflickor lyckades övertala slöjdläraren att såga till ett par fiskar i trä som de snabbt målade svarta. De skulle låtsas få fisk.

Jag hoppas att de alltid får vara sådana, pippiflickorna.

Det är också skönt att ha kollegor som lyssnar på eleverna och ställer upp när de behöver ha träfiskar eller något annat suspekt. Det är så lätt för vuxna att snörpa på munnen och börja mumla om att man inte ska luras.

Själv slog jag ett slag för Monty Python. Jag ägnar ju en del av min tid åt medeltiden. Det finns ju en väldigt bra MontyPython-film om riddare… Jag visade valda delar, skrattsalvorna ville inte ta slut märkte jag belåtet. När de sedan bad att få se filosoffotbollsmatchen en gång till kände jag att jag lyckats väl… De har lärt sig att uppskatta märklig humor.

Riddarna i Monty Pythons film hade nog aldrig hört talas om hästskor, de hade ju kokosnötter istället. Kanske det var så det var?

Genusmedvetet kollegium

Vi har blivit oerhört genusmedvetna på mitt jobb, vi bevakar varandra och tillrättavisar när nöden så kräver. Läromedlen granskas och vi gastar om att vi ska hem och titta på människostafett.

Vi har ju varit på kurs.

Om vi är allvarliga eller raljerar? Både och. Det sköna med min arbetsplats är att det finns plats för både och. I grunden är vi överens och därför kan raljeriet blomma, vi klarar också av att ha olika åsikter.

När jag vildsint gick igenom kapitlet om medeltiden för min äldre kollega ”Nisse” tittade han lite förskräckt på mig, men nickade och sa att han förstod. Jag tror faktiskt att han gjorde det, för kapitlet om medeltiden är ett riktigt lågvattenmärke. Tre kända kvinnor får egna texter, Heliga Birgitta, Sankta Lucia och Jeanne d’Arc. I övrigt ser man på bilderna en mängd aktiva män som krigar, sår och skördar. De kvinnor, som förutom de tre ovannämnda, syns på bild står fromt, med knäppta händer och stirrar rakt fram med någon sorts dumstrutar på huvudet.

Kvinnorna på medeltiden var alltså antingen fromma eller krigiska, av bilderna att döma. Om det inte vore för att jag vet att Jeanne var djupt religiös, hade jag börjat fundera på den slitna klichén om madonnan eller horan. Männen på medeltiden var antingen hårt arbetande eller också krigiska typer som sprang omkring i rustning.

Sanningen ligger väl någonstans mitt emellan. Inte många hade råd att hålla sig med fromma kvinnor med dumstrut. De flesta kvinnor arbetade, precis som de alltid gjort. Männen var väl ungefär som nu, de också, arbetande killar som gjorde vad de kunde för att överleva. I mitt läromedel är det dock bara männen som förefaller aktiva, damerna verkar ha varit passiva skyltdockor. Ja, utom de tre då, varav två straffades för sin aktivitet på ett rätt brutalt sätt.

Jo jag har läst DN-artikeln om historieböcker men det är inte därför jag specialgranskat mina böcker, jag brukar göra så. En av mina såtare väninnor skrev en gång en uppsats om läromedel ur denna synvinkel som fick mig att granska. Jag granskar ur alla möjliga perspektiv, inte enbart ur genus, det kan lika gärna handla om barn eller människor från tredje världen. Det ger mig finfina diskussionsfrågor när jag sedan ber eleverna slå upp boken.

Nåväl, man kan syssla med genus med ett leende på läpparna och glimten i ögat. Det gör vi på min arbetsplats. Fast det finns naturligtvis en och annan som inte riktigt är med på galoppen, varken ur humoristisk eller seriös synvinkel. Men så är det väl alltid?

Bortbjuden

Jag är bjuden på någon typ av bröllop. De senaste dagarna har jag i vild panik försökt tänka ut vilka kläder jag ska ha. Jag har vänt upp och ner på staden och jag har gått igenom samtliga sidor på internet som säljer kläder.

Hittills har jag inte nått något resultat. Jag har beställt ett par svarta klänningar, och en sjal. Det är inte säkert att de svarta klänningarna hinner levereras i tid och det är inte säkert att de passar. Min inre bild av hur jag ska glida in på det där bröllopet är rätt tydlig, elegant, lång och smal med en turkosfärgad sidensjal lite nonchalant draperad runt axlarna. Jag är varken lång, smal eller elegant och allt jag försöker drapera på ett nonchalant sätt ser inte nonchalant ut. Det ser bara bråttom ut.

Skor ska också inhandlas. Någon undrade oroligt om jag tänker dyka upp i mina converse, det har jag naturligtvis inte tänkt. Till den svarta klänningen och sjalen har jag tänkt ha ett par mycket eleganta skor med klack. Jag tittade i stans skoaffärer i förrgår. Det fanns inga skor som stämde med min inre syn. Jag behöver dessutom ett par skor som är bekväma, de måste vara mjuka undertill, ha någon sorts trampdynor, annars går det inte.

För ett par dagar sedan hade jag ett par äldre män på besök, de skulle titta på några bilder och jag kopplade upp den externa hårddisken på vårt playstation så att de kunde se bilderna på tv:n. Bra idé tänkte jag. Det är bara det att farbröderna störde sig otroligt på bildformatet, det är en wide-screen tv. Det gjorde att personerna och bilarna på bilderna inte riktigt hade rätt form, enligt farbröderna. Jag tänkte för mig själv att de är otroligt petiga med detaljer, de andra som tittade på bilderna lade inte märke till att någon traktor var för avlång.

Jag kom att tänka på farbröderna när jag sprang runt i affärerna dagen efter och tittade på klänningar. ”Hjälp!” tänkte jag, ”jag är precis likadan”. Små detaljer som ingen annan bryr sig om eller ser, gör att jag inte, under några som helst omständigheter, kan tänka mig att bära eländet.

Därför är min garderob rätt tom.

Tomtebloss

Dagen före nyårsafton började det antydas från ett håll att det vore trevligt med lite smällare, kanske jag skulle kunna åka och köpa? Jag avböjde.

På själva nyårsaftonen blev jag uppringd av en gosse som förklarade att hans pappa minsann skulle köpa om jag bara sa att det var ok. Mamman i den familjen hade nämligen gett sitt godkännande. Innan jag han säga varken bu eller bä hade telefonen kastats till sagda mamma.

Naturligtvis gick det inte riktigt som de unga männen tänkt.

Jag sa till mamman att jag hade gott om tomtebloss kvar som ingen längre är intresserad av. ”De kan få elda dem”. Bra idé tyckte den andra mamman.

Pappan som hade ”lovat” att handla raketer hördes inte av. Han tyckte nog också att idén med tomtebloss var god.

De gick verkligen ut och eldade tomtebloss.

Två femtonåriga pojkar irrade omkring i vårt bostadsområde och eldade tomtebloss på nyårsafton, vid halvelvatiden kom de in, nöjda med att få ha eldat på något som orsakar gnistor, resten av kvällen förflöt i lugn.

Det är inte så svårt att sätta gränser, faktiskt. Det gäller bara att pedagogiskt förklara hur tufft och ickemainstream det är med tomtebloss, för vem vill vara som alla andra?

Revolutioner medelst poesi

Det är lördag fast söndag, jag tittar ut genom fönstret och funderar på om jag ska dra på mig stövlarna och gå ut i skogen och hämta enris till fönsterlådorna. Vädret är inte särskilt insmickrande dock. Det regnar, är grått och trist.

På radion stånkar högmässan och jag minns min barndoms söndagar när vi relativt ofta tvingades i väg till kyrkan. Mest av sociala skäl tror jag, det var kul att träffa grannarna på kyrkbacken, jag kan aldrig minnas att mina föräldrar var särskilt gudliga av sig. Alla helgon-helgen var dock ett obligatorium.

Jag har precis suttit och prasslat med Aftonbladet och läst om Vaclav Havel. Jag blir lite skakad när jag inser att det redan gått 20 år sedan den där hösten när allt förändrades. Jag minns att Vaclav blev lite av en idol för mig, jag gillade tanken på sammetsrevolutioner, det där med bohemeri tilltalade mig redan då och jag hade gärna hjälpt till där på teatern där de hade sitt högkvarter. Jag minns en dokumentär som sändes om honom. Han skruttade omkring i morgonrock, kokade kaffe, verkade lite disträ, inget tal om blod och hämnd utan samtal om frihet, demokrati och mänskliga rättigheter.

Något år senare befriades Nelson Mandela från sitt fängelse, inte heller han pratade om blod och hämnd och även han blev en idol för mig.

Vi glömmer den där sortens hjältar fort. Det är svårt att leva upp till deras idéer, det är enklare att hämnas, att  skipa rättvisa med hjälp av vapen och fängelser verkar kraftfullt och konstruktivt, det gillar vi.

Fast om alla diskuterade filosofi och poesi, kokade kaffe och ordnade med göra förlåt-processer skulle kanske världen bli annorlunda. Men det verkar ju lite mesigt förstås, bättre att gå i konflikt och verka kraftfull än att sitta på en teaterscen och läsa dikter.

Bloomsburygruppen

Jag tror att jag ska viga sommaren åt Blomsburygruppen. Jag hittade en bok om dem på biblan idag som jag försökt få tag i ända sedan i våras, före Londonresan. Jag har planer på att beställa några av deras verk, helst på engelska, och jag frågar mig varför jag inte valt att fördjupa mig i det engelska språket?

De lekte,” the Bloomsberries”, totalt onyttiga lekar vilket väckte misstänksamhet.

 ”Men det är just onyttan i leken som är eftersträvansvärd. Det omätbara och subversiva i förhållande till det kvantifierbara. –  Lekens kvalitet är dess okontrollerbarhet och koppling till ett existentiellt allvar. Spelet däremot rör sig med fastslagna regler. Där mäter man vem som vinner och vem som förlorar. — Leken som Bloomsberries ägnade sig åt var inte spel. De lekte inte för att det var nyttigt eller för att ranka varandra. De lekte för att leka. Att göra ingenting – ibland undrar jag om det inte är det mest provokativa motstånd som vi idag kan uppbåda mor vårt genomkommersialiserade och aktivitetsinriktade samhälle. Att inte främst handla uan att framförallt tänka. Det passar inte in i vår samhällsmal. Aktivitet går att köpa och sälja. Tänkande är oregerligt.”   -Ingela Lind, Att leka med modernismen.

Tänkande är oregerligt. Att göra ingenting är provokativt. Tja, det tål att tänka på i dessa tider. Ett är dock säkert, jag borde ha varit en given medlem i denna eminenta grupp, jag tycker nämligen om att leka, oavsett om det är nyttigt eller inte.