Ska ha årsmöte på måndag. Jag tillsatte en valberedningsgrupp bestående av en person, undrans om han kommer att dyka upp med någon intresserad kandidat? Eller ska jag tramsa på ett år till?

Vet inte om jag vill det, tramsa på alltså.

På platsbanken lyser intressanta tjänster än så länge med sin frånvaro.

Dessutom sitter jag och hostar och snorar varje helg.

Däremellan ägnar jag mig åt surdegsbakning och kokboksläsande. Jo, jag tränar också, fast hur det ska gå med min tänkta runda i morgon vet jag inte. Feber och cirkelträning är ingen bra kombo. Det kanske blir ytterligare tv-tittande, intressanta filmer om författarinnor av kioskromantik och skådespelerskor med obegripliga äkta män, typ. Fast jag så ett avsnitt av tidsresenärerna och gladde mig åt deras glädje när de hittat en bronsåldersstenring. Jag skulle också vilja vara med på något sådant.

Nä, åter till soffan.

 

Skriver omdömen, kommenterar arbeten funderar på nya teman och pedagogiska lösningar för enskilda elever. Jo, det är söndag men ute yr snön och högarna som samlas måste ju bort. Snart är det sportlov och jag häpnar över hastigheten på tiden.

I staden har ett skoluppror startats av arga föräldrar, de protesterar mot nedskärningar och besparningar som drabbar deras barn, deras ilska mot våra politiker är stor och min nyfikenhet över vad som ska hända är stor. Kommer de att kunna förändra något?

Gnäll, gnäll, gnäll

Det är farsdag, jag har gjort en tårta och jag har köpt en liten present, inget märkvärdigt. Jo, jag har ringt min egen far förstås, vi pratade mest om uran och tomtavstyckningar.

Jag har suttit vid datorn och läst dagstidningar, såg en insändare från LF om att lärarnas löner borde höjas, någon hade kommenterat insändaren med att ” det är klart att lönerna ska höjas, den dag lärarna börjar jobba heltid”. Tänkte svara men orkade inte riktigt. Kanske jag gör det senare idag, när jag skrivit färdigt veckans omdömen. Jag har inte vågat räkna ut hur många timmar jag jobbar just nu, jag tror att det är alldeles för många, vilket kan förklara varför jag somnar i soffan klockan åtta varje kväll.

Vad räknas som heltid?

Man pratar i radio om att rektorerna byts ut för ofta och att det är dåligt för verksamheten. Det händer också att de inte byts ut, även fast det är dåligt för verksamheten att de är kvar. Alla mynt har två sidor, en del sidor är riktigt dåliga.

Min fd mentorskollega kom på besök förra veckan, klassen ville bjuda på fika, han ser ut att må oförskämt bra och han spände blicken i mig och sa ”man behöver ju faktiskt inte vara här, förresten har du blivit smal”. När han sa det där sista var det inte i positiv bemärkelse, det är nog bara mitt ansikte som magrat av för den delan… jag känner mig rätt frodig, om man säger så.

En elev sa att han aldrig skulle komma på tanken att råna mig, ”vi vet ju vad du tjänar, det vore inte snällt”. Det är väl i och för sig aldrig snällt att råna andra människor men de verkar ha köpt det där med Robin Hood…

Frånsett allt det här allmänna gnället så skiner solen, jag fick älgkött och kantareller av givmilda människor och jag har planerat in en helg med tunnbrödsbak. Det finns alltså ljuspunkter också…

 

 

 

Och året var 2011

Jag träffade några elever på stan, de berättade upphetsat om en av sina manliga klasskamrater som setts smyga omkring på stan med en tjej! Dessutom hade han ett halsband på! Jag frågade lite försiktigt om de inte var lite fyrkantiga, om han vill ha halsband måste han väl få det? Jo, de kunde de gå med på, men den där tjejen då? Vem var hon? De skrattade sedan, kom kanske på att han inte är deras egendom bara för att han går i deras klass.

”Han var ju trevlig nu”, sa de sedan, ”när han inte är med sin bästis, han kan ju hälsa som en vanlig människa”. Jag undrar hur de hälsar annars, ”tja, de klipper till, typ”, blev svaret.

Jag mumlade något om att vi kanske måste lära de att hälsa, som vanliga människor, vad det nu är. Fast de flesta av oss hälsar väl utan att klippa till, det känns schysstare mot den man hälsar på. Jag tycker inte att tjejerna ska behöva stå ut med att få stryk istället för ett hej. Faktiskt.

Samtidigt tycker jag att killarna ska få ha halsband om de vill det, faktiskt.

På bussen  såg jag reklamen för den nya smurffilmen uppklistrad på en busskur. Nu tror jag inte att gammelsmurfen hälsar på lilla smurfan genom att klippa till, förhoppningsvis, men annars tycker jag nog att affischen var ett snyggt statement. Inga halsband på killarna och en ganska mesig kvinnlig upplaga av de små blå varelserna. Tydliga roller. Observera att jag inte sett filmen, den kanske är på ett helt annat sätt. Lilla smurfan kanske är en aktiv varelse med muskler och männen kan ju ha en hjärna också, inte bara muskler. Vem vet!

Gick på

fotboll, träffade en man som är rektor i en annan kommun, spydde ur mig, han såg undrande ut, nu har jag ångest.

Ibland pratar jag alldeles för mycket.

Varför kan jag inte bara var tyst? Eller lite mer nyanserad?

Å andra sidan vet jag ju inte vad han tänkte. Kanske han blev chockerad över sådant jag vräkte ur mig, eller också tänkte han att jag måste vara en jobbig kvinna att ha i personalen.

På morgonen, före fotbollen, sprang jag. Det gick trögt.

Därefter skulle det fixas pass till sonen, vilket visade sig bli till en historia för sig. Min bror skulle också fixa pass. Han bad mig köra hans bil. Varför gjorde han det? Han är innehavare av en volvo kombi, automatväxlad, jag kör i normala fall en liten bil, manuellt växlad, som är rätt hög. När jag skulle sätta mig i volvon trodde jag att den var lika hög som min lilla bil. Det var den inte. Jag liksom bara föll in i bilen, bom!

Den hade väldigt effektiva bromsar, hoppas att min bror inte fick någon whip lash-skada. Han klagade lite över huvudvärk efteråt, hoppas att det gick bra.

Därefter ner på stan, först biblioteket. Lämna böcker och hitta reseguide över Venedig var planen, jag hittade en ganska stor bok om staden och på vägen ut upptäckte jag utställningen jag läst om i lokaltidningen. Eleverna i åk 9 på en skola som jag är spekulant på (att börja jobba på) har arbetet med ett projekt om andra världskriget som resulterat i en bok och en utställning. En av lärarna som deltagit i projektet är en fd kollega till mig. Hon befinner sig i något sorts paradis där man får resa till Berlin på studieresa och göra roliga projekt med sina elever.

Medan jag spyr ur mig saker inför andra gamla kollegor, som till sist börjar se bekymrade och undrande ut.

Jag kunde ju också ha varit någon som deltagit i ett projekt! Ve!

Väl nere på staden fick jag för mig att jag kanske kan behöva en vit klädnad att iföra mig i Venedig, eller någon sorts klädnad, vilken som helst, färgen var inte så viktig. Om det fanns? Naturligtvis inte. Jo, det fanns en som såg snygg ut, men jag vågade inte ens prova den, den hade garanterat inte sett snygg ut på mig. Jag behöver nog några fler mil i benen innan den möjligen kan passa min kropp.

Jag åkte hem, plockade fram min matberedare, slängde i mjöl, fett, ett ägg och lite salt. Körde igång, och inget hände, inte så konstigt kanske eftersom jag körde sönder den för en tid sedan, varför den står kvar i skåpet vet jag inte.

Efter det åkte vi på fotboll, där den där rektorn i en annan kommun satt. Han frågade om vi varit matchvärdar någon gång, då slog det mig att vi skulle vara matchvärdar just idag. Vad det nu innebär, och där satt vi, en kvart sena till själva matchen och definitivt försenade till värdskapet. Det var liksom bara att bita ihop och låtsas som ingenting.

Under hela tiden som allt detta pågick i mitt liv hade man vårstädning på gården, som jag inte deltog i. Jag försökte få min bror att köra bilen till ett ställe dit jag inte skulle behöva gå över gården för att nå, men det ville inte han. Jag fick alltså gå där och skämmas inför alla krattande och trädsågande människor. Som en paria.

Jag tröstade mig med att jag nog var först ut med att kratta min egen tomt, men det hjälpte föga när jag såg hur högt gräset var, på min tomt. Där ligger också en sparkcykel slängd och där står två vita plaststolar, av en billig sort. Inte särskilt elegant, det ger mig inget övertag över de krattande människorna, tvärtom.

Jag undrar vad morgondagen kan tänkas bjuda på? Jorden gick i alla fall inte under, alltid något.

Glad påsk

Äntligen blev det lov igen. Jag snorar och hostar och känner mig usel i största allmänhet men verkar trots det ha bidragit till en smula glädje, om man ska döma efter vissa facebookstatusar. Jag undrar om jag befinner mig på youtube också?

Det står en helgskinka och griljeras i ugnen, sill i kylskåpet och godis en masse i en påse. Men tyvärr har jag inte orkat skaffa påskris, inga kycklingar så långt ögat når och mitt enda mål just nu är att ta mig igenom middagen för att sedan slå mig ner i fåtöljen med något rökigt i ett glas.

Det ska bli skönt att vila från alla små mysterier som vardagen består av. T ex varför jag ska undervisa 199,8 minuter i SO till hösten. Varför inte 200, eller 199,5? Kanske det är något filosofiskt som jag inte förstår.

Glad påsk på alla människor!

Sista dagen på sportlovet, jag tänkte för mig själv tidigt i morse att detta skulle bli en dag av märgsugande. Hittills har detta märgsugande mest bestått i att jag har grubblat över var jag kan hitta små estetiska bokstäver att klistra fast över familjens handdukshängare.

Jag har nu kommit så långt att jag gjort i ordning en liten kopp kaffe och har av någon anledning radiohögmässan på.

Alla mina små vardagliga förtretligheter och bekymmer får dock stå tillbaka lite när jag tänker på vad som händer i Japan och Libyen, jag kommer att leva alldeles utmärkt utan de små bokstäverna och radiohögmässan lär inte ta livet av mig, jag skulle förresten kunna sträcka ut handen och stänga av den. Men de människor som fått allt bortspolat av en tsunami, de som mördas av Ghadaffi och de som hotas av radioaktiv strålning skulle säkert vara glada över att få sitta här i mitt kök och lyssna på högmässan, dricka kaffe (trots att magen protesterar) och grubbla över de små bokstäverna.

Det är kanske det som är att suga märgen ur livet, att man tillåter sig att ha det bra, att man inser att det är en lyx att ha i-landsproblem och att man är lyckligt lottad som bara har radiohögmässan att reta upp sig på. Man behöver kanske inte jaga efter de stora upplevelserna, vad de nu består i.

Kanske jag ska bekanta mig med de nya grannarna? Vara lite social? Jag skulle också kunna ta en promenad, eller, vilket lockar mest, sätta mig i min fåtölj, knäppa på CD-spelaren och lyssna på Miles Davis alltmedan jag följer Andy Dalziels öden och äventyr i en tjock bok.

Det får nog bli det sistnämnda.

Men tankarna går till Japan och Libyen, trots allt.

Relax

Jag stämde träff med en väninna igår, visserligen borde jag kanske ha stannat hemma för att laga mat inför dagens begivenheter, men jag bestämde mig för att min mage behövde ett cafébesök istället.

Vad magen tyckte efteråt kan man kanske diskutera. Jag hade ju trevligt och kunde prata om lite andra saker än de som är konstiga, men räkmackan och kaffet blev väl inte så populära ur maglig synpunkt.

Jag måste gå på café oftare, det är  slutsatsen. Jag kan ju dricka te. Men cafébesök är definitivt bra för nerverna.

Avkoppling måste till för att jag och magen ska klara oss igenom denna vinter utan attt det blir ett riktigt elände. Jag har börjat fundera på att plocka ut en kompdag snart och jag funderar på sonens råd om att röra på mig. Han har någon teori om att det vore bra för magen, och kanske hela mig. Jag har en teori om att det i alla fall kanske skulle minska magens omfång, den börjar bli lite väl pösig nu igen.

Jag funderar alltså allvarligt på att gå till mitt rätta hem och leta reda på mina löparskor och min löparoutfit.

Detta enbart för att få ordning på magen, inte för att jag egentligen vill. Faktiskt.

Idag ska jag tjäna ihop några vuxenpoäng genom att beskåda det yngsta barnets konfirmation.

Jag borde också titta igenom skola 2011-materialet, jag ska berätta om detta för mina kollegor i morgon. Suck. Inte tänka på jobbet, inte tänka på jobbet…

Suck

Jag sitter i den trevna morgonstunden och begrundar tidningen som ligger utbredd framför mig. Eftersom det är röd dag har jag inte tillgång till annat än Aftonbladet. Jag ångrade mig i samma stund som jag tog den från försäljarens hand, men prasslet från morgontidngen kan jag inte undvara, det är som en drog.

Jag hoppade över sidorna med kungen.

Nu när jag har ätit min frukost, och läst die Zeit på internet, börjar jag känna mig vid sunda vätskor igen och lusten att sätta tänderna i en rejäl bit Toblerone växer.

Återigen märker jag att det är värre att handla toblerone än att delta i suspekta fester. Man tycker att det är synd om den stackars festprissen, ”låt honom vara ifred” skriker gamla damer. Samma gamla damer som snörper på munnen när någon handlar choklad eller går på tennis.

På ett plan håller jag med de som inte vill höra talas om en skandal i kungahuset. Men för mig handlar det inte om kungahuset, eller skandalen i sig, det handlar om allt detta skvallrande. Det står mig upp i halsen. Jag har under en längre tid lagt märke till att tidningarna ofta efterlyser mobilfoton och direktrapporter från människor som kanske eller kanske inte var med när något hände. Detta borde ju rimglitvis innebära att den hederliga gamla skvallertanten med kikare i köksfönstret får en revival, det borde ju betyda att hon på något bisarrt sätt hade rätt, i det hon gjorde.

Jo, det finns skvallergubbar också, men den sk skvallertanten har aldrig haft någon hög status i vårt samhälle, man lyssnar på hennes rapporter, vidarbefodrar det hon säger, men talar samtidigt om att det är förfärligt hur hon håller på, med att lägga näsan i blöt, hela tiden.

Man skulle ju kunna tänka sig att det blev en intressant diskussion om människosynen bland vissa män, i högre kretsar, men det går väl knappast. Då rycker någon antifeminist in och skriker att det är diskriminerande att utpeka män som grupp på det viset. Och förresten får de unga tjejerna skylla sig själva, det är väl ingen som tvingar de att gå till dessa fester???

Igår såg vi Eyes wide shut för femte gången. Bara appropå liksom.

Jag läste en märklig diskussion på en annan blogg där man grälade om vem det är mest synd om i krig, män eller kvinnor. Vem startar krigen? (Oftast tycks det vara kvinnor som står i kulisserna och startar krigen om jag ska tolka somliga av debattörerna), vem deltar? (det är orättvist att bara män deltar, men det skulle inte fungera så bra med stridande kvinnor, fast de är ganska blodtörstiga) Vem dör? osv osv. Ingen av dessa kontrahenter uttryckte tanken att krig är dåligt, för alla. Vissa krig är tom bra, tex när USA ryckte in för att slå ner Tyskland under andra världskriget. Fast man kunde ju möjligen tänka sig att det hade varit bättre om inget krig startat, alls, då hade USA inte behövt rycka in.

Vem är det mest synd om? Kungen? Tjejerna? Männen? Kvinnorna? Eller alla?

Och är det konstruktivt att diskutera i termer om vem det är mest synd om?

Lördag

Jag drog in till staden, lite lagom nedstämd med siktet inställt på att köpa en ny vårjacka och en påse fröer.

Jag blir alltid nedstämd av att köpa vårjackor.

Idag var jag extra nedstämd eftersom jag under morgonen suttit och fyllt i en lång rad frågor som SCB ställt till mig. Om arbetsrelaterad stress.

Jag kan tillägga att jag hade ett syfte till med stadresan, att köpa något jag kunde dränka mina sorger med.

Jag lyckades med det sistnämnda.

Det hände dock en bra sak. Jag träffade två personer som med glada leenden avlade en rapport gällande en av mina gamla adepter. Jag riktigt kände hur själen började bubbla av glädje och hur ögonen tårades. Faktiskt, jag överdriver inte. Om det är någon jag vill att det ska gå bra för så är det hon.

Nu ska jag ägna mig åt att skåla för henne istället för att dränka mina sorger. Fast lite sorgdränkande blir det nog ändå. Bitterheten över att inte hitta någon vårjacka är rätt stor och den där lilla tuben med foundation som numera står i mitt badrum är ju bara ett flyktförsök eller ett försök att dölja det som SCB var nyfikna på.