Ett liv i lyx

känns det som jag har haft den senaste veckan. Fortbildning i Tyskland, boende hos gammal dam, föreläsningar, studiebesök, teater, middagar i trevligt sällskap, utflykt till Hamburg osv osv. Tufft schema ibland, huvudet var tungt när jag kom hem till den gamla damen och allt det som gått in måste sorteras nu.

Jag vet inte vad som är mest värdefullt med de här kurserna, ibland tänker jag att det är själva boendet, när man har tur (det händer att inte alla har tur med det), och när man har tur då bor man hos någon som är intresserad av att ha gäster, som gärna vill bjuda på sig själv och som har en mängd erfarenheter att dela med sig av.

Det var så den här gången, Frau S är runt 80, har alltså upplevt en hel del, och hon vill gärna berätta om allt, om sina resor, om sin familj, hur det var den gången (alla vet vad jag menar, en 80-årig gammal dam har ju naturligtvis upplevt kriget), flykt, rädsla och katten. Hon hade en mycket vacker svart katt. Hos Frau S tar man god tid på sig vid frukosten, man lyssnar på klassisk musik och har linneservett, man äter skinka, sill, ägg, svart bröd (om man vill, hon fixar vitt också om man hellre vill ha det) och hon kokar hur mycket kaffe som helst, medan man äter för man samtal. Ja, man för verkligen samtal, om kultur, historia, traditioner, skolan, språk, musik, vad man vill. Samtalsämnena kan aldrig ta slut. Har man dessutom turen att dela boendet med en mycket trevlig dam från Ryssland är lyckan fullständig. Frau S bjuder gärna på rött vin framåt natten, och då fortsätter man med samtalen från morgonen.

Eftersom jag undervisar i SO också sög, lyssnade jag med stort intresse på de båda damernas samtal om kriget, svårigheter då och nu, revolutioner, julfirande och rysk litteratur. Ja, jag samtalade naturligtvis också men att vara svensk är ibland att vara lite utanför, det är länge sedan vi hade krig, revolution och svårigheter av olika slag. Vi har haft det vansinnigt bra här och vi har det fortfarande vansinnigt bra. Vi behöver inte ha hönor och odla grönsaker som hjälp till hushållsekonomin. Mina erfarenheter är helt annorlunda än deras, min farfar behövde inte sitta i läger i två år pga av sin kärlek till någon som inte passade den sovjetiska staten, till exempel.

Nåja, frånsett samtalen vid Frau S frukostbord, så har jag samtalat med lärare från Polen, Norge, Litauen, Lettland, Ryssland och Danmark. Vi har lekt och fått tips om metoder i undervisningen, vi har lärt oss om tysk politik, om tysk litteratur och film, och gått på teatern. Teatern var en smula obegriplig för någon som inte är tysk, runt omkring mig vred sig folk av skratt medan jag kämpade för att förstå vitsarna om klimakteriet och försökte sätta mig in i vad det betyder att vara tysk hemmafru, tydligen duger inte tyska män till mycket i hemmet… enligt pjäsen. Damerna runtomkring tjöt av skratt när hemmafruns make ringde upp och hon förvånat utropade ”kunde du hitta ketchupen alldeles själv!!!???”. Frånsett dessa obegripligheter så gillade jag själva teatern, det var en båt, lite så där tyskt bohemiskt som man kan ha lyckan att hitta ibland.

Jag har på det hela taget haft en mycket lyckad vecka.

 

 

Jag tillbringade gårdagen på en språklärardag där jag lyssnade på entusiastiska människor prata om didaktik och Wow och en som utstrålade något mindre entusiasm tala om vikten av att läsa.  En lyxdag med andra ord.

Det är lyx att sätta sig på ett tåg på morgonen och tuffa iväg till en annan stad, dricka lite kaffe, småprata, äta lunch i avslappnad miljö och serveras saker.

Väl tillbaka på jobbet slog verkligheten tillbaka, brutalt. Vandalism och hopplöshet härskar. Bristen på rutiner är uppenbar och jag, saktmodiga jag, var på gränsen att börja skrika på morgonmötet.

Jag gjorde inte det, jag bet ihop och drömde om att de båda filmerna om Goethe och Schiller skulle ligga i brevlådan när jag kom hem. Det gjorde de, det går snabbt att beställa film från Tyskland. Nu gäller det bara att få tillfälle att i lugn och ro titta på dessa båda.

Dessutom ser det ut som om vi ska resa bort i juni, om inte om händer så ska jag äntligen få bese Berlin.

Verkligt och overkligt

Jag tillbringade tre dagar i någon sorts pseudovärld ute i skogen. Konferensanläggning med god mat, vuxna, kloka människor som kunde föra vuxna kloka resonemang, overkligt.

Nu har jag tillbringat en dag i den riktiga världen och vips åker blodtrycket upp.

Visst har jag haft en trevlig dag, men en del inslag var halvbisarra, och oroväckande.

Nåja, på eftermiddagen gjorde jag mig redo för att gå hem, då kom en av mina pojkar och undrade om jag kunde låsa upp i klassrummet så vi vandrade iväg. Konversationen vi hade gick i politikens tecken, han är intresserad av det och undrade hur man ska bära sig åt för att bli politiker.

Detta betyder att jag nu sitter här, fredag eftermiddag, och funderar på hur jag ska lägga upp lektionen ”hur man blir politiker” som naturligtvis måste följa på en sådan fråga. Vi ska jobba med arbetsmarknaden kommande veckor och politiken är ju också en sorts arbetsmarknad, typ.

Alltså har jag något att se fram emot även nästa vecka, som kommer att hålla mig på benen.

De bisarra inslagen får inte knäcka mig.

Pepp

Kollegiet blev skickade på föreläsning, eller om det nu möjligen var stand up, lite oklart vad det var faktiskt. Budskapet tycktes vara att det är upp till var och en om något ska bli bra. Föreläsaren gjorde sig lustig över olika grupper i samhället och använde sig av idrottsmetaforer. Han rev ner många glada skratt.

”Det är sant” hördes sägas runt omkring, ”hahaha, så mitt i prick”.

Den egna mentala inställningen måste vara rätt och man får faktiskt lov att tåla lite skämt. ”Så sant så sant” lät det runt omkring.

Lite rädd blev jag när han rätt aggressivt pratade om svenskarnas medellivslängd och hur orättvisa kvinnor är, med det. Han höjde faktiskt rösten och skrek när han raljerade runt det.

Jag blev lite rädd även när han höjde rösten och nästan skrek över hur jobbiga fackföreningar kan vara. Fast han raljerade förstås, på ett komiskt sätt.

Men varför ville cheferna att vi skulle lyssna på honom?

Kanske de vill att vi ska prioritera rätt och se till att inte gnälla utan att se positivt på allt. Jo, så är det nog. De vill nog också att vi, var och en, ska se till att alla får det trevligt och roligt och att en vi-känsla skapas. Så måste det vara.

Fast varför prioriteras då en bilbesiktning  framför ett möte och varför får vi skäll när vi hittar på något roligt?

Fast, vem bestämmer vad som är roligt egentligen? Det kanske inte är upp till kollegiet att bestämma det. Sådant bestäms nog lite högre upp i organisationen, vårat lite barnsliga sätt att roa oss på är pinsamt för de som vet mer och har sett lite mer av världen.

När jag gick från föreläsningen hade jag gråten i halsen. Jamen, det skulle ju vara peppande? Förstod jag inte budskapet? Att inte gnälla? att ha rätt mental inställning? Jo, det var nog det jag förstod, att det är upp till mig, att de som befinner sig högre upp i organisationen, de som har mer ansvar än mig faktiskt förväntar sig att jag biter ihop och ser till att le.

 

Omskakad

Jag är lite omskakad, och väldigt fundersam. Jag har insett att jag har varit blind, även fast jag är så medveten om vissa saker, så är jag också blind.

Vadan detta? Jo, jag har varit på kurs, på stadens samiska kulturcentrum.  Det var en bra kurs, det var en spännande dag, det var en dag som inbjöd till mycket eftertanke, och jag sitter här just nu och tänker efter.

Jag funderar på allt bestyr med mitt hem, tapeter, kakel, golv, vattenskada, på hur viktig bekvämligheten är. Sedan tänker jag på kvinnan jag träffade idag som glatt berättade om sina olika hem, i det ena hade de ingen el, i det andra ihoplånade möbler, i det tredje bodde de egentligen och i det fjärde ibland. När de bor i sitt egentliga hem vet jag inte riktigt, men hon hade rationaliserat allt, inga problem. Funderingar på kakel verkade vara henne fjärran.

Det man tar från naturen ska gå tillbaka till naturen. De sa så, de gamla, berättade hon. Numera har de tagit efter storsamhället i mångt och mycke,t sa hon också. Men bekvämlighet och trendigt kakel verkar inte vara något de prioriterar.

På alla bilder jag såg fanns det barn. De är alltid med sa hon. De lär sig, tar till sig kultur och språk, lär sig skilja renar, tvätta tarmar och läsa naturen.

Allt det där har jag väl vetat, eller ? Nej, i min föreställningsvärld har nog alla ett hem, med el, och med egenhändigt inköpta möbler, möjligen har man en stuga på landet någonstans, men utan el? Jag har inte insett att de fortfarande följer renen, men de gör ju det, just nu.

Fascinerande.

Hon pratade om språket, det viktiga språket, som de berövades men nu håller på att återerövra. I nomadskolan fick de inte prata sitt eget språk, de skulle lära sig prata fint, prata svenska.

Vill vi ha det tillbaka? Den inställningen? Jag minns att en av mina lärare förbjöd mig prata dialekt på lektionen, jag ryser fortfarande när jag tänker på det där, inte så att det var viktigt för mig att prata dialekt just då och där, men förbjudandet…

Det är en liten tagg.

Jag har insett att det är lite man vet, om sina grannar. Fast det visste jag ju, men ändå inte.

På kurs

Jag har varit på kurs idag. En kurs som blev på ett helt annat sätt än vad jag hade tänkt mig. Jag menar kurser om EU, hur kul kan det vara?

Jag anmälde mig frivilligt, jag menar, jag har en hel del poäng i ämnet statskunskap och EU och kommunal förvaltning borde ju därför, rimligtvis vara något jag brinner för. Eller, nej. Man kan inte påstå att jag brinner för förvaltningsfrågor. På något mystiskt sätt har jag råkat bli lärare i samhällskunskap, jag har läst om internationella konflikter, kommunal och statlig förvaltning, byråkrati, underliga ekonomiska teorier och organisationssociologi. Snustorrt. Det kan inte finnas något torrare än att studera kommunal förvaltning, det finns liksom ingen passion i detta. Ingen hetta, ingen nerv. Och ändå, det är sådant jag sysslar med.

Nåväl, jag har alltså varit på kurs om EU. En kurs som alltså inte blev vad jag förväntat mig. Jag hade räknat med att det skulle bli föredragningar om kommissionen, Bryssel och beslutsgången. Fast så blev det inte.

Vi fick spela rollspel.

11 so-lärare satt i ring med nya identiteter och låtsades bo i kollektiv. Vi grälade om rökning. Det var mycket underhållande.

Kopplingen till EU? Det är väl uppenbart? EU är som ett enda jättestort kollektiv där man ska samsas om allt möjligt och där en rad olika agendor ska jämkas ihop till något hållbart. Kursen leddes av en lärare och en statsvetare. Statsvetaren observerade och förklarade sedan skickligt hur våra gräl om rökrum kunde kopplas till bestlutsgången inom EU.

Riktigt bra faktiskt.

Jag är nöjd.

Vattenskadan

driver mig från mitt hem, jag kan inte bo här på ett par månader, min enda önskan just nu är att ha någonstans att dricka glögg under julen, utan vatten under golvet.

Ett glädjeämne är att jag nu, tillsammans med allt annat från förrådet, också har väldigt mycket tunnbröd i vardagsrummet, både mjukt och hårt. Det mjuka ska ner i frysen, det hårda får stå kvar. Vid tv:n.

Jag är något dyster inför morgondagens påtvingade kurs, men ser fram emot en tripp till Göteborg i slutet av veckan. Men först måste jag fixa en arbetsuppgift till eleverna. Jag måste också försöka förstå varför det plötsligt finns så mycket mer av mig. Jag har ju inte hunnit äta någon som helst julmat än, kan detta också vara psykosomatiskt?

Och var är min son?

Hjärnan är fullpackad

av information efter tre dagars facklig utbildning. Jag har upptäckt att fackligt arbete är intressant men jag känner också att jag befinner mig på minerad mark. Tyvärr är minorna dolda, jag måste leta för att förhindra explosioner i framtiden.

Kursen i sig var en av de bästa jag har varit på och jag ser fram emot del två som går någon gång i vår.

Dessutom är det ju alltid spännande när en grupp människor samlas på konferens ute i obygden, vad som helst kan hända. Fast jag behöll min värdighet.

Pseudovärld

De senaste två dagarna har jag befunnit mig i någon sorts pseudovärld. En värld bestående av god mat i vacker miljö, lugn och ro, intressanta föreläsningar, flams och skratt och en hel del bestående intryck.

Jag har varit på kurs och när jag tittade ut genom mitt hotellfönster i morse såg det ut så här.

Jag minns inte när jag fick så mycket god mat senast. Jag minns heller inte när vi fick sådan vettig fortbildning senast. Jag minns dessutom inte att jag har skämts över en projektledare såsom jag gjorde i går morse senast, men det är en annan historia, jag kan bara säga att fler än elever kan ha problem med datasystemen…

Nu ska jag smälta mina intryck en smula.

Studera?

Jag är sugen på att studera något, gå någon kurs, bara för skojs skull. Jag funderar på  om inte engelska skulle kunna vara något, kanske min anglofila sida skulle kunna få blomma ut? Jag har hållit den sidan i viss tukt av någon anledning, men efter Londonbesöket går det inte längre. Det pockar.

Jag tittar också på tyskakurser, jag vill (hör och häpna)studera mer grammatik. Tysk grammatik fascinerar mig. Detta intresse är förmodligen rent sjukligt, jag inser det, men jag vill gå på djupet med ackusativen och dativen.

Franskan ligger också där och lurar, fast där har jag en längre väg att gå. Mina kunskaper i franska är synnerligen ytliga och det kommer att dröja länge innan jag kan läsa Sartre på franska. Det är målet i detta fall. 

Ett annat mål jag har är att ha bostäder i alla tre länder, då kan jag låta alla mina mer exentriska sidor få utlopp. En lya i Berlin, en annan i London och en tredje i Paris! Då och då skulle jag åka hem till Sverige, särskilt i midsommartid, och låta mina mer vardagliga sidor blomma.

Nej, jag lär adlrig skaffa mig någon lya i Berlin, men drömma kan man ju alltid. Jag har förresten inte ens varit i Berlin, det kan ju vara en alldeles fruktansvärt tråkig stad… eller alldeles underbar.