Jag har

ägnat dagen åt att titta på film. För att koppla bort sådant som upprör mig och upprörd blev jag faktiskt inte men däremot lite inspirerad. Alla filmer jag har tittat på idag har handlat om människor med passioner. Människor som drivs av en djup inre glöd, i två av filmerna har självmord varit ett motiv och i den tredje en galen morsa.

Goethe och Bloomsbury, Susan Sarandon (som rätt ofta är lite stirrig). Fick det mig att bli lugn?

Det återstår att se…

Jag förlyttades till 1700-talet, solen sken, humlorna surrade och Goethe var kär. Man skulle kunna tillbringa sitt liv på det här sättet, titta på film, läsa, lyssna på musik och äta äppelpaj.

Varför sitta och sura, som jag gjorde igår? Lika bra att ta tag i livet och ge sig in på något annat. Eller? Vill jag ge upp? Vill jag kasta in handduken och säga ”ni vinner!”.

Nej, jag vill inte göra som den unge Werther, skjuta mig för pannan så att hjärnan rinner ut, han beskrev det mycket tydligt, den gode Goethe, visserligen har jag inga kärlekssorger och jämförelsen kanske haltar, men jag kanske också är en del av ett romantiskt och mycket dramatiskt drama, i en skolbyggnad från 50-talet.

Nej, romantiskt är det knappast och just idag känner jag mig inte som någon hjältinna som kommer att gå segrande ur striden, jag snörvlar och kollar min puls var femte minut. Jag vill att den lugnar ner sig så att jag kan gå till jobbet med gott samvete på torsdag.

Om den fortfarande är hög då måste jag ljuga för mina kollegor och säga att allt är bra, vilket de kommer att genomskåda och då blir det jobbigt. Det är bara det att jag måste till jobbet, jag är nyfiken, jag vill veta vad som händer.

Under tiden ska jag se en film om Schiller.

 

Nyansering

Jag känner att jag måste nyansera mig. Det är lätt hänt att man börjar slå åt alla håll och försjunker i bitterhet när saker inte går som man vill.

Vad är problemet egentligen? Jag måste ju reda ut det, därför att jag kommer att förväntas svara på just den frågan när jag så småningom kravlar mig tillbaka. Vad är problemet? Otydlighet? Nedmontering av fungerande rutiner? Brist på nya rutiner som fungerar? Upplevd nedvärdering av sådant som vi tyckte var bra?

Jag vet inte.

Jag har lovat mig själv att inte tänka ordet skola på några dagar, men det är svårt att ignorera, den diskuteras överallt, var jag än vänder mig är det skola, skola, skola.

Någon gång när huvudet har blivit av med all bomull, pulsen gått ner och energin kommit tillbaka, då ska jag lösa den här gåtan, men nu tänker jag övergå till Goethe.

Provokativt

Jag läste en recension av Åsa-Nisse igår och började fundera, mina tankar spretade lite hit och dit och jag hade svårt att få något samlat grepp om dem men oj så det snurrade i mitt huvud. För det första undrade jag varför Åsa-Nisse plötsligt blir film igen, jag menar, eehh? Men! det jag undrade mest över är hur provocerad recensenten var av sagde Åsa-Nisse. Personligen kommer jag inte att gå och titta, jag har inte gått och längtat efter en nyinspelning, jo, det ska vara för att få se Sjökvisten fumla med bröllopskonfekten då, det var lite lustigt på något vis, eller inte, men jag blir inte provocerad av Åsa-Nisse. Jag känner inte att jag måste ta avstånd och fördöma, eller? Nej, så här är det, jag blir inte arg av Åsa-Nisse. Jag blir arg när jag ser diverse tyranner agera huvudlöst, men svensk buskis får mig inte att gå i taket, även om jag inte tycker att det är bra.

Det kanske är författaren som får recensenterna att skumma av raseri? Han var ju nazist. Fast recensionen handlade ju mer om innehållet än författaren, det var någonting i själva filmen som provocerade, som gjorde recensenten bindgalen. Borde jag inte som fd landsbygdsbo ta avstånd? De driver ju med människor på landet, inte rider vi på älgar och har fumliga handelsmän som försöker förföra med hjälp av bröllopskonfekt? Tja, man kan ju diskutera, men jag blir inte särskilt arg, det är inte direkt så att jag tuggar fradga av ilska. Förresten är han ju smålänning, de kanske rider på älgar där.

Ärligt talat så känns det lite i-land över det hela, vi har tid att bry oss om att det filmas buskis och att dessutom uppröras över detta faktum. Vi behöver inte stå på något torg och kämpa för frihet, vi kan rasa mot melodifestivalen och Åsa-Nisse istället. Det är lyxigt, eller hur?

 

Det finns

tillfällen när man allvarligt tvivlar på sin mentala hälsa och nej, det är inte när jag skrålar Pärleporten inför 28 elever, det är när man försöker få fram fakta och besked och den person som borde sitta inne med all fakta och alla relevanta besked bara svarar goddag yxskaft.

Just nu funderar jag på om jag inbillar mig, kanske vissa saker inte uttalades, det kanske bara är utslag av min fantasi, fast det var fler som hörde, vi pratade om det efteråt, så det är nog inte min fantasi som spelar mig spratt. Det är den hårda verkligheten.

Jag suktar just nu efter en cykel, en italiensk ö, en brevbärarväska och Pablo Neruda. Jag ser framför mig hur jag cyklar omkring med brev på den där ön, pratar lite strunt med Pablo, cyklar tillbaka in till stan och dricker ett glas vin på den lokala tavernan.

Det finns absolut inget romantiskt i att varje morgon pulsa i djupsnö (min genväg består av en översnöad äng), komma till jobbet med blöta strumpor och sedan höra en massa märkliga uttalanden om olika typer av yxskaft.

Nej, inget romantiskt alls.

Skulle man göra en film om mig skulle det inte alls bli som ”Freedom writers” eller den där med Michelle Pfeiffer.  Man skulle bara se en tokig tant med blöta strumpor som av någon anledning bestämt sig för att Pärleporten är toppen och vars skrivbord är en katastrof.

Det är inte romantiskt alls.

 

Det blir lite mutter ibland, irritationen kan bli påtaglig och vår attityd lite tillkämpad. Vi vill ju inte vara gnälliga bakåtsträvare utan glada påhejare, men ibland blir leendena lite påklistrade och vi försöker bita av oss tungan innan vi säger något i stil med ”jojo, det kan de ju prova med…”. Smekmånaden har väl så att säga kommit till sitt slut och vi väntar på resultat. Tyvärr verkar väntan bli långdragen, och särskilt tålmodiga människor är vi trots allt inte. Det kommer att bli stormigt, hmm…

Jag grunnar nu på vilken film/tv-serie jag nyligen sett där man lyssnar på något av Schubert som tilltalade mig. Allt av Schubert tilltalar mig inte, somligt är högtravande, men detta var pianomusik av en sort som jag gärna lyssnar till. Men vilken film/tv-serie var det frågan om???

Kufiskt

Jag beställde ett par filmer om Schweiz och Österrike. Vi jobbar i tema just nu och någon sorts bild av de andra två tysktalande länderna kan eleverna behöva få. Fast jag vet inte om de behövde just den här bilden.

Gökur, joddlande män i lodenrockar, hemmafruar och barn klippt i pottfrisyr var bilden som förmedlades.

Redan när filmerna kom insåg jag att de var daterade. Men det var vad av-media kunde erbjuda när det gäller just dessa två länder. Jag sa strängt till eleverna att de inte fick skratta och att det förmodligen inte skulle vara alldeles rättvist mot Österrike och Schweiz att visa just dessa två filmer.

Det gick bra ända tills en kvinnlig turist i filmen om Österrike blev intervjuad om vad som är så trevligt just med Österrike. ”Ohh, det är all den goda maten, allt fläsk!!!”. Där bröt jag ihop. Där började jag skratta och dunka mitt huvud i ett bord. Eleverna stirrade upprört på mig, ”VI fick ju inte skratta”, sa någon. De hade faktiskt skött det snyggt, inte visat några känsloyttringar alls, därför tyckte de att det var fult av mig, den vuxna, att inte lyda mina egna påbud.

Men vad ska man göra?

Det borde ju produceras någon film någonstans om Schweiz och Österrike som inte till övervägande del handlar om hur livet i en liten alpby kretsar kring gökur och joddlande, eller? Jag har visserligen aldrig besökt de två länderna, men jag inbillar mig att folk är som folk är mest, även där, somliga bor i städer, somliga på landet, har vanliga jobb, bär andra kläder än dirndl och lodenrockar och lyssnar på något mer än Mozart.

Fast det är bara vad jag inbillar mig. Det är möjligt att bilden som förmedlades är sann. Jag  insåg att alla österrikare förmodligen heter Franz Gruber, ska bli smeder när de blir stora och är lidelsefullt intresserade av festspel, jag insåg att de är kufar.

Som har gott fläsk.

Men jag har en gnagande misstanke om att det finns alldeles vanliga ungdomar och människor där nere i alperna som väntar på att få just sin historia berättad. En historia som innehåller musik nyare än 1860-talet, kläder i modernt snitt, frisyrer som liknar våra och människor som är yngre än 50 år.

Och fläsk förstås.

 

Livet pågår någon annanstans, kanske

Jag hittade en gammal elev på det där forumet där alla finns. Hon pluggar söderut nu, jag vet att även några andra av tjejerna från den klassen befinner sig på någon högskola någonstans och det känns kul att jag inte knäckte dem totalt i grundskolan.

Däremot kom jag att tänka på min gamle historiedocent från Göteborg. Han suckade vid något tillfälle och berättade om en av sina gamla studenter, som ofta syntes i tv vid den tiden jag gick på hans föreläsningar, ibland gled hon tydligen in på universitetet, på väg till eller från något tv-framträdande. Tydligen åkte hon ofta limousin, åtminstone enligt docenten, och där satt han i ett belamrat rum utan någon glans och glamour alls, fast lite glans hade han väl, med tanke på studenten som befann sig i tv.

Det är väl så det blir, de glider kanske in någon gång, på väg till något ärofyllt, klappar sin gamla fröken på huvudet som med skum blick och darrande händer sitter där i sin gamla snurrstol som inte blivit utbytt på 30 år. Kanske de ordnar en klassträff där jag rullas in i rullstol och råkar dö på vägen hem?

Jag gläds naturligtvis med deras segrar, hoppas att de nämner mig i sina tacktal sedan, när de får nobelpris eller vinner en Oscar, bara de inte påstår något som jag inte själv visste om, där i tv:n, det kan ställa till det.

Kanske deras barnbarn en gång upptäcker hur deras mormor eller morfar blir onaturligt raka i ryggen när de möter en mycket gammal tant på stan, hur de vördnadsfullt hälsar på den mycket gamla tanten som vid det laget är alldeles döv och har mycket skumma ögon, och mycket darrande händer men som trots det är en mycket vital kvinna som minns alla deras upptåg.

Var pågår egentligen livet?

Drama

Idag har det hänt flera saker som skulle passa bra in i en stumfilm. Män i mörka trappor som klamrar sig fast i ledstänger alltmedan andra män hotfullt väser. Skåp med illegalt innehåll och listor med namn som kanske inte direkt väcker den omedelbara förtjusning som man skulle önska, av sådana listor.

Jag kan se framför mig hur jag, i svartvitt, spärrar upp mina ögon av fasa, säger något som inte hörs och sedan vildsint börjar riva sönder listan som fått mina ögon att spärras upp. Sedan kommer texten. ”Mon dieux!Vad månde bliva av detta!!!”. Precis när detta har hänt knackar det på dörren, två män ramlar in, den ene försöker se samlad ut, den andre skriker, runt bordet där vi sitter spärras det återigen upp ögon och, texten kommer. ”Gubbe!!!”. Mycket snart knackar det återigen på dörren, en annan man står utanför med uppspärrade ögon och begär att få tillbaka sina saker. Återigen spärrar människorna runt bordet upp sina ögon och, texten kommer. ”Din mamma får hämta prylarna”.

Så där rullar det på. Inte en lugn sekund, men mycket underhållande, på sitt sätt.

Looovvv…

Det blev lov igen till sist. Det är inte så länge sedan det förra, men så här trött  minns jag inte när jag var senast. Ögonen är röda (psykosomatiskt lovsymtom), benen är svaga och magen underlig.

Jag mumlade något till mina små sexor i onsdags om att det vore kul att lura den andre handledaren dagen efter. Det ville de, de är inte direkt nödbedda sådana gånger, det ena förslaget efter det andra kom i strid ström från barnen. Förslagen blev mer och mer halsbrytande, på gränsen till samhällsfarliga, de är ju bara 12 år trots allt, men till sist enades vi om att de skulle gömma sig.

På skärtorsdagen skulle de ha pimpeltävling. Två av mina pippiflickor lyckades övertala slöjdläraren att såga till ett par fiskar i trä som de snabbt målade svarta. De skulle låtsas få fisk.

Jag hoppas att de alltid får vara sådana, pippiflickorna.

Det är också skönt att ha kollegor som lyssnar på eleverna och ställer upp när de behöver ha träfiskar eller något annat suspekt. Det är så lätt för vuxna att snörpa på munnen och börja mumla om att man inte ska luras.

Själv slog jag ett slag för Monty Python. Jag ägnar ju en del av min tid åt medeltiden. Det finns ju en väldigt bra MontyPython-film om riddare… Jag visade valda delar, skrattsalvorna ville inte ta slut märkte jag belåtet. När de sedan bad att få se filosoffotbollsmatchen en gång till kände jag att jag lyckats väl… De har lärt sig att uppskatta märklig humor.

Riddarna i Monty Pythons film hade nog aldrig hört talas om hästskor, de hade ju kokosnötter istället. Kanske det var så det var?