Ännu

en fondnisse ringde upp. Han var orolig för mig, jag har inte brytt mig om mitt PPM-sparande på hur länge som helst och han ville verkligen hjälpa mig. ”Barnen får ta hand om mig” muttrade jag, detta gjorde honom ännu mer orolig, ”kanske de inte kan eller vill!” ”Då får jag väl hugga ner lite timmer då” muttrade jag, detta förstod han inte. Jag hörde på dialekten att han antagligen hör hemma i huvudstaden och där kanske man inte hugger ner timmer, inte så ofta i alla fall, ”du kan ju inte leva på att hugga ved!!!”.

Lyssna, sa jag, min sambo har testat den där typen av tjänster, det gick inte bra, han tog över det hela själv och då gick det bättre. ”Ja, men han har inte testat oss, säkert!”

Allt jag sa ökade hans oro för min personliga välfärd, han verkade vara en mycket empatisk ung man som verkligen hyste genuin oro för mina pensionsdagar, inte ville han att jag ska behöva hugga ved och vara beroende av mina barn.

Mitt cyniska påstående att systemet säkert kommer att gå åt skogen gjorde honom ännu mer bekymrad, ty ”systemet kommer att bestå”, han visste det. Där kunde jag ha sagt att jag undervisar i historia och att jag vet att system väldigt sällan består, förr eller senare faller allt samman som ett korthus. Men jag insåg att han inte skulle förstå vad jag menade.

Hans oro var vid det laget för stor. Jag insåg att han antagligen satt och knappade efter telefonnumret till socialtjänsten, han hade panik, ”kvinnan måste tvångsomhändertas, för hennes eget bästa” tänkte han antagligen.

När jag sa att jag började bli irriterad undrade han varför, dessutom antydde han att sambon nog inte vet så mycket som han tror.

Till sist muttrade jag matt att han kunde skicka sina papper, jag ville bara bli av med människan, vilken lycka! Hans oro var som bortblåst! Ännu en själ på väg mot räddning! Eftersom jag i början av samtalet, när han frågade hur det stod till, lite brutalt svarade ”förkylt”, bad han mig nu att dricka mycket vatten, lägga mig ner, andas lugnt och slappna av, han, personligen, ska rädda mina pensionspengar. Så att jag slipper hugga ved…

När jag kallade mig själv för ett ”lost case”, i meningen att jag är en bohem som struntar totalt i min framtid och bara lever för dagen, tolkade han mig som att jag menade att jag är ett offer för omständigheterna och som inte tror att jag kommer att ha några pengar alls, ett offer! ”Och du vill väl inte vara ett offer???”.

Nej, inte vill jag vara ett offer, jag vill bara ha lugn och ro. Och varför inte hugga lite ved? Kanske barnen kan ordna en liten stuga åt mig någonstans, med vedspis? Ett billigt litet hus? Där jag kan odla min trädgård. Jag borde ha sagt det, att jag ska odla min trädgård, att jag odlar min trädgård just nu, vilket innebär att jag inte oroar mig så mycket. Men något säger mig att han inte har läst Candide. Han hade antagligen påpekat att fröer kostar och var ska jag få pengar till fröerna ifrån?

Det är svårt att vara missförstådd.

Jordgubbar och goda råd.

Ännu en relativt slö dag har gått. Frånsett jordgubbsplockningen förstås, vi har inte kommit längre än så, här uppe i norden.

Jag satte mig ner för att studera några husmodersböcker efter jordgubbsplockningen, jag antar att jag kände mig mycket husmoderlig när jag stod där och sölade med jordgubbsaft. Av någon anledning fann jag det mycket intressant att man år 1941 bla tipsade om hur man gör tyskt gelé. Det fanns för all del recept på ryska plättar där också, men sådana har jag hört talas om förut. Frågan är hur en köksalmanack av år 1945 såg ut, hade man fortfarande tips på tyska geléer? Frånsett gelétillverkningen så är köksalmanacken 1941 fylld av kristidstips och ett spännande dokument över en svår tid.

Man ställer frågor till kända, respektabla personer också, en fråga lyder: ”Hur förenkla umgängeslivet?” Jag antar att man ställer frågan utifrån kristid- och ransonerigsproblematik, men herr redaktör Berndt Carlberg svarar, en aning bryskt tycker jag nog, att ”Jag har svårt att se framför mig hur ett ytterligare förenklat umgängesliv skulle se ut. Det blev väl att gå på middag i shorts, äta med fingrarna och spotta på golvet. Eller kanske Ni menade mat och dryck? Därvidlag skulle jag gärna förorda en förenkling såtillvida att folk lät bli att skrika och väsnas på gatorna nattetid så fort de fått lite i sig. Det är inte alls så nödvändigt och omtyckt som många tror.”

Ibland undrar jag hur vi, idag,  skulle tackla en kristid med ransonering och brist på allt. Hur många av oss kommer på att man kan göra ersättningssmör och att man kan göra eget diskpulver? Eller att man kan använda gammalt garn och sticka nya tröjor av.

Bäst att spara köksalmanacken, den kan visa sig bli en sann vän när nöd uppstår.

För övrigt kokade man ihop röror som skulle motverka rynkor redan 1933, jag har recept på en sådan, ingredienserna låter en aning dubiösa och jag tror inte att jag ska koka min egen antirynkkräm, däremot kanske man kan koka ihop ett medel mot röda näsor någon gång.

Våld

En man på radion säger att barn söker sina föräldrar genom att testa. En del barn går längre än andra och då måste föräldrarna reagera, meddelst våld. Våldet är barnets eget val alltså.

Om man vänder på det kan man säga att föräldrarna låter sina barn testa olika mycket, en del stoppar testandet på ett tidigt stadium andra låter det gå alldeles på tok för långt.

En ung man jag en gång hade nöjet att arbeta tillsammans med uttryckte sig så här: ”Jag har testat dig Tweedelee, du visade tydligt var du har dina gränser, jag behöver inte testa dig längre. Jag har testat andra också, de är inte lika tydliga, därför fortsätter jag att testa de andra”.

Man behöver inte slå någon för att visa vem man är och vem som bestämmer, man behöver inte ens skrika för att göra det. Det är något sorts missförstånd det där med att skrikande och aggressiva vuxna är tydliga och bra gränssättare. (Det är naturligtvis inte alla vuxna som tycker det, men jag har sett att de finns, de tycker själva att de är duktiga)

En ung dam jag en gång pratade med sa ungefär så här: ”När jag var typ tio, fick jag springa ute hela nätterna för min mamma, jag gjorde jättemycket konstigt. Nu när jag är 15 försöker hon sätta gränser, det går inte, det skulle hon ha gjort för länge sedan”.

En man på ett föräldramöte muttrade appropå läggtider, att det var omöjligt att få ungen i säng. ”Ungen” var åtta år. Jag stirrade undrande på honom och funderade över hur det var möjligt att inte få sitt barn att gå och lägga sig.

När mitt första barn föddes fick jag rådet att inte plocka upp honom så fort han skrek. ”Du skämmer bort honom” sa man. Jag bestämde mig snabbt för att skämma bort honom. När jag la mina barn på kvällen var det en mysig stund, med en liten sång, kramar och pussar och godnatt. Varje natt kom de båda intassande till oss och kröp ner i vår säng. Jag funderade över om jag skulle sätta en gräns där, men tänkte att de förmodligen inte kommer att krypa ner i vår säng när de är 18. De slutade själva komma så småningom, utan diskussioner.

Jag har med kramar och tydliga gränser som medel aldrig hamnat i en diskussion om vad som gäller eller inte med mina barn. De vet att det inte är någon mening att diskutera med tanten, hon är för tjurig. Det gäller faktiskt också att våga släppa taget ibland, låta dem ta urdumma beslut och låta dem ta konsekvenserna av de dumma besluten.

Ett barn jag känner väl ville inte göra sina läxor i åk 1. Ok, sa jag. Barnet gick till skolan, utan att ha gjort sina läxor, ytterst pinsamt tyckte hon. Läxorna blev alltid gjorda efter den betan. (Förutsett att man vet att barnet innerst inne tycker att det är viktigt att göra läxor och att göra det som är rätt.)

Jag är en riktigt präktig supermamma märker jag, en mycket klok vuxen som alla borde konsultera i dessa frågor. Jag borde skriva en bok. En motbok. Jag gillar inte Nanny-programmen nämligen, jag har länge velat säga det, och jag skulle kunna skriva en bok mot Nannysarna.

Barn väljer inte att bli slagna, det är vuxna som väljer att slå.

Vuxna kan välja att se kramar som något man skämmer bort med, men samtidigt köpa mängder av leksaker.

Vuxna är ibland konstiga.

Ledarskap

För några år sedan blev jag utsedd till ledare, det var inte direkt så att jag viftade med armen och skrek ”ta mig, ta mig”, tvärtom, tanken på att någon skulle vilja ha mig som ledare var direkt löjlig. Mina öron trillade nästan av när en av de mer machomanliga män jag stött på undrade om inte jag skulle ta över när ledarstolen blev ledig.

”Vi vill ha någon vi trivs med” sa han. ”Jaha?” tänkte jag, ”vad gör en ledare då? Vad är det som gör att han tror att lilla jag ska klara av det?”  Kanske han vill ha någon som han kan manipulera?”

Jag har sedan under en lång rad år lite dilettantiskt plottrat på, åtminstonde ser jag det så själv. På något sätt har det mesta gått ut på att hålla alla på gott humör. Om någon frågar mig vad det innebär att vara ledare skulle jag sitta som ett fån och inte veta vad jag ska svara. Det låter inte bra att säga att man strävar efter att hålla alla på gott humör. Det låter inte proffsigt.

Hursom, under ett par år har vi pysslat med lagutveckling. Vi ska bli effektivare. Jag förstår egentligen inte på vilket vis vi ska bli effektivare, sätta betyg på ett effektivare sätt kanske? Alla lag skulle sätta upp egna mål för arbetet, något jag fann underligt eftersom jag antar att alla lärare i Sverige har samma mål? De står i kursplanerna och läroplanen har jag för mig. Jag kan ju ha fel. (Grandiost så det skriker om det)

Vi plottrade på i arbetslaget, vi fortsatte att skratta, busa och använda ett ironiskt sätt att prata om lagutvecklingen på. Det lustiga är att vi är det näst effektivaste laget på bygget. Det mest effektiva laget  är också ett lag med humor, de är dock lite mer inarbetade med varandra än vad vi är.

Jag kan alltså efter två år av ledarskapsutbildning, lagutveckling och enkätmätningar konstatera att det är bra att hålla alla på gott humör. En skrattande organisation är en effektiv organisation…

Jag tänker börja kalla mig för Imagolog nu, efter att ha lyssnat på Alvessons föreläsning om ledarskap kände jag mig befriad, och jag kommer att fortsätta min gärning som ledare med att plottra på ungefär som jag gjort hittills. På ett lite dillettantiskt och anarkistiskt sätt utan att egentligen ha så mycket koll. (Jag kanske har mer koll än vad jag tror men känslan är att jag egentligen inte vet vad jag gör)

Livet är ett stort illusionsnummer, men så länge man skrattar är det ingen fara.

Citat ur Allt om maltwhisky

” Den första förutsättningen för att maltwhisky ska kunna njutas i hela sin fullkomlighet är att korrekt utrustning används. Jag uppmanar därför läsaren att endast använda riktigt utformade glas vid varje whiskytillfälle. Finns inte korrekt format glas till hands, låt då helst whiskysmakningen anstå och välj annan dryck tills korrekt utformat glas har införskattats”.

Jag inser att mina glass är ett brott mot all vett och etikett. Mannen som skrev boken skulle genast tvångsomhänderta min whisky. Min whisky är dessutom till för avancerade användare står det i boken, vad vet man egentligen?

Det är intressant att tränga in i en ny och främmande värld, en intern värld full av expertis som man inte hade någon aning om. Det är intressant att upptäcka att man i själva verket är en simpel charlatan som misshandlar den ädla drycken å det grövsta.

Jag fortsätter mina studier…