Blir borta ett tag

Jag packar för att resa bort några dagar. Försöker se till att packningen blir så minimal som möjligt, bara med det allra nödvändigaste och funderar över vilka skor jag ska ha.

På skolan ligger högar prydligt travade med anvisningar till vikarien/erna, det tog en stund att tänka ut, kopiera upp, beställa filmer och tänka ytterligare tre steg. För om de blir färdiga ska de ju ha något att göra ändå, visserligen blir man aldrig färdig, men det tänker de sällan på.

Dessutom diskuterade jag med mina klasser om uppförandekod när det kommer vikarie, jag mailade till föräldrarna och jag mailade kanslisten om ytterligare instruktioner. Nu är det bara att hoppas att allt går i lås.

Att resa bort känns som en dröm. Jag vågar inte tro att det är sant, jag kommer att befinna mig med andra lärare från olika länder under en veckas tid, vi kommer att få föreläsningar och göra studiebesök, äta mat i avslappnad miljö på hotell och bo hos vänliga gamla damer. Vi kommer att skratta, vi kommer att jämföra våra arbeten, vi kommer att sucka förfärat och vi kommer att må bra.

Under tiden fortsätter livet här hemma. Vad kommer att hända på den vecka jag är borta? Kommer något att ha löst sig? ty just nu känns det som att vi lever i den yttersta av tider här hos oss. Saker och ting har kommit fram i dagsljuset och kritiken flödar. Det känns intressant att plötsligt stå lite på sidan om och studera vad som händer, jag behöver inte själv driva något, det tar andra hand om och jag hoppas, hoppas att någon, någonstans, som har ansvar, faktiskt tar sitt ansvar och frågar sig vad som händer och försöker rätta till. För när vi ropade lyssnade ingen.

Så när jag kommer tillbaka från min drömtillvaro i ett annat land hoppas jag att ett och annat har hänt, att någon fråga har lösts, att mina vänner står på benen, för det är inte alldeles säkert att de gör.

Och snart är det ledigt…

En rätt stor del

av dagen ägnade jag mig åt fackligt arbete, trots min semester. Jag kommer att ägna även morgondagen åt någon sorts facklig omsorg av peppande karaktär med hjälp av kaffe och kakor. Någon jag känner, som innehar en ledande position, sa till mig vid ett tillfälle att ”som facklig är man aldrig ledig”, nu menade han att jag borde sitta uppkopplad vid internet och ta del av diverse skrivelser även på semestern, kanske inte åt att trösta medlemmar, men han kanske har rätt? Man kanske inte kan ledigt om man är ombud?

Nåväl, hoppas att kakorna kommer att pigga upp.

Det kan kanske också ta lite fokus från min alltmer desperata jakt på en lämplig bil att ta mig till och från jobbet med. Det verkar vara svårt att hitta en sådan. Vilket i och för sig inte förvånar mig, jag vet ju hur svårt det är för mig bara att försöka köpa en tröja, så varför jag trodde att jag lätt skulle hitta en passande bil, det övergår mitt förstånd.

Till de övriga i-landsproblemen jag har kan jag också lägga det här med telefon, jag är ni inne på min andra telefon i rad som inte fungerar något vidare. Idag gick jag in på telia-butiken för att ställa några frågor, vilket tog mig en timme eller så. De har inte bråttom därinne. På något sätt gillar jag det där, det måste ju betyda att de tar sig tid för kunderna. ”Jamen”, tänker ni, ”det kanske bara är en personal”, men nej det är inte heller fallet, idag var de en fyra-fem som jobbade, kvinnan som besvarade mina frågor var definitivt inte stressad. Hon lyssnade, förklarade, ringde ett samtal åt mig, skrev ner allt hon sagt på ett papper och var ytterst tillmötesgående.

Att de inte blir stressade är beundransvärt, därför att köerna växer ju medan de håller på, men inte att de börjar prata fortare, nej, de fördjupar sig i snack om teknik och olika abbonemangsformer utan att låta sig beröras ett dugg av att det står 25 andra och trängs med varsin kölapp i handen.

Kanske jag borde jobba på telia?

 

Hysteriskt men ömsint

Jag gick förbi ett arbetsrum, någon ropade in mig. ”Tweedelee, kom en stund”! Jag gick in. Personen där inne är en person som jag har retat de senaste 10 åren, vi har en jargong som går ut på att vi ogillar varandra, eller jag vet inte om det är ogillande det ges uttryck för, vi retar varandra helt enkelt.

Igår tittade han allvarligt på mig och frågade ”hur mår du”? Jag började svälja. ”Sådär” svarade jag, ”du vet hur det är”.  Han nickade och svarade något, jag svalde igen, flera gånger. ”Säg inget mer, då börjar tårarna spruta” sa jag. ”Ok” sa han och övergick till vår vanliga jargong. Men sedan drog han mig intill sig och vi kramade varandra, ”jag tycker om dig Tweedelee” sa han, ”jag tycker om dig också” sa jag. Sedan stirrade vi förskräckt på varandra och sa att ”det här får aldrig komma ut! Nej, vi får inte krossa illusionerna hos de andra!! Det har aldrig hänt!!!”. Vi log mot varandra och han sa att väggar är förfärlig hårda att gå in i, ”så gör inte det”.

Det kändes så skönt det där. Även om det är hysteriskt och alla stirrar tomt framför sig så har vi fortfarande kvar något mycket viktigt, vi ser varandra, vi har tid att vara lite ömsinta, vi uppmuntrar varandra och försöker se till att hindra att någon får närkontakt med väggarna.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, mina arbetskamrater är fantastiska, utan de hade jag gett upp för länge sedan. De är värda all kamp, jag kan faktiskt ta skit för deras skull, för det är lite så det känns när man kommer där som facklig och säger stopp och belägg, det här blir konstigt. Att man får ta lite skit, att man blir betraktad som besvärlig.

Men då är jag väl besvärlig då, för jag har världens bästa kollegor att strida för.

Den där katedern

Jag har missat något den här veckan. Jag märker det när jag surfar runt bland alla bloggar, man diskuterar katedrar hej vilt, der Minister har skrivit något, som retar.

Mitt fokus har legat på mer närliggande ting, om man säger så. Kvällarna har gått åt till att sova i fåtöljen, och till att försöka läsa några rader i en deckare, allt för att fly från skolan. Det lyckas så där.

Jag borde väl tycka något om katedrar antar jag. Jag har en, den står i vägen, men jag behöver någonstans att ställa datorn, så den får väl hänga kvar ett tag till. Egentligen skulle jag vilja ha ett sådant där runt, högt bord att ha datorn på, i ett hörn, inte mitt fram. Jag känner mig inklämd bakom katedern, den står alltid skjuten för långt fram, utrymmet mellan whiteboarden och katedern är alltid för litet, jag ber eleverna att flytta sina bord bakåt, men det är trångt i klassrummet. 30 barn ska rymmas, och ytan jag skulle vilja ha finns inte. Jag får klättra över kablar och sladdar, trycka mig mot whiteboarden när jag ska skriva eller rita något och försöka böka mig ut igen när någon behöver mig.

Det är inte lätt.

Kateder förresten, det är ett bord, inget annat. Det handlar inte om en sådan där stor tung pjäs med lådor i som man hade förr i världen, nej, jag har ett slitet bord, föga respektingivande,  som står där framme, enbart för att jag ska kunna ha min dator på den.

Jag har funderat på att dra igång projekt ”modern ändamålsenlig möblering av klassrum”, men just nu finns det så mycket annat att lägga krut på så det får nog vänta. Men det jag helst av allt vill ha bort är den väggfasta tv:n, den slår jag bara huvudet i. Klassrummet är ju så pass modernt att det finns projektor och ljudanläggning och dvd och video i ett plåtskåp, så tv:n behövs inte längre.

Men ska klassrummet bli bra, ur möbleringssynpunkt, så skulle det behöva vara färre elever där inne. Det är det största problemet, för många människor på för liten yta. Mitt problem är inte mitt eget ledarskap, katedern eller debatten om det, mitt problem är vad som händer sedan. Var kommer alla vackra ord om att höja min status som lärare att ta vägen? Vad kommer att hända i praktiken? Ska jag fortsätta att klättra över kablar och sladdar för att klämma mig in mellan ett bord och whiteboarden för att kunna åskådliggöra något på den? Ska jag fortsätta att springa som en skållad råtta mellan lektionerna, illa förberedd och med andan i halsen pga att planeringstiden är för liten? Ska jag fortsätta att må dåligt för att min kommun inte har förmågan att ge mig och eleverna en rimlig arbetsmiljö?

Vi måste nog lyfta oss över diskussioner om katedrar och slåss för att det händer något i praktiken. Om någon har orken kvar vill säga, min ork är snart helt slut men kampen måste fortsätta, den fortsätter vare sig jag vill eller inte. Jag vill faktiskt inte, jag vill ha lugn och ro. Jag vill inte sitta här en lördagmorgon och tänka på mitt schema som de senaste dagarna mer och mer har börjat framstå som totalt vansinnigt. Jag vill vara ledig!

 

Fackkamp

Det är tämligen tröttande att ägna sig åt facklig kamp. Det gnager och tär på en. Alla samtal tenderar till att handlar om rättigheter och arbetsmiljö och man måste slipa på sin argumentation.

Det är givande också, jag lär mig något nytt hela tiden, och jag måste bli tuff, jag måste vara den som säger till och säger ifrån. Det ligger inte naturligt för mig, alltså har jag de senaste månaderna växt som person.

Men, min mage har tagit stryk, jag sover dåligt och jag letar flyktvägar. Å andra sidan kan jag inte hoppa av, har man tagit djävulen i båten måste man ro honom i land. Jag skulle inte kunna stå på sidan om och bara titta på längre. Jag måste vara med och driva.

Tyvärr ser jag också fallgropar överallt, jag har lärt mig att se att bakom varje intressant och spännande förslag kan det finnas fallgropar. Att lägga schemat på ett visst sätt kan leda till underliga prejudikat som vi får äta upp längre fram osv.

Det är snart dags för andra delen av grundkursen, den ser jag fram emot, men nästa år då? Kommer någon annan att hoppa på och ta över stafettpinnen? Eller måste jag fortsätta? Vill jag fortsätta?

Orkar jag?

Det är som att öppna pandoras ask, att bli medveten om saker, jag kan aldrig bli samma som förut. Lyckligt ignorant, jag önskar att det tillståndet kunde komma tillbaka. Jag vill vara samma lyckliga dåre som jag var för ett år sedan.

Att dårskapet delvis försvunnit är nu inte bara det fackliga engagemangets fel, det hänger mycket ihop med andra ting som skett. Ting som hänger ihop med det fackliga engagemanget.

Jag undrar hur jag kommer att må i morgon kväll? Kommer något att ha löst sig, eller kommer jag att sitta i ett hörn och kvittra, som Kalle Anka på julafton?

 

Reflektion tack.

Jag skrev ett långt inlägg som gick ut på att jag önskade mig mer reflekterade texter i svensk dagspress angående den svenska skolan,  i stil med tyska die Zeit. De ägnar sig inte åt det där buller- och bång-rapporterandet som de gör här, dvs så fort Jan Björklund säger något slås det upp stort och man skriver för och emot och det finns inget konstruktivt alls, eller också skriver man om mobbning, eller om sjunkande betygsnivåer eller något annat som doftar kris och den svenska befolkningen lär sig att skolan kört in i ett isberg och är på väg att sjunka.

I die Zeit läste jag häromdagen två porträtt av två lärare ur varsin generation. Reflekterande, roligt och intelligent. Man diskuterade jobbets baksidor såväl som dess positiva sidor, utbildningen, moderna metoder kontra katederundervisning och den moderna tidens krav på lärare. Ty även i Tyskland är saker och ting på förändringsstadiet.

Man konstaterar att lärarens personlighet är viktigare än metod, engagemanget för den enskilde eleven, detta gör att den gamle läraren som kör med katederundervisning är lika populär som den nye som använder smartboard och grupparbeten. Den gamle läraren minns alla sina gamla elever och bjöd in ett stort antal när han skulle fira sin pensionsavgång. Den nye läraren betraktar sin äldre kollega med en viss bävan, men även med beundran och den gamle förstår att uppskatta den nye.

När avgångseleverna firar sin Abitur (examen) övernattar den gamle på skolan, han slumrar ett par timmar på två stolar som han föst ihop, han vill vara nära eleverna om något händer. Någon frågar om han träffar sin fru någon gång och svaret blir att han gett henne ett foto hon kan titta på…

Man kan ju alltid diskutera hur långt ens engagemang ska gå, min poäng är att jag saknar den här typen av texter i svensk press. Jag vill slå ett slag för mer reflektion och mer eftertänksamhet.

Är det ett för stort krav?

Skolk

Skolk ska skrivas in i betygen föreslås det ser jag när jag bläddrar i tidningen. Jag har försökt att tänka på skolan så lite som möjligt under sommaren men det är väl dags att börja tänka antar jag. Jag är skeptisk till att skriva in hur många timmars ogiltig frånvaro man har i betygsdokumentet, det kommer knappast att föra framåt.

Samtidigt ler jag rart när jag läser vad en miljöpartist sagt (enligt en sådan där röstprofil som någon av tidningarna har så är jag miljöpartist, men det är ett synnerligen komplext förhållande, det mellan mig och miljöpartiet), han menar att det räcker med att ringa hem och skriva lappar till föräldrarna. Oerhört kraftfullt, kanske man också kan säga ajabaja.

Nej, varken det ena eller det andra. Vi har ju provat med att ringa hem och skriva lappar, det hjälper för somliga, men inte för alla. Och de som inte nås av samtal hem tror jag inte kommer att nås av att det står inskrivet i betyget heller.

Deras problem är av sådan art att skolan är en plats där man kanske kan slappna av, umgås i fiket, spela lite pingis och eventuellt träffa någon klok vuxen som ser vem man är. Skolans erbjudande i form av kunskap och framtid är inte ett alternativ, det finns för mycket här och nu som spelar större roll, som skymmer framtiden.

Att komma till skolan, slå sig ner i en bänk och lyssna på någon random tant (jag har blivit förtjust i det uttrycket) som pratar om industriella revolutionen som något viktigt när man precis gått hemifrån och lämnat mamma sovande under köksbordet och kylskåpet dessutom var tomt, är vardag för somliga. I det fallet kanske man väljer pingisen och fiket, i fiket kanske det finns någon vuxen som är pratbar (om man har tur), annars har man kanske sitt gäng där, det där gänget som tillskriver en en viss betydelse, status.

KASAM, känsla av sammanhang, Antonovsky? Nåväl, jag tänker ofta på det här begreppet, om man inte har en känsla av sammanhang, om allt är kaos, om man har föräldrar som sover under köksbordet, inte för att de har sin säng där utanför att de slocknade där, om man känner sig övergiven av olika anledningar, om man inte kan läsa och skriva, om man inte kan koncentrera sig osv osv, hur ska man då förstå och ta till sig det fina med den industriella revolutionen?

Vad tänker man då när man får betyget och, förutom att det står A (ig) överallt, det också står en siffra någonstans på papperet, som säger att man har varit frånvarande x antal timmar? Bryr man sig? Är det viktigt?

Har man en känsla av sammanhang bryr man sig, men har man inte det, ja, då är det väl som att sparka in en öppen dörr. I det fallet hjälper det knappast med att ringa hem heller, i det fallet borde man ha fått en signifikant annan vuxen redan för länge sedan, redan på dagis kanske.

Ty problemen uppstår oftast inte första dagen i sexan, de har funnits där sedan tidigare, men ingen har sett, ingen har velat se, ingen har vågat se, ingen har gjort något, eller också har man inte gjort rätt saker. Man har kanske gjort saker som kändes snälla och bra, men som inte ledde framåt. Man gav inget sammanhang. Man såg inte barnet i ögonen.

Hur ska man göra då? Jag vet inte, jag vet bara att de flesta barn nås med ett samtal, men att några barn inte nås med siffror på ett papper, de behöver något annat. En schysst vuxen i fiket till exempel. Fast sådant sparar vi på.

Människor det varit synd om

Jag låg i hängmattan i går och lästa boken med denna titel, jag skrattade och hade vansinnigt roligt, men i sista kapitlet, det som handlar om Sven-Bertil Taube, fastnade skrattet i halsen. Kalle Lind skriver om Sven-Bertils besök hos en prostituerad som femtonåring. Han skriver också om ”Flickan från Havanna” och han skriver om hur socialt accepterat det verkar ha varit för den unge Sven-Bertil att göra detta (besöka en prostituerad alltså) och att dessutom beskriva det i sina memoarer många år senare.

Sven-Bertil fick klåda efter besöket, men fick naturligtvis snabb läkarhjälp, ”Vi får hoppas att den söta lilla nattfjärilen i Paris hade en lika fungerande sjukvård och en lika förstående mamma och en lika framgångsrik pappa vars sånger hon kunde livnära sig på att tolka och att även hon kunde omsätta sina smärtsamma upplevelser i en bästsäljande memoarbok. Allt annat skulle leda fram till den dystra slutsatsen att livet är orättvist och att män i scarfar alltid vinner över kvinnor med könsherpes.”

Lind skriver också om det intressanta med våra allsånger. ”Trettitusen barn, pensionärer och B-kändisar tar alltså i för kung och fosterland, armkrokande, glädjegungande, i en festlig tonsättning av ”Lilja 4-ever”. Eventuellt kan man av detta dra slutsatsen att barn, pensionärer och B-kändisar, samt redaktionen bakom allsången, betraktar köp av andra människors slidor som något glatt och trevligt.”

”Samma visa idag hade rimligen låtit:

Ritva från Litauen
Hon har inga tänder kvar
Sitter i miljonprogram
Såld av mor och far
-Hej du stora svenska karln
som har hur och fru och barn
men också klåda i din pung
Sjung av hjärtat sjung!”

(Sid 248, 252)

Visst är det festligt?

Våld

En man på radion säger att barn söker sina föräldrar genom att testa. En del barn går längre än andra och då måste föräldrarna reagera, meddelst våld. Våldet är barnets eget val alltså.

Om man vänder på det kan man säga att föräldrarna låter sina barn testa olika mycket, en del stoppar testandet på ett tidigt stadium andra låter det gå alldeles på tok för långt.

En ung man jag en gång hade nöjet att arbeta tillsammans med uttryckte sig så här: ”Jag har testat dig Tweedelee, du visade tydligt var du har dina gränser, jag behöver inte testa dig längre. Jag har testat andra också, de är inte lika tydliga, därför fortsätter jag att testa de andra”.

Man behöver inte slå någon för att visa vem man är och vem som bestämmer, man behöver inte ens skrika för att göra det. Det är något sorts missförstånd det där med att skrikande och aggressiva vuxna är tydliga och bra gränssättare. (Det är naturligtvis inte alla vuxna som tycker det, men jag har sett att de finns, de tycker själva att de är duktiga)

En ung dam jag en gång pratade med sa ungefär så här: ”När jag var typ tio, fick jag springa ute hela nätterna för min mamma, jag gjorde jättemycket konstigt. Nu när jag är 15 försöker hon sätta gränser, det går inte, det skulle hon ha gjort för länge sedan”.

En man på ett föräldramöte muttrade appropå läggtider, att det var omöjligt att få ungen i säng. ”Ungen” var åtta år. Jag stirrade undrande på honom och funderade över hur det var möjligt att inte få sitt barn att gå och lägga sig.

När mitt första barn föddes fick jag rådet att inte plocka upp honom så fort han skrek. ”Du skämmer bort honom” sa man. Jag bestämde mig snabbt för att skämma bort honom. När jag la mina barn på kvällen var det en mysig stund, med en liten sång, kramar och pussar och godnatt. Varje natt kom de båda intassande till oss och kröp ner i vår säng. Jag funderade över om jag skulle sätta en gräns där, men tänkte att de förmodligen inte kommer att krypa ner i vår säng när de är 18. De slutade själva komma så småningom, utan diskussioner.

Jag har med kramar och tydliga gränser som medel aldrig hamnat i en diskussion om vad som gäller eller inte med mina barn. De vet att det inte är någon mening att diskutera med tanten, hon är för tjurig. Det gäller faktiskt också att våga släppa taget ibland, låta dem ta urdumma beslut och låta dem ta konsekvenserna av de dumma besluten.

Ett barn jag känner väl ville inte göra sina läxor i åk 1. Ok, sa jag. Barnet gick till skolan, utan att ha gjort sina läxor, ytterst pinsamt tyckte hon. Läxorna blev alltid gjorda efter den betan. (Förutsett att man vet att barnet innerst inne tycker att det är viktigt att göra läxor och att göra det som är rätt.)

Jag är en riktigt präktig supermamma märker jag, en mycket klok vuxen som alla borde konsultera i dessa frågor. Jag borde skriva en bok. En motbok. Jag gillar inte Nanny-programmen nämligen, jag har länge velat säga det, och jag skulle kunna skriva en bok mot Nannysarna.

Barn väljer inte att bli slagna, det är vuxna som väljer att slå.

Vuxna kan välja att se kramar som något man skämmer bort med, men samtidigt köpa mängder av leksaker.

Vuxna är ibland konstiga.

Tidningskrig

Ett tidningskrig är på väg att bryta ut i mitt område. Två unga män som jag känner rätt väl har under en tid sålt en av kvällstidningarna på helgerna. Idag upptäckte de att de fått konkurrens. Upprört förklarade de att de inte tänkte tåla den här typen av övertramp, ”de är på fel område!!!”. Jag uppmanade de unga männen att noga kontrollera vilket område de själva egentlgigen har innan de satte igång att skriva klagoskrifter.

Det visade sig att de unga männen hade fel.

Inte för att de bryr sig, tydligen hade konkurrentens mamma uppträtt på ett ytterst otrevligt och osympatiskt sätt, detta ledde till att de unga männen ifrågasatte anledningen till att konkurrenten behöver tjäna pengar. Spekulationerna haglade och inbegrepp både det ena och det andra.

Efter en stund dök den ene upp och förklarade nöjt att ”vi har anmält att vi vill börja sälja den andra kvällstidningen, på deras område, den kommer tidigare på morgnarna!!!”.

Detta känns väldigt inländskt. Tjurigt och tvärt. Jag anar att Robert Aschberg kan behöva ingripa för att lösa konflikten.