Blir borta ett tag

Jag packar för att resa bort några dagar. Försöker se till att packningen blir så minimal som möjligt, bara med det allra nödvändigaste och funderar över vilka skor jag ska ha.

På skolan ligger högar prydligt travade med anvisningar till vikarien/erna, det tog en stund att tänka ut, kopiera upp, beställa filmer och tänka ytterligare tre steg. För om de blir färdiga ska de ju ha något att göra ändå, visserligen blir man aldrig färdig, men det tänker de sällan på.

Dessutom diskuterade jag med mina klasser om uppförandekod när det kommer vikarie, jag mailade till föräldrarna och jag mailade kanslisten om ytterligare instruktioner. Nu är det bara att hoppas att allt går i lås.

Att resa bort känns som en dröm. Jag vågar inte tro att det är sant, jag kommer att befinna mig med andra lärare från olika länder under en veckas tid, vi kommer att få föreläsningar och göra studiebesök, äta mat i avslappnad miljö på hotell och bo hos vänliga gamla damer. Vi kommer att skratta, vi kommer att jämföra våra arbeten, vi kommer att sucka förfärat och vi kommer att må bra.

Under tiden fortsätter livet här hemma. Vad kommer att hända på den vecka jag är borta? Kommer något att ha löst sig? ty just nu känns det som att vi lever i den yttersta av tider här hos oss. Saker och ting har kommit fram i dagsljuset och kritiken flödar. Det känns intressant att plötsligt stå lite på sidan om och studera vad som händer, jag behöver inte själv driva något, det tar andra hand om och jag hoppas, hoppas att någon, någonstans, som har ansvar, faktiskt tar sitt ansvar och frågar sig vad som händer och försöker rätta till. För när vi ropade lyssnade ingen.

Så när jag kommer tillbaka från min drömtillvaro i ett annat land hoppas jag att ett och annat har hänt, att någon fråga har lösts, att mina vänner står på benen, för det är inte alldeles säkert att de gör.

Och snart är det ledigt…

Påskafton

Jag vaknade efter en orolig natt, drömmarna upptogs av bilaga 6 och semestertjänst. Avtal skrevs på till höger och vänster och jag hade… ingen kontroll.

När jag väl var uppstigen och satt vid köksbordet började jag undra över denna mardröm, vad är det som gör att jag drömmer om kollektivavtal? Vad har gått snett? Hur många därute drömmer om bilagor?

Det hela har antagligen sin upprinnelse i att kommunens LF-ko för en tid sedan såg mig djupt i ögonen och sa att de inte alls förespråkade semestertjänst. Jag skruvade på mig när hon sa så, därför att jag inte riktigt förstod varför hon tyckte att det var så viktigt att meddela mig det. Före den punkten hade jag reflekterat väldigt lite över bilaga 6. Hon sa sig heller inte förstå vem som sprider rykten om att de, LF, skulle vara för 40 timmars arbetsvecka. Tack vare detta samtal tänker jag nu hela tiden på bilaga 6, uppenbarligen även nattetid.

Det har börjat växa till en fixering.

Så till den milda grad att jag drömmer mardrömmar om människor som skriver på papper.

”Minns kommunaliseringen!” skrek jag i min dröm, ”när man väl skrivit på något går det inte att backa!!!” skrek jag också. Jag vet inte om någon lyssnade, alla satt med sina pennor i högsta hugg.

Nu är det påskafton, jag ska åka och besöka mina föräldrar. Vädret är vackert, den värsta tröttheten har lagt sig och jag hoppas på en fin dag. Fast en annan fixering har dykt upp i min hjärna, pollen. Jag försöker förklara min onormala trötthet från igår med att jag kanske, plötsligt, som vuxen, har drabbats av pollenallergi.

Vad skulle det annars vara? Att jag står för nära någon vägg? Nej nej nej… det måste ju vara något annat, något man kan medicinera bort.

Jag hoppas att det finns godis och mat i mängder dit jag ska, på det viset kan jag släppa alla tankar på kollektivavtal och pollen.

Att vandra i fjällen

Jag försöker släppa alla tankar på jobb och skola. Koncentrerar mig istället på att tömma de sista lådorna och fundera på vad som ska vara kvar och inte. just nu saknar jag en liten möblel, en byrå eller ett litet skåp av något slag, detta för att de sista pusselbitarna ska falla på plats. Var man ska hitta denna lilla möbel är en annan fråga, en svår fråga. För mig är det inte så enkelt. Det måste vara precis.

I badrummet saknas det någon typ av hylla, det är alltså två möbler som saknas. Fast det där med badrummet löser sig nog enklare.

Jag tog en paus i plockandet för att kunna bestämma mig för om mina gamla kasetter ska sparas eller inte. Kan de inte vara bra att ha kvar som en påminnelse om det förgångna? På den tiden då man spelade av trackslistan, på slutet av varje låt hörs Kaj Kindvalls käcka stämma. Man hann ju aldrig stänga av i tid.

Nej, varför ska någon påminnas om det?

Jag gick till frisören igår, för första gången på många år kände jag mig riktigt tjusig när jag gick från en sådan. Synd bara att jag aldrig kommer att kunna göra det hon gjorde, jag har ingen volymtång, min teknik med plattången är usel och tiden lär inte räcka till för något dylikt. En flaska rootlifter har jag dock, jag brukar köpa galna saker hos frisören när de säger att jag behöver något. Gele för 150 kronor osv. Den där rootliftern har jag använt en gång, kanske jag skulle behöva den lilla våfflade volymtångsgrunkan för att den ska fungera?

Jag tittade på platsbanken igår och funderade på att söka ett jobb som frukostvärdinna på ett ställe i fjällvärlden, jag har jobbat/praktiserat på stället en gång i tiden och vet att mina nerver skulle gilla det. Där behövs knappast någon rootlifter, det gäller bara att se till att osten och skinkan inte tar slut på buffén.

Ju mer jag tänker på det där, ju mer lockar det. Att fylla på en buffé, att hacka lite sallad, ströva iväg ut i fjällvärlden när man har en ledig stund. Att slippa känna ångest för att man inte är kreativ eller snabb nog med omdömesskrivningen.

Usch, nu tänker jag på jobbet igen. Det som händer när jag tänker på jobbet är att magen sänder ut konstiga syror och andningen går trögt. Inte bra, eller hur?

Nöjet jag en gång kände har börjat försvinna, jag känner att eleverna inte får ut det bästa av mina lektioner, därför att jag inte har tänkt ut det bästa och därför att jag inte har orken att vara rolig och påhittig längre. När jag inte längre är bra för mina elever varför ska jag då vara kvar?

Varför då inte vandra omkring lite planlöst i fjällen?

Kanske kanske kan vi få ämnesklassrum till stånd. Vi fortsätter att driva frågan och det verkar som om det finns en öppning. Jag ropar inte hej än, men jag fantiserar lite grann om att få inreda ett rum med planscher på de tyska alperna, böcker och andra artefakter, typ en dödskalle som skulle kunna förgylla min och elevernas vardag. Jag vet inte varför jag så gärna vill ha en dödskalle i mitt klassrum, har jag tänkt citera Hamlet? Tillsammans med min lilla modellgiljotin skulle det i och för sig ge klassrummet en intressant touch av tortyrkamare, är det det jag vill?

Är det så jag känner det?

Hemska tanke.

Nå, ropa inte hej än, säger jag till mig själv. Jag har ju i alla fall fått en projektor uppskruvad och går nu och väntar på att den utlovade datorn ska komma. När allt det är på plats, då!!!

Kommer det att bli revolution då? Kommer meritpoängen i mina grupper att stiga? Nej, men det är ju så roligt att åskådliggöra något som man pratar om. De får en helt annan känsla för saker och ting då. Alla mina bilder från de få resor jag gjort ska finnas tillgängliga, till exempel. Pratar vi om medeltiden ska de få se bilder från Brygge, pratar vi om andra världskriget har jag bilder från ett läger att visa. Det blir en direkt koppling mellan de och platsen då, och deras nyfikenhet väcks, de vill själva åka, de vill själva upptäcka.

Det är bara det att jag måste resa mer, det är något jag ska ta upp när det blir dags för medarbetarsamtal. Jag måste resa, ska jag säga, för undervisningens skull. Jag ska lägga fram en lista över platser som jag måste besöka, Berlin, München, Rom, Moskva, St Petersburg, Kinesiska muren, FN:s högkvarter, ett litet slott i Tjeckien, delar av Skåne, mfl platser. Efter det kommer det verkligen att bli snurr på mina lektioner.

Men nu måste jag gå till jobbet.

Livet pågår någon annanstans, kanske

Jag hittade en gammal elev på det där forumet där alla finns. Hon pluggar söderut nu, jag vet att även några andra av tjejerna från den klassen befinner sig på någon högskola någonstans och det känns kul att jag inte knäckte dem totalt i grundskolan.

Däremot kom jag att tänka på min gamle historiedocent från Göteborg. Han suckade vid något tillfälle och berättade om en av sina gamla studenter, som ofta syntes i tv vid den tiden jag gick på hans föreläsningar, ibland gled hon tydligen in på universitetet, på väg till eller från något tv-framträdande. Tydligen åkte hon ofta limousin, åtminstone enligt docenten, och där satt han i ett belamrat rum utan någon glans och glamour alls, fast lite glans hade han väl, med tanke på studenten som befann sig i tv.

Det är väl så det blir, de glider kanske in någon gång, på väg till något ärofyllt, klappar sin gamla fröken på huvudet som med skum blick och darrande händer sitter där i sin gamla snurrstol som inte blivit utbytt på 30 år. Kanske de ordnar en klassträff där jag rullas in i rullstol och råkar dö på vägen hem?

Jag gläds naturligtvis med deras segrar, hoppas att de nämner mig i sina tacktal sedan, när de får nobelpris eller vinner en Oscar, bara de inte påstår något som jag inte själv visste om, där i tv:n, det kan ställa till det.

Kanske deras barnbarn en gång upptäcker hur deras mormor eller morfar blir onaturligt raka i ryggen när de möter en mycket gammal tant på stan, hur de vördnadsfullt hälsar på den mycket gamla tanten som vid det laget är alldeles döv och har mycket skumma ögon, och mycket darrande händer men som trots det är en mycket vital kvinna som minns alla deras upptåg.

Var pågår egentligen livet?

Pensionat paradiset

Jag drömmer om att bo på pensionat, om att få sitta på en veranda och serveras te av en gammal dam, om att få en filt lagd över mina ben där jag sitter i korgstolen med en bok i ena handen och en skorpa i den andra. Jag drömmer om att höra dragspelsmusik på avstånd och att ha en spegelblank sjö framför mig. Maten serveras i en sekelskiftesmatsal och består av stek, pressgurka och små syltlökar. Sover gör jag i ett sovrum med rosiga tapeter och utsikt över sjön, när jag vaknar hör jag små fåglar kvittra och jag behöver inte göra någonting, bara läsa och passas upp.

Spa, kanske någon tänker. Nej, säger jag, det innebär alldeles för mycket aktivitet, då måste jag passa tider för lerinpackningar och massage, dessutom får jag inte vara ifred. Jag vill bara kunna sitta på den där verandan, läsa, dricka te och möjligen småprata med någon likasinnad väninna, mer aktivitet än så vill jag inte ha.

Vi har jobbat med projektet idag. Därav detta behov av lugn.

Hon

Lite längre fram i livet blev hon mer och mer anarkistisk, kanske påverkad av Pippi Långstrump och Monty Phyton eller också låg det i hennes personlighet, djupt rotat. Hon ville bli arkeolog när alla andra ville bli frisörer och förskollärare, inte för att det är särskilt anarkistiskt att vilja bli arekolog, det handlar nog mer om att slå in på helt andra vägar än vad flertalet gör.

Vad hon blev? Lärare… ohhh… mycket rebelliskt… not. Eller? Färgkombinationerna och gummistövlarna kanske redan då pekade på hennes framtida öde. Fast somligt kanske kan skyllas på föräldrar som verkar ha ryckt åt sig det som fanns i närheten innan de släppte ut henne och spaden.

Numera har hon aldrig mössa, hon äger ett par förståndiga gummistövlar men undviker den typen av skodon, hon klampar omkring i ett par converse och försöker se ungdomlig ut istället. Det imponerar på somliga medan andra kanske bara betraktar henne som sorglig.

Hela barndomen var en enda räcka av sandlådor, vattenpölar och lera, hon älskade att kladda, experimentera och smutsa ner sig. Dockor och lekstugor var inget för henne, däremot att klättra i träd och att äta glass. Numera klättrar hon inte så mycket i träd, tänderna ilar av glassen och det är ytterst sällan hon hamnar i någon sandlåda.

Hon står i sitt klassrum istället, och blänger. De säger det eleverna. ”Nu tittar hon sådär argt igen”. Häromsistens när det var stök i korridoren utanför bad eleverna henne att gå ut och titta argt, ”använd den där blicken” sa de. Hon blev lite skakad av det där. Vilken blick? Inte har väl hon en arg blick? Hon som älskade att gegga. Det märkliga är dock att de elever som känner henne inte verkar rädda eller så, de vet bara att det är dags att återgå till ordningen när hon vildsint stirrar och muttrar något.

Hon kanske mer och mer liknar sin egen gamla fröken som kunde explodera av ilska för att ett par sekunder senare börja berätta om en resa hon en gång gjort till Paris. Hon älskade den där läraren.

Det anarkistiska då? Det följer med, som en röd tråd, tvång och ofrihet får henne att kvävas, men hon inser att det som är frihet för henne är ofrihet för någon annan. It´s complicated.

Lärarblicken, som hennes son uttrycker det, var kommer den ifrån? Inte förvärvar man den under utbildningen? Hon minns inte att man hade kurser i att blänga, eller stirra argt, men någonstans på vägen har hon skaffat sig en blick som uppenbarligen fruktas av somliga. Det är kanske det som är sk tyst kunskap, sådant som inte kan läras ut eller in genom föreläsningar och litteraturstudier, plötsligt! pang! finns den där, blicken som fruktas!

Dags för sommarlov?

Svart och vitt

Det kan ju vara så att man en gång flytt från sitt land, fått uppehållstillstånd, bosatt sig här, rotat sig här, fått barn här, utbildat sig här, gift sig här, har hela livet här, men ändå längtar tillbaka.

Det kan ju vara så att saker och ting ändrar sig i hemlandet, krig tar slut, regimer byts ut, man är inte längre hotad, man kan resa tillbaka, men livet har man ändå här, där familjen är.

Ska man då inte få besöka sitt hemland?

Det kan ju också vara så att man kan resa tillbaka, man kanske inte omedelbart hotas av tortyr och fängelse men att livet ändå, i långa loppet inte är möjligt där, pga politiskt och religiöst förtryck. Tre veckor på sommaren kanske går bra, men man står inte ut med religiösa lagar som säger att man ska se ut på ett visst sätt och bete sig på ett annat hela tiden. Det kan ju vara så att man vill besöka sin gamla mamma trots att man inte accepterar förtryck och elände.

Jag tror inte att många reser på semester till Afghanistan i nuläget, men kanske om några år, när läget förhoppningsvis är ett annat. Kanske man då har barn som rotat sig här, som inte vill bo där borta, hur gör man i det läget? Man längtar efter mandelblommorna i hemlandet men har rotat sig i snön här.

De semestrande svenskarna i Libanon hade nog inte tänkt sig att det skulle börja regna bomber och granater när de reste, troligen hade de stannat hemma om de vetat. Inbördeskriget är ju slut, somliga har återvänt andra har jobb och familj här.

Är man flykting hela livet?

Hur skulle jag känna det? Om jag vore tvungen att fly för mitt liv till ett land långt borta, skulle jag då kunna dra ett streck över mitt gamla liv och aldrig se tillbaka? Om hoten mot mitt liv försvann, skulle jag då inte ta chansen att resa tillbaka?

Är världen svart och vit? Är det alltid på det ena eller andra sättet? Var finns alla nyanser?

Ni tröttar ut mig.

Julen är i princip över, magen är mätt och nu väntar soffan och mina böcker. Men först vill jag titta mig mätt på alla diabilder som min bror scannat in. Vår far var och är en flitig fotograf och många av hans foton blev just diabilder som vi brukade ägna någon mörk vinterkväll åt att titta på.

Den moderna tekniken gör att diabilderna nu snurrar runt i en digital ram hemma hos mina föräldrar och finns i en annan upplaga på mitt usb-minne.

Jag slås av att min mamma har ett intresse för kläder som jag aldrig märkt eller tänkt på. Hon sydde själv som ung och på alla bilder från 60-talet är hon elegant. Tom när hon poserar på en mjölkpall tillsammans med en ko har hon någon sorts stil som jag alltid saknat. Varför har inte jag stil?

Alla andra släktingar poserar också i snygga kläder, var kommer min sjavighet in i bilden? Det finns en släkting som uppenbarligen gått in för en alternativ stil. På sin student klädde han upp sig i orange tröja och satte på sig ett långt halsband. Tiden var kanske 1970 och han fanns nära mig under en tid när jag var liten och påverkbar…

Frågan är vem som kom före oss två, den äldre generationen ser propra ut på alla bilder. Kanske är det mormorsfar fiolspelmannen som spökar. Någon historia jag hört om honom tyder på att han var en smula bohemisk. Fast det var i början av 1900-talet och på den tiden var möjligheten att uttrycka sig med sina kläder starkt begränsad, åtminstone på landet i inlandet.

Jag tänker på honom när jag lyssnar på Dan Anderssons dikt om spelmannen som inte vill tröska råg eller repa lin eftersom han vill hålla  den hand som ska föra stråken vek och fin. Omständigheterna har alltid tvingat folk att syssla med sådant de inte vill. Mormorsfar hade inte råd att enbart spela fiol, en annan man  jobbade på kontor och trivdes med sin räkneapparat men kände att traditionen krävde att han återgick till plogen.

De levde trots det rika liv, de skrattade, stojade, festade, slet, älskade och njöt på något sätt av att vara här och vid liv, trots plogen, det vill jag ta efter. Förmågan till att njuta av livet.

Obs! Spelmännen på bilden har inget med min släkt att göra, de har bara fångats på bild under en spelsmansstämma som en gång drabbade vår lilla by, det är 70-tal, det är varmt, det är lite Ernst över det hela, det är progg, det är tradition, en aning bisarrt kanske, lite Tillsammans och lite centerpartistiskt,  det känns spännande att ha fått uppleva det decenniet, jag tror inte att jag har tagit skada…

Finns det spelmansstämmor nu?

Revolutioner medelst poesi

Det är lördag fast söndag, jag tittar ut genom fönstret och funderar på om jag ska dra på mig stövlarna och gå ut i skogen och hämta enris till fönsterlådorna. Vädret är inte särskilt insmickrande dock. Det regnar, är grått och trist.

På radion stånkar högmässan och jag minns min barndoms söndagar när vi relativt ofta tvingades i väg till kyrkan. Mest av sociala skäl tror jag, det var kul att träffa grannarna på kyrkbacken, jag kan aldrig minnas att mina föräldrar var särskilt gudliga av sig. Alla helgon-helgen var dock ett obligatorium.

Jag har precis suttit och prasslat med Aftonbladet och läst om Vaclav Havel. Jag blir lite skakad när jag inser att det redan gått 20 år sedan den där hösten när allt förändrades. Jag minns att Vaclav blev lite av en idol för mig, jag gillade tanken på sammetsrevolutioner, det där med bohemeri tilltalade mig redan då och jag hade gärna hjälpt till där på teatern där de hade sitt högkvarter. Jag minns en dokumentär som sändes om honom. Han skruttade omkring i morgonrock, kokade kaffe, verkade lite disträ, inget tal om blod och hämnd utan samtal om frihet, demokrati och mänskliga rättigheter.

Något år senare befriades Nelson Mandela från sitt fängelse, inte heller han pratade om blod och hämnd och även han blev en idol för mig.

Vi glömmer den där sortens hjältar fort. Det är svårt att leva upp till deras idéer, det är enklare att hämnas, att  skipa rättvisa med hjälp av vapen och fängelser verkar kraftfullt och konstruktivt, det gillar vi.

Fast om alla diskuterade filosofi och poesi, kokade kaffe och ordnade med göra förlåt-processer skulle kanske världen bli annorlunda. Men det verkar ju lite mesigt förstås, bättre att gå i konflikt och verka kraftfull än att sitta på en teaterscen och läsa dikter.