Revolutioner medelst poesi

Det är lördag fast söndag, jag tittar ut genom fönstret och funderar på om jag ska dra på mig stövlarna och gå ut i skogen och hämta enris till fönsterlådorna. Vädret är inte särskilt insmickrande dock. Det regnar, är grått och trist.

På radion stånkar högmässan och jag minns min barndoms söndagar när vi relativt ofta tvingades i väg till kyrkan. Mest av sociala skäl tror jag, det var kul att träffa grannarna på kyrkbacken, jag kan aldrig minnas att mina föräldrar var särskilt gudliga av sig. Alla helgon-helgen var dock ett obligatorium.

Jag har precis suttit och prasslat med Aftonbladet och läst om Vaclav Havel. Jag blir lite skakad när jag inser att det redan gått 20 år sedan den där hösten när allt förändrades. Jag minns att Vaclav blev lite av en idol för mig, jag gillade tanken på sammetsrevolutioner, det där med bohemeri tilltalade mig redan då och jag hade gärna hjälpt till där på teatern där de hade sitt högkvarter. Jag minns en dokumentär som sändes om honom. Han skruttade omkring i morgonrock, kokade kaffe, verkade lite disträ, inget tal om blod och hämnd utan samtal om frihet, demokrati och mänskliga rättigheter.

Något år senare befriades Nelson Mandela från sitt fängelse, inte heller han pratade om blod och hämnd och även han blev en idol för mig.

Vi glömmer den där sortens hjältar fort. Det är svårt att leva upp till deras idéer, det är enklare att hämnas, att  skipa rättvisa med hjälp av vapen och fängelser verkar kraftfullt och konstruktivt, det gillar vi.

Fast om alla diskuterade filosofi och poesi, kokade kaffe och ordnade med göra förlåt-processer skulle kanske världen bli annorlunda. Men det verkar ju lite mesigt förstås, bättre att gå i konflikt och verka kraftfull än att sitta på en teaterscen och läsa dikter.

När?

Jag fick tyska utlandssällskapets lilla ”Rundbrief” i förrgår, ett litet häfte med information de skickar ut ett par gånger per år. Man kan bla läsa om kurser som erbjuds och nyheter i det tyska språket. Jag längtar efter att få åka iväg på en sådan där kurs igen.

Jag kämpar med mina egna tvivel angående mina tyskakunskaper, det fattas alltid ord tycker jag. Jag läser, lyssnar, funderar på grammatik och försöker fördjupa mig i didaktik och pedagogik men tvivlet finns alltid där, kanske jag är en bluff?

Just nu ligger tre romaner på tyska och väntar på mig. Jag läser utan svårighet, lyssnar utan svårighet men orden saknas mig när jag ska prata. Kanske för att jag i min vardag bara pratar tyska på mina lektioner, med nybörjare, jag får aldrig utveckla mig själv.

De där dagarna i Lübeck som man kan få åka på om man har tur är guld värda. Man pratar enbart tyska i en vecka. Jag vet inte om det finns motsvarande kurser för lärare i andra språk, men jag har känslan av att språklärare fixar fortbildning på egen bekostnad. Man åker på semester till Frankrike, köper med sig böcker på spanska hem, fotvandrar i alperna och står först i kön på biografen om en tysk film någon gång skulle visas.

Fortbildning på so-sidan? Hahaha…

Till saken hör att Lübeck-dagarna kostar ungefär 80 euro för en vecka med kost och logi, till det tillkommer resekostnader, men trots resekostnaderna är det otroligt billigt. Utflykter och föreläsningar, rejäl mat och umgänge med lärare från alla möjliga andra länder.

Senast fick jag mig inte bara saker till livs i egenskap av tyskalärare, so-läraren i mig blev också fullmatad. Studiebesök i ett stasi-fängelse, besök på Willy Brandt-haus och en mycket intressant historielektion med utgångspunkt från en av Günter Grass böcker.

Vi ska jobba med skola 2011 under hösten, tycka till om de nya planerna, men när ska vi få påfyllning i det vi brinner för? Det är så vansinnigt roligt i klassrummet ibland, men man vill ju kunna utvecklas för att kunna utveckla.

Saknad

Jag undrar varför vi människor krånglar till det så förtvivlat för oss själva. Varför kan vi inte bara tycka om varandra, strunta i alla egenheter (eller åtminstone räkna till 20) och vara toleranta? Det finns nämligen en människa jag saknar, jag vill ha henne i mitt liv, jag vill att hon ska få vara en del av vårt liv inte bara en historia.

Men det är ju aldrig så enkelt, att man bara kan låta någon vara en del. Det sägs ord som sårar, det göms undan saker, det suras och det bråkas och man glömmer alla skratt som ekade däremellan. För min del är jag villig att överse med en mängd saker, jag kan strunta i de där orden som kanske inte faller så väl, jag kan låta någon vara sur en tid därför att skratten och glädjen är så mycket viktigare.

Jag pratade med henne jag saknar för några dagar sedan, hon gjorde mig glad och jag känner hur intensivt jag saknar henne. Hur ska jag kunna lösa alla knutar? Eller är det så att tiden är mogen? Kanske jag ska strunta i vad andra säger även om det kan bli lite komplicerat. Jag vill så gärna köpa en present och skicka till en liten människa som finns någonstans, och jag vill kunna lyfta telefonen och prata bort en stund med henne jag saknar.

När jag

vaknade i morse hade jag precis stått framför whiteboarden i mitt klassrum och förklarat vad en debutant är  och vad det innebär att gå på debutantbal.