I mina försök att förstå tonåringar, och då särskilt arga sådana, började jag lyssna på musik från min egen tid som trettonåring. Jag tänkte att jag kanske skulle kunna flyttas tillbaka till den tiden och minnas hur det var.

Jag kan inte påstå att jag mindes mer.

Däremot insåg jag att jag lyssnade väldigt mycket på texter som handlade om att Leva livet, ha kul och inte bry sig så mycket om morgondagen.

Jag undrar nu om Gyllene tider och Cindy Lauper gjorde mig till en person som vägrar växa upp och som bara lever för att ha kul.

Inte illa i så fall.

Tonåringen såg inte särskilt imponerad ut.

Hon förstod inte det fina i att krossa porslin på fester.

Revolutioner medelst poesi

Det är lördag fast söndag, jag tittar ut genom fönstret och funderar på om jag ska dra på mig stövlarna och gå ut i skogen och hämta enris till fönsterlådorna. Vädret är inte särskilt insmickrande dock. Det regnar, är grått och trist.

På radion stånkar högmässan och jag minns min barndoms söndagar när vi relativt ofta tvingades i väg till kyrkan. Mest av sociala skäl tror jag, det var kul att träffa grannarna på kyrkbacken, jag kan aldrig minnas att mina föräldrar var särskilt gudliga av sig. Alla helgon-helgen var dock ett obligatorium.

Jag har precis suttit och prasslat med Aftonbladet och läst om Vaclav Havel. Jag blir lite skakad när jag inser att det redan gått 20 år sedan den där hösten när allt förändrades. Jag minns att Vaclav blev lite av en idol för mig, jag gillade tanken på sammetsrevolutioner, det där med bohemeri tilltalade mig redan då och jag hade gärna hjälpt till där på teatern där de hade sitt högkvarter. Jag minns en dokumentär som sändes om honom. Han skruttade omkring i morgonrock, kokade kaffe, verkade lite disträ, inget tal om blod och hämnd utan samtal om frihet, demokrati och mänskliga rättigheter.

Något år senare befriades Nelson Mandela från sitt fängelse, inte heller han pratade om blod och hämnd och även han blev en idol för mig.

Vi glömmer den där sortens hjältar fort. Det är svårt att leva upp till deras idéer, det är enklare att hämnas, att  skipa rättvisa med hjälp av vapen och fängelser verkar kraftfullt och konstruktivt, det gillar vi.

Fast om alla diskuterade filosofi och poesi, kokade kaffe och ordnade med göra förlåt-processer skulle kanske världen bli annorlunda. Men det verkar ju lite mesigt förstås, bättre att gå i konflikt och verka kraftfull än att sitta på en teaterscen och läsa dikter.

Pingisbord

Jag satt och pratade med min son igår, det är dags för honom att söka till gymnasiet och jag börjar känna årens tyngd på mig. Jag blir sentimental, jag tänker på när han var liten och kom och kröp ner i sängen på nätterna och var rund och god, jag tänker på hur han alltid var upptagen med något utomhus, jag tänker på hur envist han har jobbat med att lära sig saker, jag tänker på hur glad han är.

Nu är han snart vuxen, rösten har förändrats, han kan plötsligt en massa fina ord, han tycker att EFS-kyrkan är en trevlig plats(?) och han tycker att det verkar vara skoj att vara lärare. (Det där med kyrkan är ju lite oroande, allt handlar om att de jobbar med frikyrkorna i skolan och han har gjort ett studiebsök på nämnda kyrka, tydligen hade de bra verksamhet men han undrar varför alla kyrkor är utrustade med pingisbord)

Varför kan inte barndomen vara liiiite längre?

”Här sparar vi på allt,  kosta vad det kosta vill” sa en av kollegorna till föräldrarna när han hade föräldramöte. En annan upplyste sina föräldrar om att det enda vi har gott om är vatten och toalettpapper.

När jag ser Unibets senaste reklam tänker jag på mina kollegor, ni vet den där reklamen där en kille försöker måla transportbandet på flygplatsen rött och ett gäng fotbollssupportrar åker omkring på en lastbil.

Jag gillar tanken på den sortens anarki.

My generation

Min generations kvinnor blev just analyserade på radion. Vi dricker för mycket latte och lådvin tydligen. Frånsett det är vi starka, vi läste ju ”Tjejerna gör uppror” som barn och uppfostrades till att gilla sex.

Jag har en handbok som skrevs för sextiotalister någon gång på 80-talet. Den var rätt kul har jag för mig. Jag misstänker att denna nya analyserande handbok för kvinnor mellan 40 och 49 (som har Madonna som idol) inte är lika kul.

Allt lattedrickande har ju gett oss kulmage.

Förresten är vi nog lite patetiska som dricker så mycket latte och lådvin. Vi blir utbrända också. Men vi är starka, vi gillar ju sex.

Tragiken lurar runt hörnet, vi stirrar på våra män och undrar varför vi egentligen lever ihop med dessa människospillror som bara tittar på tv, desperata tar vi en omgång till av lådvinet och stupar i säng utan att ha en aning om hur mycket alkohol vi har i kroppen.

Är det jag?

Ibland kanske jag stirrar lite undrande på min man men lådvin köper jag bara på sommaren och latte dricker jag aldrig. Kulmage har jag ändå, må gud förlåta mig och jag känner mig rätt stark, kanske det hänger ihop med mitt läsande av bokserien ”Ung nu”? Eller beror det på att min mamma var en schysst förebild?

Jag känner mig i allafall inte tragisk. Jag gillar inte att bli utpekad som tragisk (men stark). Jag gillar inte kommentaren om kulmagen, latte-och lådvinsdrickandet, den gjorde oss nämligen till offer (om än oerhört starka sexuellt aktiva kvinnor).

Jag svingar min bägare, skrattar hysteriskt och funderar på när jag ska komma iväg på någon spännande resa till någon stor stads skummare kvarter, eller något museum, det går bra det med, jag är inte så nogräknad.

Dags att resa sig

Det är dags att samla ihop sig, ta sig i kragen, resa sig ur hängmattan, lovet är slut och nya utmaningar väntar. Jag har inte lyckats slappna av helt och hållet under sommaren, det har hela tiden funnits en liten gnagande tanke på hösten där, även nar jag har varit som mest försjunken i någon bok om galna massmördare eller seglat mot fyren så har tanken på de nya plötsligt poppat upp.

Vilka är de? Kommer vi att gilla varandra? Tänk om de tycker att jag verkar udda? Tänk om de är för tysta? Ja, i min lite förvirrade värld är det inte kul om eleverna är för tysta, det gör mig nervös, jag vill ha lite prat, lite skratt, lite spontanitet, lite glädje.

Jag mötte en gammal elev i går, han tillhörde en tyst skara, det första året jobbade jag hårt för att få dem att prata och inte bara maniskt lösa uppgifter i boken, det gick bra, de blev en av mina allra roligaste grupper och vi hade kul med varandra. Jag måste få skratta på jobbet, annars går jag under.

Annars förundras jag över dem som tycks kunna välja vilka klasser och grupper de ska ha, jag brukar snällt tacka och ta emot, svälja oron och kasta mig ut i det okända (jag kan ha ångestattacker för mig själv, men jag brukar inte storma in hos chefen och säga att jag vägrar). Jag undrar hur de bär sig åt, de där som uppenbarligen fritt kan välja? Jag undrar också hur de är funtade eftersom de uppenbarligen inte tycker att det är något problem att en lite småstökig klass kan få byta alla lärare (precis när man fått saker och ting att fungera rätt bra och de ska börja nian) bara man själv får det som man vill. Detta är från min sida ärlig nyfikenhet, hur gör de och hur tänker de?

Jag är lite sugen på att testa, bara för att se vad som händer.

Jag läser om kvinnliga medborgarskolan just nu. Spännande kvinnor med spännande uppdrag. Jag slås av många saker, jag har slagits av många saker under hela sommaren, men tydligt är att Sverige är litet, våra kontakter var få med den anglosaxiska världen, vi är rätt stränga i Sverige och någon sorts utbildning för hur man ska agera demokratiskt är viktigt, det ger sig inte av sig själv.

Lössläppt leverne

I kväll blir det nog lite lössläppt är jag rädd. Jag ska besöka stadens krogstråk men först blir jag antagligen bjuden på flytande piggelin, en underbart underlig uppfinning.

Ja, man tar piggelin istället för isbitar. Jag känner bara en människa som kan hitta på något sådant, det får mig att fnittra förtjust.

Jag har under dagen läst en redogörelse för en fyllefest som Stalin och någon japansk diplomat hade precis innan operation Barbarossa startade. Jag vet inte vad jag ska säga om det, ska man bli upprörd eller är det bara att inse att även makthavare beter sig ungefär som grannarna gör ibland? Beroende på vilka grannar man har naturligtvis. Mina nuvarande grannar är rätt lugna, men jag minns hur det var för några år sedan, på ett annat område, rena Kreml, utan mördandet förstås.

När Montefiore beskriver mötet mellan Molotov och Hitler brister jag ut i skratt, de två är kusliga och deras möte som är kusligare än det mesta här i världen blir oavsiktligt lustigt. Molotov som blir upprörd över nazisternas avsaknad av partiprogram, Hitler som förklarar att han minsann inte dricker kaffe eftersom det är krig, Molotov som förklarar att han minsann  inte avstår från något, trots kriget. Hej och hå.

Som en dålig komedi, det är bara det att de rådde över stora mängder människoliv som de inte satte något som helst värde på, det var enkelt att offra någor tusen här och några tusen där.

Många människor går i försvar, revisionister och sådana som tycker att Stalin är missförståd och att väst sysslar med oschysst propaganda. Vad är det de försvarar egentligen? Onekligen dog en oerhörd massa människor för att dessa nissar skulle få genomföra någon dröm de hade, var drömmen värd det? Varför försvara det?

Det kan man fråga sig.

Cirkus

Det är cirkus i stan, utomhuscirkus, regnet står som spön i backen och fjällvindarna yr runt öronen. Jag har inte varit på cirkus sedan 1971, min morbror tog mig med, mitt i föreställningen reste jag mig upp och vrålade något som var totalt obegripligt.

Kanske jag tyckte att clownerna var läskiga?

Det enda jag minns från det där är att min morbror bar uniform, han hade permis från lumpen. Det konstiga med det är att han hade tänkt vapenvägra, släktingarna var övertygade om att de skulle få besöka honom på något fängelse någonstans. Sedan gick han på cirkus i uniform.

Min son jobbar på cirkusen, han säljer popcorn, detta pga av hans engagemang inom idrottsrörelsen. Jag undrar om han har en rund mössa och livré? Det ska man väl ha om man jobbar på cirkus?

Cirkus roar mig inte så särdeles, jag har aldrig känt lust att besöka någon, det är som med naturprogram i TV, jag undviker dem, jag kan inte alls uppbåda någon entusiasm inför djur på tv och lindansare. Det är kanske något psykiskt.

Skämtare

I min sommarserie om historiska massmördare har jag nu kommit fram till Stalin. Jag har börjat lednsa på dessa gubbar och efter den här boken stänger jag det skåpet.

En av mina illusioner har kommit lite på sniskan, den att Stalin skulle ha varit totalt humorbefriad, han var tydligen inte det, inte helt och hållet i alla fall. Han verkar ha skämtat en hel del med sina kompisar. Undrar om Herr H också gjorde det? Vilken typ av skämt i så fall? Dragsmällare? Vattenhinkar uppallade på dörrarna? Ordvitsar? Jag kan inte se det framför mig.

Maynard

Jag är inte så mycket för nationalekonomi, det vet alla som känner mig. Jag skadades och traumatiserades svårt när jag läste mina 20 poäng, efter mycken möda lyckades jag klara tentorna och jag lovade mig själv att inte ha så mycket med detta att göra i framtiden, svårt eftersom jag undervisar i samhällskunskap.

Det finns en ljuspunkt i den nationalekonomiska världen och det är Maynard. Maynard Keynes. Jag säger inte det för att mycket av den svenska ekonomiska politiken under uppbyggnaden av folkhemmet byggdes på hans teorier. Nej, jag säger det därför att han tillhörde Bloomsburygruppen. Han var en bohem, han var bi, han var gift med en rysk balettdansös som var totalt gränslös och han hade humor.

Hans teorier får det vara som det vill med, men jag känner mig tryggare med en bohemisk nationalekonom än med en fyrkantig, fantasilös räknenisse. Så det så.

After work

Jag gick på after work med en arbetande väninna i går. Det var trevligt. Naturligtvis satt det en elev där med sina föräldrar och stirrade på mig och min ölflaska men frånsett det var det trevligt. Ja, det ska vara borden då… man har svarta bord med en plastskivor på. Det är snyggt men inse hur det blir när solen ligger på… man kan steka ägg på de borden.

Nå, vi fortsatte till ett annat ställe och avrundade det hela på gågatan  med att äta glass. Glassförsäljaren minns vi både från vår ungdom. Väninnan fnittrade när hon såg honom. ”Kommer du ihåg” sa hon, ”han flirtade med alla”. Jag minns ingenting av det där, det enda jag minns är att han hade glasögon och mer hår på den tiden. ”Jo han flirtade med mig och med vår väninna Rut, han flirtade säkert med dig också” fortsatte hon. Minns inte något sådant, men han har varit på samma ställe i minst 25 år, sålt glass och kaffe och uppenbarligen flirtat.

De enda som försökte flirta med oss i går var ett par a-lagare som tittade beundrande på oss och försökte ta kontakt. Vi avledde dem skickligt och fortsatte äta vår glass.