Vad såg dessa ögon?

 

Det här var min farfars farmor, hon föddes 1825 och dog 1922. Jag vet inte mycket om henne, mer än att hon fick många barn, bodde i en viss by och inte var rik. Hennes mamma var barnhusbarn och hennes pappas föräldrar betecknades som ”fattiga” i kyrkoboken. Jag frågade min pappa om han trodde att hon någonsin fick åka bil, det visste han inte men det vore inte helt omöjligt, hon levde ju in på 20-talet. Jag tycker att hon ser nyfiken ut och tror därför att hon säkert funderade över nymodigheterna som kom när hon redan var mycket gammal. Radion, bilarna, telefonerna, inte för att byn där hon levde var nerlusad med något av det där, men jag vet att ett av barnbarnen hade en trattgrammofon, så säkert lyssnade hon på stenkakor ibland.

Om hon var stark? Ingen aning, men blev man nästan 100 år i en tid som hennes kan man ju inte ha varit särskilt klen tänker jag mig. Alla mina förfäder var antagligen starka, kvinnor liksom män, fysiskt och psykiskt. Farfars farmor levde ju under svältåren på 1860-talet, hon levde under första världskriget hon ”upplevde” fem kungar, demokratins begynnande och ett vansinnigt slit, ett slit vi inte kan föreställa oss.

Antagligen var hon med och fick trycka på en knapp och se en glödlampa lysa, något som för en person som under större delen av sitt liv enbart haft ljus i form av stearinljus, fotogenlampor och solen borde ha varit en enorm sensation. Kanske hon också fick se vatten rinna ur en kran och hon fick se de yngre kvinnorna runt omkring korta sina kjolar, klippa håret och ge sig iväg för att rösta. Hon fick se många släktingar och vänner ge sig av till Amerika och på slutet av livet fotograferade någon henne (min farfar mest troligt) när hon satt i sin korgstol och funderade på vad det var som egentligen hände.

 

 

Fönuft och känsla

Jag begav mig av till en begravning i morse. En äldre släkting som alltid funnits på exakt samma ställe hela mitt liv gick bort för en tid sedan och jag kände att det var en person jag ville visa min vördnad inför. Vi var många som ville det. Grannar och släktingar.

Sådana tillfällen ger möjlighet till att fundera över tidens gång, de gamla grannarna har krympt och blivit krokiga på utsidan, på insidan är de dock som förut, fast kanske lite sorgsnare. Själv är jag naturligtvis inte förändrad ett enda dugg.

Man hade letat fram en präst som tjänstgjorde i församlingen för länge sedan, numera betraktar man hans tid som någon sorts guldålder tror jag, det gjorde man inte då, i alla fall inte de tanter som bekända sig till den mer högkyrkliga traditionen. De gillade inte hans skägg, han jeans och hans får. Jo, han hade får i prästgårdsträdgården, vilket rätt många av oss betraktade som spännande, och gröna vågen-aktigt, för det var ju på den tiden.

Ärligt talat så var han en helt ok präst, och jag gillade hans sätta att leda begravningen idag, inget ”andligt flum” som han sa, det gäller att leva på ett schysst sätt sa han också, att ta vara på tiden och inte hålla på med en massa jox. Ungefär så uttryckte han sig.

Sedan kan jag väl konstatera att en begravning inte är rätt plats att hålla en manifestation på. Åtminstone inte en manifestation som riskerar att såra de närmast sörjande.

 

Berlin

Jag sitter och begrundar Berlin. Intrycken, förväntningarna och känslan. Känslan är skön, förväntningarna infriades och det största intrycket gjorde mannen i barber-baren och alla hjälpsamma människor.

Jag har ju rest i Tyskland förut, men det var första gången i Berlin, jag vet att tyskar är hjälpsamma och artiga men att de ständigt har koll på förvirrade turister och erbjuder sig att hjälpa till i den grad som de gjorde i Berlin överraskade mig. De tycks känna ansvar för att se till att människor, som uppenbarligen inte vet var de är på väg, hamnar rätt.

Vi bodde vid en plats som en gång var någon sorts fasans huvudkvarter, när jag tittade ut på gården såg jag platsen där man för 66 år sedan eldade upp en man, som störtat många i fördärvet, och hans nyblivna fru.

I huset där vi bodde hade det tidigare

bott stasiagenter och annat prominent folk ur den östtyska nomenklaturan.  Jag tänkte för mig själv att spöken finns inte, annars hade de definitivt dykt upp i detta hus.

Men Berlin för mig är nog mannen i barber-baren och det han representerar. Artighet, flummighet och underliga kombinationer av glass och hårvård.

Varför kommer vissa in?

Ju längre dagen går ju dystrare blir jag. Ron vill inte infinna sig, jag har en idé om att söndagar ska vara rofyllda, men det är de ju aldrig, söndag = dagen före måndagen.

Jag lyssnar på första maj och talet om innanförskap och undrar cyniskt vad som hände med mina ungdomskamrater som aldrig hamnade innanför, trots socialdemokratiskt styre.

När jag var ung fanns den sk ungdomslagen, man hade rätt till fyra timmars arbete per dag till en tämligen låg ersättning, antagligen var det svårt för ungdomar att få arbete redan då, varför skulle man annars ha stiftat denna lag? Vi pratar om mitten av 80-talet nu.

Nåväl, under en period befann jag mig i en sådan åtgärd, jag diskade och assisterade vid matlagning i ett storkök. Rätt snart fick jag ett riktigt jobb i ett annat storkök, efter en tid beslöt jag mig för att vidarutbilda mig och fick samtidigt erbjudande att jobba vidare i storköket.

Jag valde utbildningen.

Efter avslutad utbildning fick jag jobb tämligen omgående, och sådär var det, jag hade alltid jobb, även om de oftast var tidsbegränsade. De arbetsmarknadspolitiska åtgärder jag var föremål för skrämde mig till att skaffa jobb… vid något tillfälle hade jag kontakt med kommunens arbetsmarknadsenhet, det var ett ställe där unga människor samlades ihop för att t ex skruva ihop möbler som skulle placeras i kommunens övriga verksamhet.

Jag kommer ihåg att jag satt på den där enheten en eftermiddag och skrev maskin och betraktade de skruvande människorna. Varför jag skrev maskin och inte skruvade minns jag inte längre.

Några år senare hade jag ett par barn och jobbade på en grundskola i en annan kommun, jag var inte färdigutbildad, men hade ett antal poäng. Grundskolan gjorde varje år en bussutflykt och jag erbjöds att följa med. Vi besökte bla min gamla hemkommun, det finns ett givet utflyktsmål där, högt beläget, dit begav vi oss.

På det högt belägna utflyktsmålet finns en cafeteria, utanför denna befann sig ett antal människor, inte längre helt unga, som ägnade sig åt att olja in utemöbler. Samma människor som några år tidigare skruvade ihop möbler.

Jag vet att dessa människor än idag ägnar sig åt att skruva och olja. De kom aldrig in. Varför?

Varför kom jag in?

Vid något tillfälle pratade jag med en av de skruvande människorna, hon kom från en grannby och den verklighet hon beskrev var mig så totalt främmande att jag hade svårt att förstå. Svårt att förstå att det kan vara så olika trots att man lever så nära.

Är det barndomen som styr? Är det arvet eller miljön? Och om det är miljön, vilket jag tror att dåvarande socialdemokratiska regering var helt inne på, varför kom då dessa människor aldrig in?

Jag har tänkt mycket på de där ungdomarna genom åren, funderat över varför de nöjer sig med att skruva ihop stolar till en ringa ersättning istället för att hitta något annat till en bättre ersättning.

Hon var så liknöjd på något vis, inget verkade spela någon roll.

Varför blir man liknöjd?

Man pratar om fas 3 idag, om meningslös sysselsättning bara för att hålla arbetslösa upptagna, men är det någon skillnad på fas 3 och den arbetsmarknadsenhet som jag minns?

Är det inte så att det alltid har förekommit den där typen av sysselsättningar? På 30-talet t ex, nödhjälpsarbeten. Varför kommer vi inte bort från det? Det spelar ju ingen roll vilken typ av regering vi har, när det kommer till kritan så vet de inte vad de ska hitta på. Det blir fas 3, ungdomslag, arbetsmarknadsenheter, rollspel i något rum på arbetsförmedlingen om hur man söker jobb.

Nej, jag har ingen lösning, fast jag tror att skolan kan vara viktig… eventuellt.

Men jag har ingen lust att lyssna på pajkastning. Fas 3 idag var något annat igår.

Olika namn på samma saker, och inte tror jag att mina gamla ”kamrater” kände något större hopp av att tillhöra något med ett annat namn än vad de gör idag när de, garanterat, tillhör fas 3.

Gör något, vill jag skrika, tjafsa inte! Gör!!!

Surrealistiskt

Snuvig som jag är satt jag i fåtöljen och glodde på bröllopet, det är ungefär det enda jag har orkat detta lov, att sitta i fåtöljen och glo, jag har  läst lite, druckit lite honungsvatten och! faktiskt! har jag rört lite på mig, men jag vet inte om det bidrar med något bra i nuläget. Jag tycks inte bli piggare, snarare tvärtom.

Nåväl, snuvan och den allmänna omtöckningen får väl vara mitt alibi för just det här prinsbröllopet, jag orkade liksom inte ta ställning för demokratiska värden och modernism. Fast ord som surrealism, hederskultur och medeltid for genom mitt huvud.

Jag har besökt kyrkan i fråga, och det måste jag säga, att det är en av de mest intressanta byggnader jag har besökt någon gång. Detta ur kulturell och historisk synvinkel, jag föll inte på knä och bad böner, jag brukar inte göra det, sådant lämnar mig kallsinnig, men närheten till historien i form av den första Elisabeth, kröningsstolen och ”Poets corner” gav mig rysningar, av något sorts välbehag, fast välbehaget kanske kom sig av att rösten i guidbandspelaren man fick låna kom från Jeremy Irons, eller också var det kombinationen. Märkvärdigt var det i alla fall, för en historienörd.

Nu är det inte så att jag tycker att kungar och drottningar är mer speciella än andra människor, men somliga av dem har onekligen gjort avtryck i historien.

Mitt intresse för det brittiska är kanske inte patologiskt, men näst intill, varför jag inte undervisar i engelska är ett mysterium, fast beror väl mer på omständigheterna än aktivt val. Jag har fastnat i det tyska träsket, gillar de tyska verben men drömmer romantiska drömmar om små hus i England, mjölkbud och röda telefonkiosker.

Nåväl, jag glodde som sagt var apatiskt på de kungliga, men hörde samtidigt Jeremy Irons inombords mumla fakta, på ett ytterst förföriskt sätt, om gravar och altare och undrade i förbifarten hur det kommer sig att Charles och hans pappa ser jämnåriga ut, faktiskt tyckte jag nog att Philip såg bättre ut, vilket inte säger så mycket, jag undrade också hur det kommer sig att alla män i den där familjen verkar tappa håret på likadant sätt.

Jag reflekterade som hastigast över att drottningen nästan såg uppsluppen ut, lite lössläppt, för att vara hon, och jag tänkte att hon kanske hade tullat på sherryn på morgonkvisten. Jeremy fortsatte att mumla fakta inuti mitt huvud hela denna tid, och jag tänkte en del på Charles Dickens också.

Hattarna! Visst var alla hattar underliga? Eller hattar, ornament är kanske ett bättre ord, här kommer min plebejiska sida fram, jag förstår inte det där med high fashion, jag förstår inte varför alla damer rusar till samma affär och köper varsin lustig lite hårgrunka, utan att fundera över om det är snyggt eller inte. Galnast verkar vinna. Fast det är väl inte bara kungliga och adliga som beter sig så, man ser en del konstigheter på min lilla stads gator också.

Plebejisk förresten, en av mina förfäder var någon sorts riddare, det är inget jag går och yvs över direkt, min mor muttrade någon gång om denne riddare, ”grym typ” var hennes ord. Inte grym som i cool eller häftig, utan grym som i elak och hänsynslös. Det finns en släktförening som ivrigt ägnar sig åt forskning om denne riddare och hans familj och som tycker att det är fint att vara ättlingar, jag vet inte, men vad mig anbelangar hade man nog kunnat strö ut hans aska över någon flod och glömt honom. Vad är det som äras?

Jag har även någon sorts trollerikunnig, halvadlig officer i mina anor, han är mer intressant, men allt som har med det militära att göra ger mig allergiska utslag.

Nej, ska någon hyllas är det nog alla mina strävsamma bondeförfäder som inte gjorde något större väsen av sig men kanske heller inte skadade någon annan. Förhoppningsvis.

Fast vad vet man?

Min nordiska, lutherska, Pippi Långstrumpsida vred sig som en mask på kroken när biskopen undrade vem som ”överlämnar denna kvinna”, 2011. Är det en gullig tradition egentligen? Jag undrar också över ansiktsslöjan, är det gulligt? Det faktum att alla damer behöll hatten på i kyrkan, vad kommer det sig av? En gullig liten tradition som sa att kvinnor ska täcka håret… Det tycker vi ju är oerhört gulligt, eller hur? Att täcka håret? Visst gillar vi det?

Fast som svensk ska man ju vara tyst om man har kritik mot andra europeiska kulturer och traditioner, det är en annan sak om man vill kritisera utomeuropeiska vanor, men att ge sig på något som har rötter i gamla kristna europeiska sedvänjor är inte poppis. Möjligen om traditionerna kommer från trakterna öster om Elbe, därborta är de lite underliga, kommunister, det vet man ju…

Men att dölja ansiktet på engelska brudar är ju som sagt var en charmig gammal kristen tradition…

Sådan har alltså min dag varit, fylld av underliga reflektioner med Jeremy Irons som oavbrutet bakgrundsljud, feber?

Nostalgi

Min förkylning är i avtagande men jag är just nu inne i ett stadium med en röst som rosslar, åtminstone när jag skrattar. Mitt skratt är av den arten att mina barn känner sig tvungna att förklara för sina vänner att ”mamma visserligen låter som en alkis, men hon är inte det, på hedersord!”

Det värsta med detta är att jag är en kvinna som skrattar ofta och mycket och det är därför svårt att vara tyst.

När jag hör mig själv skratta tänker jag på en kvinna jag kände i min barndom som kedjerökte, hon skrattade som jag gör nu. Hon var inte alkoholiserad men cigaretterna hade väl gjort en del för att skapa rosslingarna hon utstötte.

Och nej, jag röker inte.

De flesta av mina bekanta vet ju hur jag låter i vanliga fall, det oroar mig inte, men när man träffar nya människor kan de ju lätt få fel intryck… och att i det läget börja trassla in sig i förklaringar skulle nog bara motverka sitt syfte.

Jag får väl rossla vidare, faktiskt så känns det lite fränt på något vis, lite världsvant. Mitt nya skratt säger att ”det här är en kvinna som varit med en del, hon har levt livet, testat saker…”

Men nej, för barnens skull är det nog bäst att rösten återställs och att mitt vanliga snälla skratt kommer tillbaka.

På måndag ska jag jobba och jag kommer nu att tänka på en av mina gamla lärare, han skrattade så där. En gång berättade han varför han var så förkyld, han hade badat i sjön. Vi elever tittade ut genom fönstret och rös, sjön hade precis gått upp och det fanns bara lite grönska där utanför. Underligt tänkte vi, varför hade han valt att bada vid denna tidpunkt? Så här efteråt inser jag naturligtvis att hans rosslande, medfarna skratt hade med badandet att göra, han var en man som varit med en del, levt livet, testat saker.

Men han var bra. Vi gillade honom. Även om auran av något mystiskt och sorgligt sken omkring honom och vi spekulerade en del om vad som egentligen hade hänt som gjort honom till den han var. Han hade nämligen alltid kläder i en och samma färg, bytte aldrig , färg alltså, om han bytte kläder har jag ingen aning om.

När jag tänker efter så fanns det en hel del intressanta typer i det där lärarrummet. En av lärarinnorna rökte enligt ryktet pipa, en annan var folkilsken, några hade enligt uppgift spännande träffar på lördagkvällarna och en tredje påstods ha berättat ganska ingående om något han gjort med sin fru i köket. Rensat svamp tror någon, men nej! det var något helt annat som påstods ha hänt.

Allt detta var bara rykten, ingen visste egentligen om det röktes pipa, festades eller gjordes konstiga saker i köket. Hon som påstods vara folkilsken hade jag själv som lärare under en period och hon uppvisade inte några som helst tecken på överdriven aggressivitet eller hätskhet mot andra människor, tvärtom, hon var en mild dam som gick omkring i högklackat hela dagarna, vilket i mina ögon är en bravad bara det.

Alla dessa rykten gjorde tillvaron lite mer spännande och gav lärarrummet en mystisk aura. Vi gick sällan dit och när vi ändå, en gång i terminen vågade oss dit, smög vi in och spanande lite försiktigt. I och för sig var det inte mycket man såg, detta var på den tiden man fick röka i princip var som helst, och lärarrummet hade mycket gemensamt med Lützen. Det var som att gå in i en vägg. Detta gjorde att man bara såg någon sorts spöklika figurer röra sig därinne, rösterna dämpades av all rök och man fick försöka gissa vem det var man pratade med.

Inte konstigt att det gick rykten. Egentligen.

Våra stackars elever missar ju något, jag tror inte att någon av mina kollegor, inräknat mig själv, går omkring med den där typen av excentrisk image som de hade, de där, som satt i lärarrummet och bolmade för så länge sedan. Eller?

Fredagkväll

Det blev fotboll på eftermiddagen, träningsmatch. Ja, det var inte jag som spelade utan sonen. De spelade mot ett annat av stadslagen, lokalderby alltså, och det var ju spännande på sitt sätt, men visst var det mer spännande när de spelade 5-manna och var små och gulliga?

Jag minns hur jag brukade stå på sidan av planen och sparka på en osynlig boll och jubla när de i klunga jagade efter bollen. Det var nog det roligaste som fanns att titta på de där matcherna, att se hur de trixade och dribblade, snubblade på bollen och de för stora tröjorna och till slut fick den i mål. Jaaa, det var tider det.

Det är inte så gulligt numera, men det är klart, spännande är det ju ändå.

Jag vågade mig in på vår ica-affär idag för att handla. Det rosslar en del av mig när jag pratar och hostar fortfarande, faktiskt så är min röst misstänkt lik någon som har kedjerökt och druckit mycket whiskey i sina dagar, vilket i och för sig kan verka spännande, men inte direkt smickrande. Nåväl, en äldre man tittade vänligt på mig och undrade om jag hostade på riktigt (mina hostningar är lite Robert Gustavsson-aktiga) och jag svarade torrt att nog hostade jag på riktigt alltid. Då sa mannen ”vad bra att du sprider dina…. (ohörbart, men jag antar att han menade bakterier) här”. Jag svarade obstinat att ”jag gör mitt bästa”, varvid våra vägar skiljdes.

Jag undrar nu följande, var mannen spydig? borde jag ha stannat hemma? får man inte handla när man är krasslig? borde jag ha upplyst honom om att det antagligen bara är psykosomatiskt och inte farligt alls för omgivningen? är psykosomatiska förkylningar ofarliga för andra? varför råkar jag ut för den typen av människor? borde jag ha bett om ursäkt och genast gått ut i bilen? hade jag kommenterat en hostande människa på det viset? gjorde han det bara för att rösten rosslade likt en alkoholiserad kedjerökare? hade han ställt frågan om jag haft en knapp med, låt oss säga, texten ”jag är rektor” på?

Frågorna är många och filosofiska.

För övrigt blir jag upprörd när jag läser på facebook att pojkar som nyss var 12 år klämmer ”bärs”. Jo, jag vet att de är 20 nu och inte bryter mot några lagar, men i mina ögon kommer de alltid att vara de där småkillarna som man en gång i tiden läste högt för och förklarade varför man inte fick kasta snöboll inomhus för. Det får mig att känna mig gammal, men mest av allt kan jag känna att jag saknar de där nissarna väldigt mycket, min första alldeles egna klass.

Och! jag minns när de dök upp med studentmössa på för att visa upp sig, det var lite viktigt för dem att bli beundrade av sin gamla fröken och magister.

Och nu dricker de bärs. Suck…

Anor

Någon frågade om min släkt, hur långt tillbaka man kan spåra anorna. Rätt långt, på flera håll, men på två tar det stopp på 1700-talet. Den ena linjen leder till ett barnhem i Stockholm.

Jag har inte funderat så mycket på barnhusbarnet som kom hit till inlandet tack vare en forbonde som hade för vana att plocka med sig barn hit upp. De placerades ut i gårdarna som pigor och drängar och just min ana gifte sig sedan, fick det kanske förhållandevis bra. Jag snokar runt på internet för att se vad jag kan hitta, ett dokument från barnhemmet dyker upp, med hennes namn på. Jag hittar en kvinna i passande ålder, som skulle kunna vara  mamman. Hon var bosatt på söder och plötsligt har jag hamnat bland mina vänner från Fogelströms böcker. Jag börjar ana vilket sorts liv de levde, de där okända släktingarna, och det skakar mig. Alla mina andra släktingar vet jag ganska precis hur de levde och var, men här är något okänt, som jag ändå känner så väl, tack vare Fogelström.

Bilden av mig själv skakar till lite, jag som är så djupt förankrad här uppe i inlandet har i själva verket band till andra platser också, något som jag egentligen alltid vetat. Det har alltid pratats om barnhusbarnet, fast inte på djupet direkt. Det har hetat att hennes pappa antagligen var kung, eftersom hon hade ett sådant fint dubbelnamn. Det känns skönt att det inte är så, för det är jag ganska säker på. Det finns ingen lämplig kunglig kandidat till den positionen, jo, Gustav III… fast, jag tror inte det va?

Nej, hennes pappa var en afliden Timmerman står det, om mamman står det inget.

Tyvärr är jag ingen kändis som får hjälp med det här, jag måste spåra barnhusbarnet på egen hand, för nu är jag nyfiken, jag vill veta hur de levde, på vilka gator de trampade och vem hennes mamma var.

 

Terrorism

Jag sitter och grubblar på det här med terrorism, det är i mina ögon oerhört okonstruktivt att ägna sig åt sådant och jag är glad att vi i Sverige inte sysslar med sådant. Våld är något vi inte gillar här. Våldsamma människor är inga förebilder direkt.

När vi hyllar vikingar är det ju inte för deras raseri vi gör det, utan vi tänker ju mest på deras talanger inom handel och entreprenörsskap.

Karl XII brukar ju visserligen hyllas som en stor konung, men det beror ju inte på hans krigförande utan på att han förde in kåldolmar och Gustav II Adolf gillas ju pga av bakelsen som skapats till hans ära. Varför en bakelse skapats till hans ära? Det måste ju bero på att han gillade att resa och upptäcka alla vinklar och vrår i Tyskland, kanske han skrev resereportage?

Annars gillar vi ju mjuka män här, sådana som stannar hemma med sina barn och som inte slåss utan bär velour och lagar linsgrytor. De är verkliga förebilder, inte berusade huliganer eller stridisar i hemvärnet, såna gillar vi inte.

Eller?

Inte är det väl så att vi går och suktar efter fornstora dar när svenska soldater våldtog kvinnor i Tyskland och skäggiga män men hornbeprydda hjälmar dräpte munkar?

Nej, det gör ingen.

Eller?

Jag gör det i alla fall inte, jag är rätt nöjd om Sverige är känt för Abba och Saab, föräldrapenning och jämlikhet, lite mesigt kanske, men väldigt mycket trevligare än torshammare och hillebarder.

Det är därför skönt att alla här hemma brännmärker terrorism som något icke önskvärt och något som vi själva aldrig skulle kunna tänka oss att promota. Jag menar, den där bilden av vikingar som dräper munkar som inget ont gjort, verkar misstänkt likt nutida terrorism och det är skönt att vi inte ärar sådant.

För det gör vi väl inte?

Vikingar

Med en suck läser jag att vikingarna är på tapeten igen, SD vill skapa ett vikingacentrum och Uppåkra  bör få mer medel. Det är väl ok, men av alla historiska epoker så är det alltid den sk ”vikingatiden” som ska lyftas fram som något extra fint, varför? Vad är det man tycker är fint? Är det handelsresorna de företog sig? Är det nyfikenheten på världen utanför byn man vill lyfta? Jo, för visst måste de ha varit nyfikna? Varför skulle de annars ha gett sig av på färder till främmande platser gång på gång?

Eller är det det där med ”nordmännens raseri” man tycker är fint? Att de slogs, drack ohemula mängder mjöd, aldrig tvättade sig, hade hjälmar med horn på och brände ner kloster i england är det det som man är stolt över?

Är det något att vara stolt över?

Det är ju lite omtvistat vilka de där vikingarna var och vad de egentligen gjorde, det finns många myter men sant är väl att de var skickliga hantverkare, och att somliga var handelsmän. Om mina förfäder ägnade sig åt handel och hantverk är det helt ok, det kan jag vara stolt över. Troligen var de bönder, och snidade säkert saker på fritiden, så hantverk kunde de också. De bodde troligen i inlandet, möjligen i Norge och reste därför säkert på marknader för att handla.

Förhoppningsvis var de inte psykopater som mördade munkar på Irland. Det skulle störa mig något alldeles oerhört om jag upptäckte något sådant om mina förfäder. Det skulle inte göra mig stolt för fem öre att veta att mina släktingar för länge sedan var alkoholiserade, våldsamma, smutsiga och mordlystna, med konstiga hattar (lustigt, de framstår som fotbollshuliganer, kommer vi att lyfta fram de som hjältar om 1000 år?).

Varför lyfts allt detta våld fram som något positivt? Jag vet en ideologi som gillar våld och föraktar svaghet, företrädare för den ideologin var också intresserade av vikingarna, men den jämförelsen får man inte göra.

Nå, som varande inlänning, med förfäder som blev ockuperade av storsvensken, ställer jag mig skeptisk till allt romantiserande av vikingarna, vi som lever innanför det som är sverige idag har så att säga inte alltid gjort det. Somliga av oss var norrmän, andra danskar och det sk kulturarvet delas inte till fullo av oss. Jag vet inte hur det var här inne i skogen en gång, men jag skulle tro att det var ytterst få som drog iväg på plundringståg till Frankrike, drog man iväg var det väl till någon vintermarknad i Norge, för övrigt sägs det att de svenska vikingarna drog iväg österut, till Ryssland, på handelsfärder.

Det kanske de facto är handeln man vill lyfta? Entreprenörskapet och nyfikenheten på det främmande, ja, så måste det vara!

Vikingen som entreprenör, vikingen som den som tog med sig nyheter hem, vikingen som den som var först i byn med ny teknik, vikingen som den som berättade spännande historier om främmande folk djupt inne i Ryssland, vikingen som tänkte om och bytte religion (han bytte alltså en våldsfilosofi mot något som predikade kärlek, förvisso blev inte Sverige en mer kärleksfull plats för det, men han visade att man kan tänka om), vikingen som den som tog med sig nya recept hem osv osv.

Tjena… det är säkert de bitarna man vill lyfta fram, eller hur?