Mitt i natten

Vi har inte midnattssol där jag bor, men det är inte så långt ifrån, så här tjusigt kan det vara vid halv- elvasnåret på kvällen. Jag har en viss böjelse för naturromantik, den visar sig bara på midsommarafton och den är det närmaste jag kommer nationalromantik. Jag går gärna omkring och sniffar på syrener och nynnar på den där olvonsången. ””Jag lindar av olvon en midsommarkrans…” Som barn plockade jag blommor och la under kudden och ville aldrig gå och lägga mig.

Det finns en motsättninge i det där märker jag. Vad skulle jag ha blommorna till om jag inte villa låta mitt ljuslockiga huvud vila på dem? Det är väl därför min natur-och nationalromantiska sida är så begränsad, jag är klokare än så, egentligen.

Nu är det över i alla fall, jag fortsätter mina studier om dekadenta engelsmän tack vare ett loppisfynd jag gjorde. Nej, Stråhatt, jag studerar inte dekadenta svenska advokater, utan dekadenta engelsmän, de skriver klokare.

Studenter

När jag tittade upp från filmhyllan idag såg jag tre stiliga killar i studentmössor komma gående emot mig. Jag blev glad och sa ”gruppkram”, det blev en sådan också. De lämnade oss för tre år sedan och har då och då tittat in och sagt hej. Nu stod de alltså där i sina studentmössor och det märktes att de tyckte att det var lite viktigt att få visa upp sig för oss.

Jag antar att de har trevliga minnen från tiden hos oss, kanske kanske de saknar oss en smula. Jag brukade skoja med dem och säga att den dag de kammade hem ett nobelpris  och /eller annan utmärkelse så skulle de nämna mig i tacktalet. Jag antar att det här är tacktalet…

Jag undrar om de dyker upp när det är dags för bröllop och dop också? Det är egentligen ganska härligt att få följa någons liv på det viset, det är en stor del av tjusningen med jobbet jag har, att få se människor växa upp och utvecklas.

Vi skrattade efteråt jag och mentorskollegan, ”vilka knäppisar” sa vi, men sanningen är väl den att vi var lite rörda.

Köksfönstren

går knappt att se ut genom. Det är den där härliga tiden på året när man plötsligt ser sitt hem i ett annat ljus och upptäcker att det man ser inte är gott.

Första maj

Det är mycket vackert väder idag. Jag måste se till att snabbt få undan städningen för att kunna ägna mig åt lite solande.

En liten kille går barfota på gångvägen utanför, det vill jag också göra.

Krattan ska fram nu, tyvärr är det inte så mycket att kratta undan, någon sabbade mitt lilla vårnöje i höstas med att kratta redan då. Jag tar det lilla som finns inklusive påskfjädrarna som ligger utspridda i häcken. De har blåst dit och jag har gått och tittat på dem ett par veckor och funderat på om jag ska plocka bort dem eller inte.

Det är väl dags nu, att plocka bort.

Gult är inte alltid fult

Promenad om våren

Jag gick ut en sväng, behövde få frisk luft och höra fågelsång. Medan jag gick irrade tankarna hit och dit, jag tänkte på ett samtal jag hade under dagen, jag tänkte på en pojke som slagits för någon annan, jag tänkte på en dröm jag hade igår och jag njöt lite av värmen som äntligen kommit.

Drömmen var en otäck dröm. Den handlade om en flicka jag känner, i drömmen hittade jag henne, påverkad och stöttad av en pojke, hon kunde knappt gå själv. Jag tog hand om henne och gick till en sjuksköterska för att få hjälp. Sjuksköterskan satt vid ett bord tillsammans med två andra vuxna som jag känner och litar på, jag la ner flickan framför dem och upptäckte att hon förvandlats till en baby. Plötsligt kom två poliser för att ta blodprov på babyn, först tog de fel och stack nålen i mitt ben istället för babyns. Jag kände stor sorg.

När jag ser flickan tänker jag på Annika Östberg. Jag tänker att Annika Östberg en gång var ett barn precis som den här flickan, jag tänker att ingen av de två önskade det som blev och blivit. Jag frågar mig varför jag inte gjort mer, varför jag inte såg på en gång hur det var. Hur kan någon gå mitt ibland oss och vara så förtvivlat olycklig utan att vi förstår? Fast visst, vi såg, vi slog larm, vi oroade oss men enkelt är det ju inte.

Han som slogs då? Han bestämde sig helt enkelt för att det fick vara nog, tog saken i egna händer och klådde upp någon som han tyckte förtjänade det, någon som gav sig på någon svagare. Han är ingen slagskämpe egentligen men har ett hjärta av guld, jag gapade när jag hörde vad som hänt. Förhoppningsvis tog det stopp där, men en del ger sig ju inte, eller hur?

Det fanns blåsippor vid stigen där jag gick, det finns fortfarande snö och där det har tinat upp kan man hitta diverse intressanta saker, vad är det för fel på folk? Varför allt skräp överallt? Det ser inte klokt ut. Det lockar fram arga tanten i mig och jag får lust att sätta upp små flaggor. Det kanske vore en idé…

Måndagssysslor

Det är bara att konstatera att jag inte duger till att sätta upp hår i klassiska ballerinaknutar, det ser inte bra ut.

Mina känslor för den där världen är lite kluven, jag är inte den typiska balettmamman, åtminstone inte i mina egna ögon. Jag är mycket coolare än så (?). Trots det har jag sett till att barnet har dansat en sisådär 8-9 år, det tyder väl på någon sorts svår personlighetsklyvning.

Jag försökte övertyga några sexor om vikten av att ha ringklocka på sin cykel. Det tyckte de var töntigt. Alla trafikregler är töntiga i deras ögon, de hånskrattade åt allt. Till slut väste jag ilsket att de kunde gå ut i trafiken och bete sig precis hur som helst, ”sen får vi se hur många som lever nästa måndag”. Det var inte så välbetänkt sagt. Jag vet det. Det var korkat, men ibland väcks arga tanten i mig, speciellt när ett samtal inte blir konstruktivt utan bara fånigt.

Så skönt då att den andra sexan kunde förstå vitsen med ringklockor.

På konferensen diskuterade vi skolavslutningsveckan.

Kvällsskenet är sådär härligt vårigt och jag längtar efter att höra storspoven, det gör jag alltid så här års, vid en sjö någonstans, med ett vårigt kvällssken.

Minusgrader

Det är 4 minusgrader ute. Förvisso kommer det att bli en solig dag, men jag som tänkt sätta på mig något våraktigt bestämmer mig för att välja något vinteraktigt istället.

Tulpanerna i London lockar och pockar, man ska inte resa bort på våren, det är inte roligt att komma hem och skotta snö när man vandrat genom grönskande parker fulla av blomster i olika färger.

Dags att ta ett djupt andetag och ge sig av.

Än så är det vinter…

När jag är ensamma hemma brukar jag bli sugen på paj. Jag brukar snika åt mig en sådan, jag sitter i min ensamhet och glufsar likt någon som är beroende av andra, mer destruktiva substanser. Det gjorde jag idag också. Sedan fick jag ångest och bestämde mig för att en promenad vore bra, jag borde skaffa påskris tänkte jag. Jag begav mig därför ut i naturen iförd jympaskor, det är naturligtvis det bästa sortens skodon så här års. Not.

Solen sken i alla fall, fåglarna kvittrade, jag lyckades komma åt några kvistar här och där, kände att flåset är under all kritik och var rätt nöjd när jag  kom hem.

Men som alla ser så har vi en bit kvar till sommaren.