Sommaren

Sommaren har gått, utan att jag rest, varit kulturell eller ens grillat särskilt mycket. Jag har mest varit hemma, detta

kommer inte att gå till historien som den där sommaren det och det hände, inte i mitt liv i alla fall. Kanske i barnens liv, vad vet jag, egentligen, vad de gör, hur de lever, vad som händer. De sover, de äter frukost, försvinner hemifrån, kommer hem till middag, försvinner hemifrån, eller in på sina rum, lever sina liv, utan mig, på egen hand.

En väninna till mig berättade att hon hittat en gammal dagbok från en resa hon och jag gjorde en gång, när vi var bara lite äldre än vad barnen är. Jag ryser. Den sommaren kan jag prata om som ”sommaren det och det hände”.

Och tydligen finns det dagboksanteckningar kvar, ”du skrev också” sa hon, ”vi var noga med det”. Jaha, var är den dagboken då? Ligger den kvar hemma hos mamma? Tänk om hon hittar den/har hittat den, och läser/har läst, ve och fasa. Tänk om mina barn hittar den och skriver en bok om mitt liv baserat på den, några gamla brev och mina statusrader på facebook?

Frågan är varför sommaren blev som den blev? Varför har jag inte ansträngt mig? Det kan bero på att det senaste året, med början i en köksrenovering, har varit tungt på många sätt. Sjukdom, död, ledsenhet, oro, kanske jag behövde bara vara? Varför stressar jag upp mig för det?

Fast jag har plockat jordgubbar, och jag har suttit på altanen med ett vinglas, och jag har fått tillbaka kontakten med människor jag tycker om, och jag har lyckats få min kryddodling att överleva (mot alla odds) och jag har läst, och! jag har motionerat! i hela två veckor! Jag förbannar förkylningen som satte stopp för mig, jag är fortfarande inte frisk, och det irriterar. I morgon, när jag ska träffa kollegiet igen, kommer alla att vara brundbrända och friska, jag kommer att vara blek, snorig och hostig.

Fast kanske mer utvilad?

Vandrande myggmedel

Jag kanske ska donera min kropp till forskning, antimyggforskning. På radio testar de myggmedel och en man berättar att vissa människor doftar illa(ur myggsynvinkel) och därför stöter bort myggorna, jag är en sådan. Jag är ett vandrande myggmedel.

Jag har alltid trott att det är mitt blod som är ont, men det är tydligen min andedräkt och min kroppsodör som inte är attraktiv.

Så länge det bara är myggor jag stöter bort kan jag väl leva med mig själv.

Mitt förhållande till snö.

Jag försöker verkligen låta bli att komma med spydigheter när skåningarna beklagar sig över snön. En man säger bekymrat att snöskottning är ett farligt jobb, ”man kan få en hjärtattack”. En annan man suckar över att snön aldrig tar slut.

Det är lätt att vara norrlänning och betrakta det hela lite von oben med ett hånflin. Visst tänker jag, en hjärtattack är tänkbar, och nej, snön tar aldrig slut, inte förrän i slutet på april i alla fall.

Skaffa en spark tänker jag, eller ännu hellre, ett par skidor. Inse att vi alla bor nära nordpolen tänker jag också.

Jag inser att mitt förhållande till snö är fatalistiskt, det som kommer det kommer, inget att hetsa upp sig över. Kanske norrlänningar är lite som muslimer när det gäller snön, vi rycker på axlarna och säger ”inshallah”, vad ska man göra liksom? Fick han en hjärtattack när han skottade snö? Inshallah. Vi blir inte arga på snön. Skåningarna på radion verkade vara arga på själva snön, snön förolämpar dem, den har dykt upp bara för att ställa till det.

Jag vill inte håna och vara spydig. Jag vet att vanan vid snö blir sämre ju längre söderut man kommer. Just därför är jag glad över att sitta uppe i norrland, att uppleva snökaos söderut är ingen hit. Kaoset orsakas visserligen mest av människor, jag menar, snön kommer ju, utan att fråga om lov, det borde man ha någon sorts handlingsplan för, kanske.

Vi kanske borde ha handlingsplaner för allt som den oberäkneliga naturen kan tänkas ställa till med. Vi blir lite handfallna, vi människor, när det händer saker som vi inte kan påverka. Skyfall, snöstorm, ishalka, mm.

Samtidigt får vi inte glömma att snö är en ganska enkel sak att handskas med, i jämförelse med jordbävningar och vulkanutbrott. Vi får vara glada så länge som vi bara har snö att skotta bort från trottoarerna och att behöva oroa oss över eventuella hjärtattacker. Det kunde vara värre, vi är långt från en plattgräns.

Jag fortsätter att rycka på axlarna och mumla inshallah när snön faller. På mitt makliga norrländska sätt tar jag snöspaden och hivar iväg lite snö in på grannens tomt och grunnar på om man kommer att stifta någon lag mot snö snart för att spara mina stackars landsmäns hjärtan.

Nej, nu är jag spydig.

Mitt i natten

Vi har inte midnattssol där jag bor, men det är inte så långt ifrån, så här tjusigt kan det vara vid halv- elvasnåret på kvällen. Jag har en viss böjelse för naturromantik, den visar sig bara på midsommarafton och den är det närmaste jag kommer nationalromantik. Jag går gärna omkring och sniffar på syrener och nynnar på den där olvonsången. ””Jag lindar av olvon en midsommarkrans…” Som barn plockade jag blommor och la under kudden och ville aldrig gå och lägga mig.

Det finns en motsättninge i det där märker jag. Vad skulle jag ha blommorna till om jag inte villa låta mitt ljuslockiga huvud vila på dem? Det är väl därför min natur-och nationalromantiska sida är så begränsad, jag är klokare än så, egentligen.

Nu är det över i alla fall, jag fortsätter mina studier om dekadenta engelsmän tack vare ett loppisfynd jag gjorde. Nej, Stråhatt, jag studerar inte dekadenta svenska advokater, utan dekadenta engelsmän, de skriver klokare.

Studenter

När jag tittade upp från filmhyllan idag såg jag tre stiliga killar i studentmössor komma gående emot mig. Jag blev glad och sa ”gruppkram”, det blev en sådan också. De lämnade oss för tre år sedan och har då och då tittat in och sagt hej. Nu stod de alltså där i sina studentmössor och det märktes att de tyckte att det var lite viktigt att få visa upp sig för oss.

Jag antar att de har trevliga minnen från tiden hos oss, kanske kanske de saknar oss en smula. Jag brukade skoja med dem och säga att den dag de kammade hem ett nobelpris  och /eller annan utmärkelse så skulle de nämna mig i tacktalet. Jag antar att det här är tacktalet…

Jag undrar om de dyker upp när det är dags för bröllop och dop också? Det är egentligen ganska härligt att få följa någons liv på det viset, det är en stor del av tjusningen med jobbet jag har, att få se människor växa upp och utvecklas.

Vi skrattade efteråt jag och mentorskollegan, ”vilka knäppisar” sa vi, men sanningen är väl den att vi var lite rörda.

Köksfönstren

går knappt att se ut genom. Det är den där härliga tiden på året när man plötsligt ser sitt hem i ett annat ljus och upptäcker att det man ser inte är gott.

Första maj

Det är mycket vackert väder idag. Jag måste se till att snabbt få undan städningen för att kunna ägna mig åt lite solande.

En liten kille går barfota på gångvägen utanför, det vill jag också göra.

Krattan ska fram nu, tyvärr är det inte så mycket att kratta undan, någon sabbade mitt lilla vårnöje i höstas med att kratta redan då. Jag tar det lilla som finns inklusive påskfjädrarna som ligger utspridda i häcken. De har blåst dit och jag har gått och tittat på dem ett par veckor och funderat på om jag ska plocka bort dem eller inte.

Det är väl dags nu, att plocka bort.

Gult är inte alltid fult

Promenad om våren

Jag gick ut en sväng, behövde få frisk luft och höra fågelsång. Medan jag gick irrade tankarna hit och dit, jag tänkte på ett samtal jag hade under dagen, jag tänkte på en pojke som slagits för någon annan, jag tänkte på en dröm jag hade igår och jag njöt lite av värmen som äntligen kommit.

Drömmen var en otäck dröm. Den handlade om en flicka jag känner, i drömmen hittade jag henne, påverkad och stöttad av en pojke, hon kunde knappt gå själv. Jag tog hand om henne och gick till en sjuksköterska för att få hjälp. Sjuksköterskan satt vid ett bord tillsammans med två andra vuxna som jag känner och litar på, jag la ner flickan framför dem och upptäckte att hon förvandlats till en baby. Plötsligt kom två poliser för att ta blodprov på babyn, först tog de fel och stack nålen i mitt ben istället för babyns. Jag kände stor sorg.

När jag ser flickan tänker jag på Annika Östberg. Jag tänker att Annika Östberg en gång var ett barn precis som den här flickan, jag tänker att ingen av de två önskade det som blev och blivit. Jag frågar mig varför jag inte gjort mer, varför jag inte såg på en gång hur det var. Hur kan någon gå mitt ibland oss och vara så förtvivlat olycklig utan att vi förstår? Fast visst, vi såg, vi slog larm, vi oroade oss men enkelt är det ju inte.

Han som slogs då? Han bestämde sig helt enkelt för att det fick vara nog, tog saken i egna händer och klådde upp någon som han tyckte förtjänade det, någon som gav sig på någon svagare. Han är ingen slagskämpe egentligen men har ett hjärta av guld, jag gapade när jag hörde vad som hänt. Förhoppningsvis tog det stopp där, men en del ger sig ju inte, eller hur?

Det fanns blåsippor vid stigen där jag gick, det finns fortfarande snö och där det har tinat upp kan man hitta diverse intressanta saker, vad är det för fel på folk? Varför allt skräp överallt? Det ser inte klokt ut. Det lockar fram arga tanten i mig och jag får lust att sätta upp små flaggor. Det kanske vore en idé…