Att sätta in pengar

Det fanns en tid när man kunde gå till bankkontoren i Sverige, langa över en påse pengar till kassören och få dem räknade och insatta på sitt bankkonto. Det finns fortfarande ett sådant kontor kvar, men när jag är ledig har jag inte alltid möjlighet att uppsöka det kontoret, det ligger nära mitt jobb och man måste ta bussen ut från stan.

På det stora kontoret inne i stan har de insättningsautomat. Jag har gjort tre försök med detta monstrum och misslyckats tre gånger. Eller, automaten har misslyckats, det är faktiskt inte mitt fel, även om det känns så.

Idag var jag nästan i hamn, det var bara några tjugor kvar, jag tryckte in dem, automaten svalde, rapade och svarade ”tekniskt fel!”, inget kvitto.

Jag vandrade in på kontoret, tog lydigt en kölapp, även om jag helst hade velat vräka mig över någon av kassorna, ta ett stryptag och vråla ”ge mig mina pengar”. När jag väl kom fram till kassan stod en ung leende man där, jag förklarade avmätt vad mitt problem var, och han svarade: ”och då tänkte du förstås på vår personalfest!!!” Hihihi…

Jag muttrade något och mannen vände sig till sin kassörskekompis i båset bredvid och frågade vad han skulle göra åt detta. Hon förklarade att han skulle fylla i något papper och vände sig sedan till mig och förklarade att automaten hade överlämnats till någon annan, denne annan skulle komma inom två timmar och åtgärda problemet, personalen inne på banken kan inte komma åt sedlarna i automaten, bara mynten. Insättningsautomaten är alltså outsorcad till någon, vem? Hells Angels? Outlaws? Securitas?

Varför gör de så här?

Varför placerar de en automat i entreen? Köerna som bildas är inte bra för någon. Varför vägrar de att ta emot pengar i kassan? Varför har de en automat som inte sköter sitt jobb? Han borde ha fått sparken för länge sedan, eller är det bara mina pengar han sväljer och vägrar lämna kvitto?

Varför tog jag inte bussen till den lilla orten utanför stan med det lilla bankkontoret där de fortfarande har service?

Har jag fått pollenproblem?

Fredagkväll

Det blev fotboll på eftermiddagen, träningsmatch. Ja, det var inte jag som spelade utan sonen. De spelade mot ett annat av stadslagen, lokalderby alltså, och det var ju spännande på sitt sätt, men visst var det mer spännande när de spelade 5-manna och var små och gulliga?

Jag minns hur jag brukade stå på sidan av planen och sparka på en osynlig boll och jubla när de i klunga jagade efter bollen. Det var nog det roligaste som fanns att titta på de där matcherna, att se hur de trixade och dribblade, snubblade på bollen och de för stora tröjorna och till slut fick den i mål. Jaaa, det var tider det.

Det är inte så gulligt numera, men det är klart, spännande är det ju ändå.

Jag vågade mig in på vår ica-affär idag för att handla. Det rosslar en del av mig när jag pratar och hostar fortfarande, faktiskt så är min röst misstänkt lik någon som har kedjerökt och druckit mycket whiskey i sina dagar, vilket i och för sig kan verka spännande, men inte direkt smickrande. Nåväl, en äldre man tittade vänligt på mig och undrade om jag hostade på riktigt (mina hostningar är lite Robert Gustavsson-aktiga) och jag svarade torrt att nog hostade jag på riktigt alltid. Då sa mannen ”vad bra att du sprider dina…. (ohörbart, men jag antar att han menade bakterier) här”. Jag svarade obstinat att ”jag gör mitt bästa”, varvid våra vägar skiljdes.

Jag undrar nu följande, var mannen spydig? borde jag ha stannat hemma? får man inte handla när man är krasslig? borde jag ha upplyst honom om att det antagligen bara är psykosomatiskt och inte farligt alls för omgivningen? är psykosomatiska förkylningar ofarliga för andra? varför råkar jag ut för den typen av människor? borde jag ha bett om ursäkt och genast gått ut i bilen? hade jag kommenterat en hostande människa på det viset? gjorde han det bara för att rösten rosslade likt en alkoholiserad kedjerökare? hade han ställt frågan om jag haft en knapp med, låt oss säga, texten ”jag är rektor” på?

Frågorna är många och filosofiska.

För övrigt blir jag upprörd när jag läser på facebook att pojkar som nyss var 12 år klämmer ”bärs”. Jo, jag vet att de är 20 nu och inte bryter mot några lagar, men i mina ögon kommer de alltid att vara de där småkillarna som man en gång i tiden läste högt för och förklarade varför man inte fick kasta snöboll inomhus för. Det får mig att känna mig gammal, men mest av allt kan jag känna att jag saknar de där nissarna väldigt mycket, min första alldeles egna klass.

Och! jag minns när de dök upp med studentmössa på för att visa upp sig, det var lite viktigt för dem att bli beundrade av sin gamla fröken och magister.

Och nu dricker de bärs. Suck…

Uppdatering

Vår mus, Albert, som jag berättade om i föregående inlägg, har lämnat fler spår efter sig än i skåpet ovanför kylskåpet. Han har befunnit sig i närheten av kakorna vi brukar äta så friskt.

Mitt arbetslag har ju köksvecka denna vecka och uppryckningen är total. Jag är mycket nöjd med lagets insatser så här långt. Helt i den andan satte en av kollegorna igång med att sopa köket idag. Det var då hon hittade fler spår efter Albert.

Jag kan ju tillägga att hennes sopning väckte fler frågor än den om Albert, vi kunde också konstatera att städningen (något som vi länge anat) inte är som den brukade.

Jag antar att vi har torget att tacka för den besparingen också.

Lika eller olika?

Jag funderar över vad det är som gör att någon plötsligt uppfattas som avvikande och provokativ. Vad det är som gör att man förenas över klass- och åldersgränser för att gemensamt göra narr av och fördöma någons utseende?

Jag vet inte hur stort problemet ifråga är, kanske det är en överkänslig tonåring som reagerat på att någon sagt något, eller också är det verkligen en samlad attack från ett samlat kollektiv.

Jag försöker förstå vad som provocerar, men måste erkänna att jag inte ser det, stort hår? mascara? vanliga tonårskläder? Jag antar att det är det gamla vanliga, ”du ska inte tro att du är något”, men det hjälper inte som tröst när tårarna rinner.

Är det så på min skola också undrar jag. Men jag tror inte det, det känns som om det är större utrymme på min skola för alla sorter, vilket är lite underligt, för min skola ligger utanför stan och där borde kanske intoleransen mot olikheter vara större, enligt någon klichée. Lärarna då? Någon säger att det inte är seriöst, en annan bad barnen det gäller att anteckna allt som händer. Skönt att någon tar på allvar, efterssom en tredje lärare, sin vana trogen, stod och pratade med några andra ungdomar och kastade menande blickar på de det gäller.

Oavsett allvaret borde alla lärare ta barnens känslor på allvar i alla fall. Det kanske inte är någon stor sak, men otryggheten sprider sig när man upplever att man inte blir lyssnad på, att det som händer är oviktigt. 

Återigen lär jag mig en viktig läxa. Avfärda aldrig, lyssna, visa att du ser och hör. Den dag ett verkligt stort problem uppstår finns inte längre något förtroende kvar.

Man kan ju fråga sig varför framför allt tjejer byter skola…?

Väderkvarnar och annan skit

Jag har inte särskilt mycket kunskap om dyslexi eller hur man bäst lär en person med dyslexi att läsa. Jag inser att det säkert finns olika metoder men jag undrar hur smart det är att avbryta mitt i ett påbörjat arbete efter en viss metod? Mitt sunda förnuft säger mig att man ska fullfölja och inte börja experimentera med något annat, särskilt om det har fungerat och varit framgångsrikt. Om det inte fungerar är man ju i ett annat läge.

Jag blir trött och uppgiven redan innan skolan har börjat när jag inser att jag måste slåss för barnens rätt till utbildning, att ingenting någonsin får vara lite enkelt. ”Vi ska inte ha så bråttom” säger man. Detta yttrande gör mig gråtfärdig, jag har stött på ungdomar förut där man inte har haft så bråttom och det blir en katastrof till slut, hur kul är det när det plötsligt är vårtermin i åk 9 och engelskan, matten eller svenskan inte fungerar, när man får ett ig, bara för att man ”inte hade så bråttom”?

Jag vet, det kostar att avdela en personal för att träna läsning, från tidigare- skolan trodde man att det kanske skulle ta ytterligare ett par år innan man har jobbat färdigt med läsomlärningen som det är fråga om i det här fallet. Två år! då gäller det att man tycker att långsiktighet är intressant och det tycker man sällan i min organisation. Jag tycker att långsiktighet är underskattat, den långa sikten borde få en revival och jag är besviken på medarbetare som inte lärt sig hur förödande det är med korta siktar.

Jag ska gå till vila nu för att i morgon börja kampen för ett för mig ännu okänt barn och hans rätt till långsiktighet och lästräning.

Varför gör man så här?

Jag studerade en man idag. Han hoppade ur sin bil, tände en cigarett och gick mot affärens entré. Väl framme studerade han grubblande sin cigarett, bestämde sig för att den inte skulle kunna följa med in och släckte den. Därefter tyckte han att skylten framför entrén var det bästa stället att trycka ner den i.

Studerar man bilden noga ser man att det i vänstra kanten sticker fram lite grann av vad som är en askkopp. Ca 1,5-2 meter från skylten.

Trevligt.

Försäljare

En del människor är födda till försäljare andra inte. Han jag stötte ihop med idag visste uppenbarligen inte sitt eget bästa. Tvärtemot väckte han en enorm lust i mig att investera i något italienskt lyxkök för flera 100 000, han sålde inte italienska lyxkök kan tilläggas. Han sålde köksluckor. Det kommer inte att bli några köksluckor från hans företag i mitt kök.

Maken till idiot har jag sällan eller aldrig träffat på.

Hur ska man uppföra sig?

Jag ska på ett möte ikväll där vi ska samtala om saker som ganska mycket rör vuxnas beteende gentemot barn. Den stora frågan för mig är hur det är möjligt att en person får fortsätta sitt yrkesutövande med ett så digert ”brottsregister” som just denne specifike person har. Nu pratar jag inte om ett formellt kriminellt borttsregister, jag avser kränkningar mot barn i olika former.

Barn härmas, barn lyssnas inte på, barn förutsätts kunna läsa tankar, barns prestationer mäts utifrån kriterier som måste vara strängt subjektiva (jag har då aldrig lyckats hitta just dessa kriterier i någon målbeskrivning), barns ifrågasättande bemöts på ett sätt som skulle få vilken vuxen som helst att flyga i taket och vägra fortsatt samarbete.

I skolan kan det fortgå. På en privat arbetsplats hade denne person förmodligen blivit omplacerad för länge sedan, men i skolan kan han fortsätta. Ingen verkar kunna göra något åt saken.

Om jag är så mycket bättre själv? Sedan jag mötte denne person för första gången har jag ständigt rannsakat mig själv. Han har nog faktiskt gjort mig till en bättre lärare, tyvärr har min barn förlorat på min utveckling så det känns inte som något positivt.

Jag låtsas inte att jag inte hör mina elever om de ifrågasätter mig, jag härmar inte mina elever om de ställer en obehaglig fråga, jag anklagar de inte för att ljuga om de kommenterar något jag gjort som var mindre bra och jag påstår inte att något jag gjort aldrig inträffat om någon undrar.

Inte är jag någon superlärare, men jag har bestämt mig för att jag finns där för elevernas skull och att de har rätt att ifrågasätta mig om de anser att det behövs.

Mötet känns obehagligt att gå på, tänk om någon håller möten om mig utan min vetskap? Samtidigt så hoppas jag verkligen att det kommer fram om jag inte sköter mig.

Varför får vilka tomtar som helst ta hand om våra barn? Jag är fruktansvärt arg över hela situationen, ”det går bättre i år” sa någon, nej, det gör inte det. Barn fortsätter att kränkas, kanske barnen som kränks nu inte har varit lika duktiga på att berätta hemma, vad vet jag, men det börjar komma fram nu, att det inte går bättre.

Allt handlar väl om de där berömda gamla hundarna och om de kan läras att sitta. Förvisso ska alla få en ny chans, men kanske inte hur många som helst? Om man har haft ständiga klagomål i sju-åtta-nio år kanske det är dags att ta sig en funderare. Eller?

Var

kan man köpa woodoodockor?

Skräp

Jag retar upp mig till vansinne på allt skräp som ligger överallt. Det stör mitt estetiska sinne och det stör mig att inte något ansvar tas av alla skräpkastare. Jag antar att de tänker att ”det kommer någon någon städtant”. I deras värld finns det säkert någon som städar efter dem.

Någon curlingförälder?

Jag vet inte, men mina nerver klarar inte alla juiceförpackningar, cigarettpaket, plastbunkar och limpor som ligger utströdda här och där.

Jag började gasta och skrika när jag gick över gården, fäktade med armarna och pekade. Det fanns dem som tyckte att jag var pinsam, själv känner jag mig oerhört tydlig inte alls som gårdens arga tant…