Men alltså…

Jag känner mig frustrerad, arg, irriterad, besviken, sviken och tjatig. Jag är ömsom martyr och ömsom handlingskraftig, men sanningen är att krafterna tryter och jag vill bara fly.

Ibland får jag känslan av att jag vill gallskrika rakt i någons ansikte, vråla så att tinnitus uppstår, vråla så att någon eventuellt kommer sättande med tvångströja, vilket borde leda till att en utredning görs och att man äntligen tar tag i vansinnet, men hur kul är det att sitta inspärrade i en sådan?

Vilka flyktvägar finns det? Grönsakssortering på Maxi? Kanske skaffa ett barn till? (Fast hur kul blir det för det barnet, en åldersstigen morsa som argt väser att hon skaffade barnet enbart för att fly från stadens ”skolsatsning” när barnet blivit tonåring och hittar på något konstigt)

Det påstås att kommunens skolansvarige politiker sagt att målet för kommunen är att ha ”hyfsat bra skolor”. Hyfsat?

Hjälp!