Fönuft och känsla

Jag begav mig av till en begravning i morse. En äldre släkting som alltid funnits på exakt samma ställe hela mitt liv gick bort för en tid sedan och jag kände att det var en person jag ville visa min vördnad inför. Vi var många som ville det. Grannar och släktingar.

Sådana tillfällen ger möjlighet till att fundera över tidens gång, de gamla grannarna har krympt och blivit krokiga på utsidan, på insidan är de dock som förut, fast kanske lite sorgsnare. Själv är jag naturligtvis inte förändrad ett enda dugg.

Man hade letat fram en präst som tjänstgjorde i församlingen för länge sedan, numera betraktar man hans tid som någon sorts guldålder tror jag, det gjorde man inte då, i alla fall inte de tanter som bekända sig till den mer högkyrkliga traditionen. De gillade inte hans skägg, han jeans och hans får. Jo, han hade får i prästgårdsträdgården, vilket rätt många av oss betraktade som spännande, och gröna vågen-aktigt, för det var ju på den tiden.

Ärligt talat så var han en helt ok präst, och jag gillade hans sätta att leda begravningen idag, inget ”andligt flum” som han sa, det gäller att leva på ett schysst sätt sa han också, att ta vara på tiden och inte hålla på med en massa jox. Ungefär så uttryckte han sig.

Sedan kan jag väl konstatera att en begravning inte är rätt plats att hålla en manifestation på. Åtminstone inte en manifestation som riskerar att såra de närmast sörjande.

 

Men alltså…

Jag känner mig frustrerad, arg, irriterad, besviken, sviken och tjatig. Jag är ömsom martyr och ömsom handlingskraftig, men sanningen är att krafterna tryter och jag vill bara fly.

Ibland får jag känslan av att jag vill gallskrika rakt i någons ansikte, vråla så att tinnitus uppstår, vråla så att någon eventuellt kommer sättande med tvångströja, vilket borde leda till att en utredning görs och att man äntligen tar tag i vansinnet, men hur kul är det att sitta inspärrade i en sådan?

Vilka flyktvägar finns det? Grönsakssortering på Maxi? Kanske skaffa ett barn till? (Fast hur kul blir det för det barnet, en åldersstigen morsa som argt väser att hon skaffade barnet enbart för att fly från stadens ”skolsatsning” när barnet blivit tonåring och hittar på något konstigt)

Det påstås att kommunens skolansvarige politiker sagt att målet för kommunen är att ha ”hyfsat bra skolor”. Hyfsat?

Hjälp!

Skriver omdömen, kommenterar arbeten funderar på nya teman och pedagogiska lösningar för enskilda elever. Jo, det är söndag men ute yr snön och högarna som samlas måste ju bort. Snart är det sportlov och jag häpnar över hastigheten på tiden.

I staden har ett skoluppror startats av arga föräldrar, de protesterar mot nedskärningar och besparningar som drabbar deras barn, deras ilska mot våra politiker är stor och min nyfikenhet över vad som ska hända är stor. Kommer de att kunna förändra något?

Likt en rättshaverist

kan jag inte släppa min fixering vid superintendent Bean och alla hans göranden och låtanden. Möjligen beroende på att han ständigt hittar på nya saker att förundras över. Idag t ex. Han skulle ha deltagit i en stor poliskonferens om vilka åtgärder man kan sätta in när konstaplarna upplever att promemoriorna uppifrån är obegripliga. Bean skulle sitta ordförande och var också den som förberett och tagit fram material att använda vid konferensen.

Han lät vid 8.30 på morgonen meddela att han tagit semester och att han ämnade ägna dagen åt flugfiske.

Morse stirrade häpet på meddelandet som sekreteraren Miss Moneypenny, gav honom. Bean uttryckte i meddelandet förhoppningen om att Morse skulle gå in och ta över.

Det ville inte Morse.

Konferensen ställdes in.

Morse misstänkte att Bean eventuellt inte ville komma till konferensen pga en superintendent Castafiore, en rätt skräckinjagande kvinna från ett distrikt utanför staden. Castafiore har lång erfarenhet av polisyrket och möjligen har hon vid något tillfälle slängt ur sig något föraktfullt om vägverket och dess chefer, men det faktum att hon pratat bakom ryggen på Bean med en person på rikskrim och bla berättat att han vägrat en av mannarna synundersökning är nog det som gör att Bean absolut inte vill ha med kvinnan att göra.

Nu lär han tvingas till det ändå eftersom den försåtlige Morse meddelade att han ställt in konferensen med kort varsel och att ett nytt datum bokats. Bean, som inte ens äger ett flugfiskespö tackade hjärtligt för initiativet.

 

Vilka alternativ har vi?

Jag läser lokaltidningarna och börjar plötsligt fnittra hysteriskt. I den ena artikeln efter den andra står det något om lokala företrädare för våra riksdagspartier som gjort märkliga saker. Någon har stämt kommunen, en annan gråter i fullmäktige, en tredje skickar konstiga brev till oroliga föräldragrupper som får föräldragruppen att oroligt skruva på sig, det var inte riktigt den typen av stöd de ville ha.

I alla år har jag röstat lite hipp som happ i kommunvalet, försökt hitta någon person som verkar klok istället för att gå på parti och ideologi. Men nu vet jag inte längre.

Kommunhuset verkar vara befolkat av ett gäng vettvillingar, som vi har röstat fram. Jag vet inte vad som skrämmer mig mest. Dårarna eller de som utsett dem.

Jag tänker på arbetet i kommunhuset varje morgon när jag försöker ta mig av parkeringen. Snöhögarna i korsningen förhindrar framgångsrikt all sikt åt höger och vänster och spänningen varje morgon är olidlig. Varför jag tänker på dårarna i kommunhuset? Jo, de har beslutat om besparingen på snöröjningen som lett till att det överallt i vår fina stad ligger gigantiska snöhögar.

När jag kommer till jobbet fortsätter jag att tänka på kommunhusdårarna, jag är ju trots allt kommunalt anställd, och när jag guppar hem på eftermiddagen  (man skrapar inte vägarna längre) går tankarna fortfarande till kommunhuset.

Man kan nog säga att de damer och herrar som vi röstat fram till att, på ett ganska excentriskt sätt, sköta vår kommun upptar 95% av mina tankar.

Skrämmande och obehagligt.

Men frågan är vad vi ska rösta på nästa gång? Jag oroar mig för att alternativen till nuvarande styre inte är så där våldsamt mycket bättre, även om det låter så på deras debattartiklar. De framstår som synnerligen förnuftiga i skrift, men hur är de i realiteten?

Kommer de att prioritera snöröjning? Eller kommer de att drabbas av hybris och bestämma sig för att bygga om torget?

 

 

DDR, typ

Jag försöker reda ut vad jag tycker om den där läsplattsdiskussionen som dragits igång. När jag såg atkutelltinslaget var det två saker som slog mig, eller oroade mig. Ett, att det var en politiker som uttalade sig, två att det är svårt att lära sig skriva med pennor.

Jag vill inte att någon politiker ska tala om för mig vad jag ska göra i klassrummet. Jag vill betraktas som professionell nog att avgöra det själv, däremot kan de ju gärna avsätta lite pengar till läsplattor och annan teknik, men jag vill bestämma hur de ska användas i min undervisning. Syftet är viktigt nämligen, tekniken är ett verktyg, ett hjälpmedel, ja, ett medel, inte ett mål.

Det där med pennor kan man ju diskutera, men jag tycker nog inte att man ska lägga undan dessa ting bara för att det är svårt att hantera dem. Vi kan ju inte sluta med allt som är svårt, det blir ingen utveckling då. Självkänslan sjunker när man inte skriver fint, sades det, då undrar jag hur vi vuxna egentligen hanterar situationen i klassrummet/hemma, vårt jobb är väl ändå att pusha och uppmuntra?

Vad tycker jag? Jo, man ska använda det som är rätt för stunden men inte undvika det som är svårt. Ungefär så, och politiker kan syssla med politik men inte så hemskt mycket med pedagogik. Jag tror inte att man kan bestämma sig för att alla ska göra på det ena eller andra sättet, det är grupp-, situations-, och individbundet.

Det blir lite DDR över det hela, på något vis…