Med viss panik

inser jag att det är dags att gå till jobbet i morgon. Paniken infinner sig när jag inser att jag inte vill och när jag inser att jag på hela detta lov inte bjudit någon på kaffe, mer än mina föräldrar. Att orken och lusten helt enkelt inte funnits.

Paniken låg kanske och lurade redan innan jul, när jag inte orkade baka några kakor och göra något julgodis, när huset pyntades ytters nödtorftigt och när julklapparna som köptes in dagen före julafton var sällsynt fantasilösa.

Jag har inget liv.

Eller, mitt liv går ut på att jobba, inte på att dricka kaffe med väninnor, julpynta, baka kakor och tänka ut spännande julklappar.

Det är inte så här jag vill ha det. Jag vill ha ork att besöka mina vänner och släktingar, jag vill sluka böcker utan att drabbas av huvudvärk och jag vill tänka lustfyllda tankar om resor till spännande tankar.

Inget av det här finns på kartan nu.