Idrottsmamma

Jag har varit idrottsmamma i många år och upplevt både roliga och märkliga saker, lärt mig saker som jag aldrig trodde att jag skulle ha koll på, t ex att valla skidor och lärt känna många människor.

Jag sitter och grunnar på om jag någonsin fått någon impuls att skälla på ungarna när de förlorat men det känns inte så. Jag kan nog aldrig påminna mig om att jag blivit besviken över förluster, tröstat har jag gjort medan jag borstat längdhoppssand ur håret, lugnat när “inkompetenta” domare farit fram på fotbollsplanen, framförallt har jag väl frusit. Jag lever ju i det norrländska inlandet där fotbollsmatcher ibland spelas i snöstorm, där skidtävlingar kan vara ruskigt kalla och där kvällar i juni känns väldigt långa på en blåsig friidrottsarena.

Men att skälla på ungarna?

Nej, det handlar ju inte om livet direkt, de är en rolig fritidssysselsättning, att det skulle bli någon basketkarriär var inget jag kalkylerade med, så vid eventuella förluster stod jag och de andra föräldrarna där med lugnande ord. En mamma stängde en gång av sitt barn från fortsatt bollspelande, men det var inte pga att han inte gjorde bra ifrån sig, det handlade om hans val av ord om motståndare och domare. Ja, på ett sätt gjorde han inte bra ifrån sig, men det var inte hans skicklighet som bolltrollare det handlade om.

De knepigaste mammorna kanske var balettmammorna, men det var nog fokuset på rosetter  och volanger som gjorde de knepiga i mina ögon, inte för att de försökte pusha sina döttrar i någon större utsträckning, det är klart att det fanns en och annan, men att lämna sitt barn i tutu utanför balettskolan mitt i vintern? Nej…

Jag minns när jag tog min son till hans första fotbollsträning, vilken lycka! Själv var jag totalt ointresserad av all sport (nästan, det finns undantag, tex skidåkning på längden), men han började titta på vasaloppet som tvååring och jag insåg att hans vägar var sina egna. Jag minns också när jag köpte hans första skidkläder, han gav mig en kram, så glad blev han.

Om han sedan vann eller förlorade var oväsentligt, det lyste av lycka om honom när han fick hålla på, det var huvudsaken.

Detta om det.