Tröstäter

Jag åkte direkt till ica när jag slutade jobba, där köpte jag två paket mjölk, en bit grillad kyckling och en stor påse lösviktgodis. När jag kom hem åt jag upp kycklingen (fick aldrig någon lunch idag) och satte sedan igån med att trycka i mig lösgodiset.

Jag behöver mycket lösgodis just nu, visserligen kan inte hela världens samlade lösgodis göra något mer för mig än att få mig att svälla ut och eventuellt göra mig sockerhög, men något lite kanske det tröstar.

Att förklara exakt varför jag behöver tröst är komplicerat, det handlar om uttalanden som gjorts, offentligt, uttalanden som jag inte vill kännas vid och associeras med, ett pågående drama som hela tiden hittar nya dimensioner och alltså utvecklas på ett sätt som ingen såpamakare i världen  skulle kunna drömma om.

Jag skulle kunna uttrycka mig så här, om detta rörde en polisstation så skulle det kunna vara så att polischefen ropat i en megafon att anledningen till att man inte nått upp till målen för visst antal lösta brott beror på att konstaplarna inte vill lösa brott. Så kan man ju inte ropa i en megafon, eller hur? Konstaplarnas fack skulle protestera, å det kraftigaste och allmänheten skulle kanske undra varför konstaplarnas chef hänger ut sina underlydande. Förhoppningsvis.

Jag återvänder nu till min godispåse, förstör aptiten, klarar inte av att äta middag, blir sockerhög och startar bråk med min familj, somnar totalt utmattad framför tv:n, vaknar upp på dåligt humör och med huvudvärk, åker till jobbet och börjar gräla med första bästa.

Gröna små handtag

En av mannarna har svårt med bilkörandet, vilket är ett aber om man är polis, han lyckas inte skilja på höger och vänster och har dessutom ett märkligt synfel som gör att han hela tiden ligger mitt i vägen istället för till höger.  Som tur är behöver han ju inte köra bil själv, oftast är de ju två som patrullerar, men det är en man med många förtjänster och även Bean måste hålla med om att det är lite trist det där med synfelet och höger/vänsterproblematiken, som förvisso också kan ge upphov till smärre förtretligheter även när man patrullerar till fots eller ska kamma sig. Konstapel Olsson önskar sig vid ett möte med Bean att få gå på synundersökning, det var länge sedan sist menar han, dessutom har han hört att det finns hjälp att få när det gäller höger/vänster.

Bean undrade då  om han brukar läsa tidningen på internet vilket Olsson svarade ja på. ”Bra” sa Bean, ”på datorerna finns det möjlighet att förstora bilden, på det viset ser man bättre”.

Morse mumlade något om glasögon (varför Morse var med på mötet är lite av ett mysterium, men han verkar smyga sig på alla möten numera), Bean stirrade undrande på Morse och började sedan prata om att kolla av med kommissarierna om hur de uppfattar konstapel Olssons synproblem. ”Efter en sådan konsultation skulle man möjligen kunna tänka sig att alltid se till att alla promemorior till Olsson ska ha typsnitt i större storlek, beroende av vad konsultationen ger för resultat, naturligtvis” sa Bean

Vad gäller höger/vänster-problematiken så tror Bean att det enkelt går att avhjälpa med att ha ett grönt handtag på höger sida av cykelstyret.

Konstapel Olsson såg lite förbryllad ut och undrade försiktigt om han skulle ha gröna handtag på allt framöver men då hade Bean för länge sedan övergått till att prata om en man på hans tidigare arbetsplats, vägverket, som en gång solat för länge och därför fått feber och blivit liggande en hel vecka på hotellet, ”man ska vara noga med att ha rätt sorts solskyddsmedel”  sa Bean och skyndade iväg för att handla semlor till sin faster.

Idrottsmamma

Jag har varit idrottsmamma i många år och upplevt både roliga och märkliga saker, lärt mig saker som jag aldrig trodde att jag skulle ha koll på, t ex att valla skidor och lärt känna många människor.

Jag sitter och grunnar på om jag någonsin fått någon impuls att skälla på ungarna när de förlorat men det känns inte så. Jag kan nog aldrig påminna mig om att jag blivit besviken över förluster, tröstat har jag gjort medan jag borstat längdhoppssand ur håret, lugnat när ”inkompetenta” domare farit fram på fotbollsplanen, framförallt har jag väl frusit. Jag lever ju i det norrländska inlandet där fotbollsmatcher ibland spelas i snöstorm, där skidtävlingar kan vara ruskigt kalla och där kvällar i juni känns väldigt långa på en blåsig friidrottsarena.

Men att skälla på ungarna?

Nej, det handlar ju inte om livet direkt, de är en rolig fritidssysselsättning, att det skulle bli någon basketkarriär var inget jag kalkylerade med, så vid eventuella förluster stod jag och de andra föräldrarna där med lugnande ord. En mamma stängde en gång av sitt barn från fortsatt bollspelande, men det var inte pga att han inte gjorde bra ifrån sig, det handlade om hans val av ord om motståndare och domare. Ja, på ett sätt gjorde han inte bra ifrån sig, men det var inte hans skicklighet som bolltrollare det handlade om.

De knepigaste mammorna kanske var balettmammorna, men det var nog fokuset på rosetter  och volanger som gjorde de knepiga i mina ögon, inte för att de försökte pusha sina döttrar i någon större utsträckning, det är klart att det fanns en och annan, men att lämna sitt barn i tutu utanför balettskolan mitt i vintern? Nej…

Jag minns när jag tog min son till hans första fotbollsträning, vilken lycka! Själv var jag totalt ointresserad av all sport (nästan, det finns undantag, tex skidåkning på längden), men han började titta på vasaloppet som tvååring och jag insåg att hans vägar var sina egna. Jag minns också när jag köpte hans första skidkläder, han gav mig en kram, så glad blev han.

Om han sedan vann eller förlorade var oväsentligt, det lyste av lycka om honom när han fick hålla på, det var huvudsaken.

Detta om det.

Med viss panik

inser jag att det är dags att gå till jobbet i morgon. Paniken infinner sig när jag inser att jag inte vill och när jag inser att jag på hela detta lov inte bjudit någon på kaffe, mer än mina föräldrar. Att orken och lusten helt enkelt inte funnits.

Paniken låg kanske och lurade redan innan jul, när jag inte orkade baka några kakor och göra något julgodis, när huset pyntades ytters nödtorftigt och när julklapparna som köptes in dagen före julafton var sällsynt fantasilösa.

Jag har inget liv.

Eller, mitt liv går ut på att jobba, inte på att dricka kaffe med väninnor, julpynta, baka kakor och tänka ut spännande julklappar.

Det är inte så här jag vill ha det. Jag vill ha ork att besöka mina vänner och släktingar, jag vill sluka böcker utan att drabbas av huvudvärk och jag vill tänka lustfyllda tankar om resor till spännande tankar.

Inget av det här finns på kartan nu.

Något skaver

Jag har gått och grunnat på något jag hörde för några dagar sedan. Man diskuterade Egypten på radio och två kvinnliga salafister intervjuades om sin syn på samhälle och religion. Som alltid när det är konservativa/bokstavstrogna av något slag som uttalar sig så undrar jag hur de ska få det att gå ihop med det faktum att samhället har förändrats sedan bibeln/koranen/manifestet/whatever skrevs.

Dessa två damer ansåg att otrogna kvinnor mycket väl kan stenas. Det står så att säga skrivet. I USA pågår just nu republikanernas nomineringsprocess inför presidentvalet och de pratar förvisso inte om att stena otrogna kvinnor, men de tycker inte att utvecklingsläran och aborträtten är något vi ska ha, egentligen.

Nåväl, de svenska journalisterna diskuterade om salafisterna är bra eller dåliga och kom fram till att eftersom den sk jihadismen inte längre är så poppis i arabvärlden, så behöver vi inte oroa oss. Stenandet av otrogna kvinnor är ju en intern angelägenhet, inget vi behöver upphetsa oss över, typ.

Jag gillar inte inställningen.

Jag tycker inte att vi ska hålla på och stena kvinnor och män.

Jo, jag vet, det här med religion är känsligt och det är verkligen mycket lättare att kritisera de där borta, att se grandet i grannens öga än att se bjälken i sitt eget… se där! citat från bibeln!

Här hemma öppnades det en strippklubb samma dag som jag hörde diskussionen om stening. Detta ses av rätt många som ett steg i helt rätt riktning, det kommer att bli jättekul! I lokaltidningen har de flesta kommentarer varit positiva och rätt många har tänkt sig att besöka inrättningen, av kommentarerna att döma.  Jag vet inte vad detta säger om mänskligheten.

Vi är rätt tudelade.

Den sunkiga banderollen på utsidan av strippklubbslokalen verkar inte avskräcka. Sunkig? Jo, när kvinnor saluförs som matvaror tycker jag att det är sunkigt, jag tycker inte att kvinnor är lika med hamburgare.

Men tydligen är det någon sorts mänsklig rättighet att gå på strippklubb och de som eventuellt tycker annorlunda är manshatare och rabiata, sexualfientliga feminister. Sådana som vill stena kvinnor.

De flesta skrattar tyst och menande när klubben kommer på tal och någon vågar sig på att önska att även män ska uppträda. Vilket jag tror att de gör, män alltså. Bra! Jämlikt! Hamburgaren är alltså människor, inte bara kvinnor, toppen! Människor som varor!

Jag suckar och tänker att världen är precis så absurd och surrealistisk som jag inbillat mig en längre tid. Å ena sidan herrar och damer som skriker ”stena!”, ”förbjud aborter!” , ”bort med Darwin!” och å andra sidan sådana som skriker ”hurra för strippklubbar!”.

Vad är det med mänskligheten? Är ”Gud” stolt över sin skapelse?

 

Teve

Jag brukar inte följa Stjärnorna på slottet särskilt slaviskt, har sett något enstaka avsnitt tidigare men bestämde mig nu för att titta. Jag var nyfiken på Johan Rabaeus och Kim Anderzon, de uppfyllde mina förväntningar men jag märker att särskilt Kim provocerar…

Hon nämnde inte sina barn!!! utropar någon, hon hörs för mycket!!! utropar en annan, en tredje tycker att hon är för divig!!! (dvs hon tar för sig och talar om vad hon tycker). Det var förresten för mycket sex också, inte bra.

Själv gillade jag det där galna, oberäkneliga som skymtade…

Jag hoppas att de andra pratar om sina barn… annars lär de bli hudflängda… eller?

Gamla tanter ska uppenbarligen vara tysta, inte prata om sig själva, sticka och prata om sina barn, och absolut inte prata om sex!!! Nej! Gamla tanter och sex hör inte ihop!!! Ve och fasa!!!

Sverige år 2012.