Finns det något liv?

Jag tillbringar dagarna i min fåtölj med en bok. Tänker att jag måste åka till stan, linsvätskan är snart slut, tänker också att det snart är nyårsafton och då brukar vi alltid äta något gott, tänker att jag måste planera det och gå och handla.

Gick in på jobbmailen, varför? Hade fått mail från en förälder, jag kunde inte bara strunta i det, så lov det är. Jag märker att jag mer och mer börjar glida in någon sorts Zorro-roll, jag viftar med mitt svärd och min piska och hoppar över hustaken, typ. Jag undrar över mina motiv ibland, är det för att jag är god eller är det för att jag vill sätta dit?

Dricker glögg emellanåt, tittar på brittiskt drama och funderar på om jag inte skulle göra något åt högen jag har i sovrummet. Någon energi har jag inte, den räcker till att fingra på fjärrkontrollen och vända blad i min bok, mer än så finns det inte liv till. Jo, tydligen finns det lite liv kvar när jag läser jobbmail, vilket är dåligt för mig.

Jag har ju faktiskt jobbat in de här dagarna, med råge.

 

Bollar

Avdelningen för ekonomiska brott har problem, de lyckas inte något vidare med att lösa de ekonomiska brotten och ligger efter i ärendehanteringen. Morse (som egentligen inte har med den ekonomiksa brottsligheten att göra alls, hans intresse handlar enbart om ett speciellt fall som har med ett av hans egna fall att göra) har vid flera tillfällen larmat om detta till Bean. Första gången fick Morse ett svar som bla innehöll tankar om hur man skulle lösa problemen inom regeringskansliet, andra gången svarade Bean att han befanns sig utomlands, men att allt naturligtvis skulle lösa sig och tredje gången svarade han inte alls.

Ett av offren för den ekonomiska brottsligheten hörde nyligen av sig till Bean. Han ville höra hur arbetet med hans ärende gick och dessutom få reda på varför det inte gick fortare. Bean hänvisade då till Morse. Offret undrade förbluffat varför Morse skulle svara på frågan, ”han jobbar väl inte ens på den avdelningen?” sa offret. Bean mumlade något om en kurs han nyligen varit på  och sedan började det brusa på ett konstigt sätt i telefonen.

Offret kontaktade Morse, som matt började fantisera om enorma lådor körsbärspraliner. ”Bean la bollen hos dig sa offret, men du jobbar ju inte ens med mitt fall, varför gjorde han så?” undrade offret.

Vi har jobbat med hinduismen i nian, ett spännande arbetsområde med saker som känns främmande. En elev har rötter i Indien, jag har få sådana elever men det är lika roligt varje gång de jag har vill dela med sig och berätta om sin bakgrund. Det är inte alltid de vill det och denna elev har aldrig pratat särskilt mycket om saken.

Förra veckan berättade hen att hen planerade en puja, dvs en hinduisk böneceremoni. Den genomfördes idag, eleven hade intervjuat sina släktingar, satt sig in i ritualerna och plockat rätt på det som behövdes. Hen förklarade pedagogiskt vad hen gjorde, visade och lät de som ville prova. Vi offrade pepparkakor som sedan delades ut till klasskamraterna. En puja med svenska inslag med andra ord, mångkultur! Farligt! Eller?

Klasskamraterna tittade intresserat på, ställde mängder av frågor och testade sedan. Rökelsen kändes i hela korridoren och jag fick ett armband med små små bjällror på.

Sådana lektioner vill jag alltid ha.

Vilken gud vi offrade till? Ganesha försås, skolbarnens egen gud…

Lite gråtmilt sitter jag här och tänker på betyg och tycker synd om mig själv. Det är inte min egen betygssättning jag har störst ångest inför, ångesten gäller ett annat ämne där många vikarier har figurerat och där basen för betygssättningen vilar på ett prov. Ett prov som inte alla har klarat.

Jag är budbärare till hemmen. Hemmen reagerar naturligtvis med irritation, inte förvånande. Jag försöker få information från ansvariga, ingen svarar. Därför är jag gråtmild och tycker synd om mig själv.

Jag känner mig ansvarig för något som inte är mitt ansvar, för det kan det väl inte vara? Hur långt sträcker sig mitt mentorsansvar?

Oh, jag längtar till annandagen.

Tur

Jag sa en gång till en kvinna att jag hade haft tur med mina elevgrupper, de är bra sa jag. Kvinnan sa då att det inte var tur utan att det sannolikt berodde på mig själv att de var bra. Att jag skulle ha någon sorts inneboende skicklighet eller fallenhet för jobbet.

Det där var svårt att ta till sig. Jag fortsätter att säga att jag har tur, tur med elever och tur med föräldrar. Det är svårt att ta de där orden i sin mun, att jag skulle vara bra på det jag gör, det känns storvulet och övermaga på något sätt.

De senaste dagarna har jag läst en del om föräldrar och deras roll i sina barns skolliv, om hur de curlar och vill undvika konflikter. Jag tänker då återigen att jag har tur, min föräldragrupp är makalöst bra, kloka och förståndiga, de tar inte i försvar men de kräver de rättigheter barnen har, vilket de ju måste få göra anser jag. Detta gillas dock inte av alla, när jag berättar om en förälder som har synpunkter på verksamheten ryggar man tillbaka och undrar aggressivt vad det är som inte är bra. ”Föräldern tycker att saker och ting tar för lång tid” säger jag, ”och jag håller med”, fortsätter jag, ”allt inom skolan tar för lång tid, när man behöver hjälp”. Jag kan inte försvara inför föräldrarna att det hela tiden dras ut på tiden, att inga lösningar finns, vad får jag för trovärdighet då?

Det pratas så mycket om lojalitet numera, man ska vara lojal uppåt verkar vara det viktigaste, föräldrar och elever är det inte så noga med. Jag köper inte det, min främsta lojalitet ligger hos mina elever, vad skulle jag ha gjort i skolan utan elever?

Det betyder inte att jag säljer ut alla andra, men man måste ju på något sätt bekräfta våra ”kunders” känslor, att de faktiskt har rätt att känna det de känner, att skolan liksom solen faktiskt har sina fläckar och att jag är medveten om detta.

Hur föräldrarna ser på mig är ju svårt att veta, de kanske tycker att jag är en hopplöst disträ personlighet som är uppe i det blå, men de har inte antytt något sådant, tvärtom bakades det radiokaka till min ära förra helgen… tyvärr missade jag marknaden under vilken den såldes, men jag gillade blinkningen från hemmet. Så kanske kanske jag har ett rätt bra förhållande till ”mina” föräldrar, det kan vara så att det inte är bara en enkelriktad känsla, jag hoppas i alla fall på det.