Det känns som om jag har haft en minisemesterunder ett dygn. Igår hade jag soffan och tv:n för mig själv, huset var tomt! Bara jag, tv:n och soffan. Nu hade jag inte så mycket nöje av tv:n, det som går är av tvivelaktig karaktär, jag zappade förtvivlat mellan kanalerna, Idol, Ullared, Postkodmiljonären, amerikansk action, Simpsons, osv. Jag hade velat se en film, en bra film, en bra film som jag inte sett förut. Men tyvärr.

Jag hade ju kunnat slå mig till ro med en bok, jag lekte med tanken, men min hjärna var som seg melass, den behövde förströelse inte arbete.

Jo! Jag tittade på Skavlan och roades av de artiga svenskarna som låtsades förstå den svårtydda norska dialekten och svarade med ”Goddag yxskaft”. Det var kul. Jag började undra hur jag hade gjort, och framför allt om jag hade förstått något, så jag blundade och lyssnade. Och faktiskt! Jag förstod en del, tillräckligt mycket för att förstå att man inte kunde svara som offren gjorde. Det beror nog på att min egen dialekt kan vara synnerligen svårförståelig för de som kommer någon annanstans ifrån och att den också har vissa norska influenser. Jag tror att jag är lite mer ohyfsad faktiskt, jag hade nog sagt att jag inte förstod allt.

Nu sitter jag här med min kaffekopp, tittar ut på regnet, funderar på om bunten med hemskrivningar ska åtgärdas eller om jag ska damma först.