Mannen i mercan

Jag satt i min bil på väg ut från parkeringen från det som vi i vår stad betraktar som ett köpcentrum. Bilköerna var långa, lönen hade ju kommit samma dag, och jag suckade där jag satt, jag insåg att det skulle ta lång tid att ta sig hem.

Ibland kan det dock inträffa saker som förgyller sådana där stunder av suckar och stön. Plötsligt såg jag en herre i mercedes som kört ut i fel körbana. Hans plan var antagligen att försöka köra förbi alla de andra bilarna och snika sig in på parkeringen på det viset. Han hade dock inte räknat med att möta andra bilar, han hade heller inte räknat med att kön var lång och tät, inte en chans att komma tillbaka i rätt körbana alltså.

Han satt där, i sin gröna merca och stirrade rakt fram. De mötande bilarna fick köra ut på gräsmattan för att ta sig förbi honom, men han stirrade envist rakt fram och kramade ratten utan att röra en min.

Från andra hållet kom plötsligt en man i vad som kan ha varit en opel körande. Det var ett intressant möte på det viset att två principfasta män mötte varandra, den ene hade helt uppenbart gjort fel och den andre ville inte ge vika för någon som gjort fel.

Jag stirrade facinerat på hur mannen i opel närmade sig mannen i merca utan att ge vika. Vem som till sist fick svänga undan? Mannen i opeln. Oförnuftet segrade.

Efter en stund blev det en lucka och jag tog sats för att köra ut från parkeringen, men då kom mannen i merca också loss. Ett ögonblick trodde jag att han skulle köra in på samma ställe som jag kom ifrån, men icke! Han tvingade sig förbi mig, jag var en hårsmån från att köra rakt in i hans gröna, gigantiska merca. Han stirrade rakt fram och kramade sin ratt på ett närmast krampaktigt sätt.

Jag undrar vad han satt och tänkte på, där i sin bil, instängd med sig själv. Vad tänkte han när mannen i opel närmade sig? Blev han arg? Skämdes han? Vad tänkte han när han såg mina arga ögonkast när han vräkte sig förbi? Vad hade han för ärende? Skulle han månne köpa julmust? Kanske han skulle in på Rusta och köpa sig en ny plastjulgran och en grön utebelysning, kanske allt var uträknat och planerat, men så hamnade han i fel körbana och fick motta folkets förbannelser. Kanske allt detta blev för mycket för honom, kanske han gick in i affären som ligger bredvid Rusta i stället, den där affären där man säljer starkvaror, och försåg sig med en 75 explorer.

Antagligen har han huvudvärk idag.

Vad gör jag egentligen?

Jag sa hejdå till vfu:aren idag, hans två veckor är gjorda och han hade mängder att tänka på. En sak var han glad över och det var att mötet med eleverna till stor del hade varit väldigt positivt, det tror jag beror mycket på att han vid vårt första möte berättade att det oroade honom. Jag valde därför att inte ställa honom framför katedern det första jag gjorde, jag gav eleverna arbetsuppgifter som han kunde gå runt och hjälpa till med, vi satt i fiket en del och han fick lite småuppdrag att göra med eleverna.

Som vanligt när det gäller mig är det inte så noga planerat, det är någon sorts magkänsla som styr det mesta av vad jag gör. Slumpen kanske, jag bara plottrar på och tänker att går det så går det. Eller är det det jag gör?

Vissa saker blir rätt, andra inte lika rätt, och ofta undrar jag varför det blev rätt.

Hursom, mötet med eleverna blev inte så dramatiskt som han fruktat och idag pratade han på om ett ämne han kunde framför två klasser som lyssnade uppmärksamt. Det blev ett bra avslut och vi hade en bra diskussion efteråt.

Men man hinner inte mycket på två veckor.

Det finns en historia i mig som jag gärna vill berätta, men jag vet inte om jag kan. Tänk om någon hittar min lilla blogg och känner igen sig? Historien är liksom sådär milt vansinnig och tragisk på ett sätt som få historier är och det skulle vara alldeles för lätt att känna igen sig.

Jag försöker tänka ut ett annat sätt att berätta på, något allegoriskt, men det är inte så lätt. Det skulle räcka med att rekommendera alla att se ett avsnitt av Seinfeld, i och för sig, min historia är nämligen en som skulle göra sig bra med George i huvudrollen, men samtidigt skulle tragiken saknas där.

Jag konstaterar dystert att nya liv ska offras. Att gamla hundar inte kan lära sig att sitta och att det uppenbarligen finns människor som antingen är rent korkade eller ytterst beräknande. Fast i detta fall, när en oskyldig antagligen får betala känns det bara korkat.

Kanske jag skriver en bok i bästa Fay Weldon-stil någon gång.

Hur ska jag

få en 60-årig man att be ett 12-årigt barn om ursäkt för något som den äldre herren inte tycker är något att bråka om?

Detta blir min svåraste utmaning hittills tror jag.

 

Debatt

Diskussionerna gick höga inne i min sexa idag. Vi tittade på Billy Elliot igår och idag pratade vi om vad filmen handlar om. Jag älskar att de älskar att diskutera.

Efteråt sa de lyckligt att ”det här var jättekul”, en sa glatt att ”det här var ju som en debatt!!!”.

VFU:aren såg lite svettig ut.

Jag inser så här efteråt att det kanske är en viss konst att hålla i en sådan diskussion utan att det spårar ur totalt.

Jag blir lite imponerad av mig själv.

Vad vi pratade om? Balett, boxning, flickor, pojkar, bögar osv osv.

 

Tisdagstema/rund

Runda lampor för upplysning i vår lilla stad. Om de fungerar? Nej, dels sparar man pengar på att inte tända lampor överallt och dels verkar väldigt många välja att inte se ljuset.

Nehej…

Vår personalfest gick av stapeln på ett ställe som kändes lite ”farligt”… Farbröderna i baren bar skinnvästar med emblem på ryggen, på väggarna fanns allehanda illustrationer och när vi gick därifrån sa en av kollegorna lite försiktigt att ”det märks att de här killarna gillar kvinnor”.

En annan kollega mumlade lite tyst att det skulle ha varit intressant att studera lokalen ur genussynvinkel.

Om vi var upprörda? Nej, jag tror att alla vi små hemvävda lärare kände oss som om vi hamnat i ett helt annat land och var på upptäcktsfärd. En av mina äldre kvinnliga kollegor fnittrade och frågade om jag sett tröjan som gick att köpa. Det hade jag inte men jag gick genast och tittade när hon berättade vad vad trycket förställde. En man och en kvinna och en piska. Det var inte kvinnan som höll i piskan.

Tyvärr hade jag inte med mig kameran.

På en vägg fanns en kvinna avbildad som såg ut som en kvinnlig terminator, ansiktet utstrålade grymhet medan kroppen, om än muskulös, utstrålade något annat. Mystiskt.

Någon hade satt upp lappar med tipsfrågor över de mest barhyade kroppsdelarna, vi är nog trots allt ganska pryda och inte särskilt frigjorda även om vi inbillar oss det själva.

Jag undrar varför kvinnor inte känner ett inre tvång att omge sig med bilder på nakna män, på de ”kvinnliga” arbetsplatser jag jobbat har frånvaron av nakenkalendrar varit total. Man skulle ju kunna tänka sig att t ex ett sjukhuskök full av råbarkade diskerskor och kokerskor skulle kunna innehålla pinup-pojkar, men nej.

Mannens hjärna är intressant och outforskad, jag vill veta mer, min nyfikenhet har sedan igår natt stegrats oerhört, fram för mer mansforskning…!?!

Jag är rätt trött i kväll, trots det har jag snofsat till mig för att gå på fest. Personalfest. Det har varit en knepig stämning i huset under hela dagen och jag undrar hur detta ska sluta…

I morse fick jag chansen att ha ett par informatörer från EU-kommissionen hos mig. De pratade med en av mina sjuor om EU, Bryssel och språk. Frågor de fick besvara handlade bla om Kina (naturligtvis…) och huruvida de flög mycket.

Informatörerna hade med sig presenter som de gav barnen. Musmattor och kompasser ville ingen ha men när informatörerna frågade om någon ville ha en penna ropade alla barn JAAA!!!. Barnen slängde sig girigt över varsin penna. Har besparingarna kanske gått lite för långt?

Tisdagstema/blått, rött och gult

Tack vare bilen som kom emellan hann magistern fly in på en sidgata där han blev upphämtad av sin gode vän magister Brown. De hade hittat varandra under en illegal aktion mot velour på 70-talet och förblivit vänner sedan dess.

I mina försök att förstå tonåringar, och då särskilt arga sådana, började jag lyssna på musik från min egen tid som trettonåring. Jag tänkte att jag kanske skulle kunna flyttas tillbaka till den tiden och minnas hur det var.

Jag kan inte påstå att jag mindes mer.

Däremot insåg jag att jag lyssnade väldigt mycket på texter som handlade om att Leva livet, ha kul och inte bry sig så mycket om morgondagen.

Jag undrar nu om Gyllene tider och Cindy Lauper gjorde mig till en person som vägrar växa upp och som bara lever för att ha kul.

Inte illa i så fall.

Tonåringen såg inte särskilt imponerad ut.

Hon förstod inte det fina i att krossa porslin på fester.