Revolutioner medelst poesi

Det är lördag fast söndag, jag tittar ut genom fönstret och funderar på om jag ska dra på mig stövlarna och gå ut i skogen och hämta enris till fönsterlådorna. Vädret är inte särskilt insmickrande dock. Det regnar, är grått och trist.

På radion stånkar högmässan och jag minns min barndoms söndagar när vi relativt ofta tvingades i väg till kyrkan. Mest av sociala skäl tror jag, det var kul att träffa grannarna på kyrkbacken, jag kan aldrig minnas att mina föräldrar var särskilt gudliga av sig. Alla helgon-helgen var dock ett obligatorium.

Jag har precis suttit och prasslat med Aftonbladet och läst om Vaclav Havel. Jag blir lite skakad när jag inser att det redan gått 20 år sedan den där hösten när allt förändrades. Jag minns att Vaclav blev lite av en idol för mig, jag gillade tanken på sammetsrevolutioner, det där med bohemeri tilltalade mig redan då och jag hade gärna hjälpt till där på teatern där de hade sitt högkvarter. Jag minns en dokumentär som sändes om honom. Han skruttade omkring i morgonrock, kokade kaffe, verkade lite disträ, inget tal om blod och hämnd utan samtal om frihet, demokrati och mänskliga rättigheter.

Något år senare befriades Nelson Mandela från sitt fängelse, inte heller han pratade om blod och hämnd och även han blev en idol för mig.

Vi glömmer den där sortens hjältar fort. Det är svårt att leva upp till deras idéer, det är enklare att hämnas, att  skipa rättvisa med hjälp av vapen och fängelser verkar kraftfullt och konstruktivt, det gillar vi.

Fast om alla diskuterade filosofi och poesi, kokade kaffe och ordnade med göra förlåt-processer skulle kanske världen bli annorlunda. Men det verkar ju lite mesigt förstås, bättre att gå i konflikt och verka kraftfull än att sitta på en teaterscen och läsa dikter.

Tankar om TV

Jag råkade se något som heter Mammas pojkar, ofrivilligt, på tv igår. Min haka hängde långt ner under en lång stund medan jag försökte förstå vad det var som pågick, sedan svor jag en lång stund och efter svärandet började jag tänka.

Är det på allvar?
Varför tycker man att programidén var kul?
Kommer ”Pappas flickor” också?
Blir det lika kul?
Varför fördöms flickor med piercing och tvivelaktiga yrken?
Hur får man vara som ung kvinna i Sverige idag?
Ser mina elever på det här?
Måste jag börja titta mer på tv för att förstå vad som formar mina elever?
Kommer det att leda till att jag börjar äta lyckopiller för att orka?

Enligt ett av barnen är dock denna svenska version av serien mesig, de svenska mammorna är übermesiga och de svenska pojkarna alldeles för självständiga för att det ska bli bra underhållning. ”Du skulle se den amerikanska versionen mor!!! Där bestämmer mammorna allt!!!”

Detta föder nya frågor.

När såg han den amerikanska versionen?
Är det inte lite skönt att vi svenskar är lite mesiga?
Måste jag börja reglera barnens tv-tittande?
Vilken sorts mor är jag?
Kommer jag att styla om blivande svärdöttrar?
Kommer jag att bli chockad om den blivande svärdottern har ett tvivelaktigt yrke?
Varför vaknar lusten i mig att heja på piercing-och de tvivelaktiga yrkestjejerna?

Hej och hå.

 

Lurad

Jag besökte frisören idag, som vanligt kommer jag ut därifrån med en konstig känsla i magen. Jag vet aldrig om mitt hår är acceptabelt eller inte. Jag tillhör dock en minoritet, en av tio, som inte har färgat eller slingat hår. Detta faktum, att mitt hår är ofärgat, utlöste en del oj!.

Jag äger numera en burk root lifter, mitt ofärgade hår kommer att bli stort och fint av denna produkt. Jag är så lurad…

Skärbrädan jag köpte visade sig vara sprucken när jag kom hem, så den får åka tillbaka.

På Claes Ohlson blev sonen och jag iakttagna när vi pysslade med radioapparater och pc-högtalare, jag tror inte att de ville att vi skulle packa upp och testa allt. Ingen sa något, men blickarna vi fick var lömska.

 

 

Projekt och utbildningar

Mentorsutbildning och information om nytt projekt stod på dagordningen i morse. Båda har fått mig att fundera i kringelkrokar om olika ting.

Varför går sexorna på ”högstadiet”? Varför pratar en viss herre om hur viktigt bemötandet av eleverna är när han själv visade sig vara en synnerligen dålig lyssnare? Varför har vår skola mer undervisningstid än andra? Varför säger tidigareskolorna i vårt område att de inte kan undervisa så mycket i SO därför att det är för komplicerat? Varför är våra klasser så stora? Varför är den fysiska miljön på vår skola så eftersatt när andra skolor i kommunen har det mycket bättre? Osv osv.

Det nya projektet? Det handlar om hälsofrämjande åtgärder, statliga pengar, genus och är något luddigt i nuläget. Det kan bli hur bra som helst, om det följs upp, eller också blir det ingenting, vilket är det vi vant oss vid.

Intressanta frågor väcktes dock under genomgången och det kan bli spännande att bolla i arbetslaget. Genusvetaren som presenterade det hela var inte någon sådan där rabiat typ som vill förbjuda skolgårdar eller tvinga pojkar att leka med dockor, vilket tycks vara den gängse bilden av genusvetare i dagens läge, tvärtom, det var en mycket balanserad människa som vill få oss att tänka nytt, vilket kan vara bra, faktiskt.

Mentorsutbildningen var ok, det diskuterades, vändes och vreds på saker och ting ur vår vardag och vi gick därifrån aningen stärkta.

Tisdagstema/kuslig

På nätterna kommer de nog fram, alla de drygt 1000 personer som begravts, huvudlösa, under det lilla kapellet. En, bara en, har huvudet kvar. Det sägs att även han förlorade sitt huvud men att man sydde tillbaka det igen. Han skulle målas av…

Möten

I dag har vi diskuterat bedömning och betygssättning, eller åtminstone var det syftet. Jag vet inte hur mycket till diskussion det blev. I inbjudan skrevs att vi skulle ta med elevarbeten att diskutera, inte alla rektorer hade vidarbefodrat inbjudningarna, ja, vi har suttit i ämnesgrupper med lärare från alla kommunens senareskolor, väldigt få hade därför med sig något att diskutera.

Inte alla rektorer tycker tydligen att våra möten lärare emellan är viktiga, ”lägg inte ner så mycket jobb på det där” hade någon sagt till sin personal.

Själva är vi förtjusta över möjligheten att få träffa lärare från andra skolor.

Jag är glad att min rektor tycker att det är viktigt.

Att lätta på trycket.

Jag har en tryckkokare. Den åker fram vid långkok, praktiskt och bra, långkoken tar ingen lång tid alls. I fredags skulle jag koka köttsoppa. Då ville inte tryckkokaren vara med längre.

Den spydde ur sig nästan all soppa, ja inte köttbitarna och morötterna utan allt spad. Vilken tur tänkte jag när jag stod och glodde på förödelsen att den inte var vänd utåt, då hade jag hamnat på akuten.

Det lustiga är att jag minuterna innan förklarade för barnen hur viktigt det är att man inte öppnar den innan man lättat på trycket, ”det skulle inte vara så kul om maten hamnade i taket” som jag sa.

Nu öppnade jag inte locket, den bara bestämde sig för att göra sig av med spadet ändå. Bara så där.

Jag har inte hämtat mig än.

Fast jag har börjat fundera på om jag ska slänga bort den eller köpa en reservdel.

Lätta på trycket behöver man göra innan det pyser över av sig själv…

Fredagsfärger/svart och brunt

De nya skoluniformerna för lärare mottogs med glädje av den gode magistern (Hansson, ni vet) han ansåg att han äntligen fick den pondus som han så ärligt färtjänade. Den taggiga kedjan som omgärade hans cykel hade han själv smitt till på sin fritid.

Matematik

Jag skulle skriva ett inlägg på en annan blogg men det blev så långt att jag bestämde mig för att ösa ur mig på min egen istället.

En gång i tiden började jag i första klass, nyfiken, intresserad och vetgirig. Jag hade rosa silkepolo och blommig bussarong. Allt gick väl fram till den första mattelektionen, eller någon av de första, jag vet inte exakt var det spårade ur, bara att det spårade ur.

Vår mattebok var grön tror jag och den innehöll olika sorters mängder. Hus, människor, bollar och djur med cirklar runt. Mängdlära. Jag ringade in och lärde mig ord såsom union men begrepp inte ett skvatt. Det var totalt obegripligt. Jag fick därför gå till specialläraren som jobbade med mig. Det fortsatte att vara obegripligt, matten gav mig magont.

Ända fram till åk sju. Jag blev naturligtvis tvungen att välja allmän matte, det hela var fortfarande ett stort mysterium för mig, men jag fick en lärare som lyckades lära mig grunderna på nytt tror jag. Jag vet inte hur han gjorde och vad han gjorde, men jag vet att jag vid något tillfälle plötsligt hade bäst på provet och det hade aldrig hänt förut, jag minns att mina olyckskamrater tittade förvånat på mig, jag var ju den som alltid låg sämst till tidigare.

Naturligtvis fick jag inte ha kvar den läraren i åk åtta och nio. Men den matte jag lärde mig i sjuan är nog den jag fortfarande lever på.

För mig är en sak klar. Man ska inte experimentera så mycket med matte och barn. Jag är närmast dogmatisk i mitt ställningstagande. Grunderna ska in, ordentligt, från början, sedan kan man experimentera. Hade jag sluppit fundera på vad en union är och varför jag skulle ringa in just den husmängden och inte den andra hade kanske poängen med att lära sig matematik blivit något tydligare.

Eller var det månne lärarnas fel? De kanske inte lyckades förklara det fina med unioner för mig. Eller var jag för dum? För dum har jag känt mig, hela livet.

Skadas barn av att få goda grunder att stå på?

Ont och gott

Föräldrarådet bestod enbart av kvinnor. Rektorn, syv:en och kuratorspersonen som också deltog var även de kvinnor. Jag är också kvinna.

Var är alla män?

Jag kommer att propagera för att en man väljs i barnens klasser nästa gång. Det måste mixas och blandas.

Jag har på sistone funderat över vad viss kvinnlig omsorgspersonal inom skolans väggar egentligen står för. Vad har de för människosyn? Nu ska jag säga att jag inte har stött på någon manlig sådan personal, kanske de är likadana som sina kvinnliga kollegor.

De tycker synd om, är fulla av empati. De rynkar på näsan åt (manlig) personal som har ett annat sätt gentemot barnen. Om man inte kramar och tycker synd om utan istället spelar pingis och knuffar till barnen på axeln är man ond. Åtminstone får jag det intrycket. Den där mer råbarkade personalen gör inget bra jobb, de behövs inte.

Själv är jag empatisk, men jag vill inte stanna på tycka synd om och serva-stadiet. Det sker ingen utveckling då. Viss service behövs naturligtvis men den ska inte kombineras med att ”jag tycker så förfärligt synd om dig”.

Jag tillhör antagligen de råbarkades skara som man rynkar på näsan åt.

Kanske det handlar om manligt och kvinnligt, men det är i kombination med vissa utbildningar och vissa arbetsuppgifter tror jag. Kvinnliga språklärare har inte någon direkt tycka synd om -tendens, medan deras kuratorskompisar, tja, har det…

Jag har aldrig träffat någon manlig kurator.

Det känns som om det råder en kamp mellan de som vårdar och de som vill utbilda hos oss. Kampen har varit diskret hittills, men det känns som att det bubblar lite grann under ytan just nu. Det finns irritation från båda håll.

Kommer det att bli ett skyttegravskrig? Det känns onekligen spännande att vara mitt uppe i detta osynliga dimmiga krig, som kanske eller kanske inte finns. Kanske det är min egen fantasiprodukt, men ord har fallit, näsor har rynkats, människor har pekats ut som lite överflödiga och med fel sätt, vissa individers behov får stå tillbaka för andras och ibland, ibland får elever hjälp på ett mycket klumpigt björntjänstaktigt sätt.

Själv har jag kompledigt idag.