Stråket

Det fanns många människor på krogstråket men ingen jag kände. Möjligen är det som min väninna sa, alla har åldrats, de är oigenkännliga, det är bara jag som är likadan som förr.

Kanske.

Lössläppt leverne

I kväll blir det nog lite lössläppt är jag rädd. Jag ska besöka stadens krogstråk men först blir jag antagligen bjuden på flytande piggelin, en underbart underlig uppfinning.

Ja, man tar piggelin istället för isbitar. Jag känner bara en människa som kan hitta på något sådant, det får mig att fnittra förtjust.

Jag har under dagen läst en redogörelse för en fyllefest som Stalin och någon japansk diplomat hade precis innan operation Barbarossa startade. Jag vet inte vad jag ska säga om det, ska man bli upprörd eller är det bara att inse att även makthavare beter sig ungefär som grannarna gör ibland? Beroende på vilka grannar man har naturligtvis. Mina nuvarande grannar är rätt lugna, men jag minns hur det var för några år sedan, på ett annat område, rena Kreml, utan mördandet förstås.

När Montefiore beskriver mötet mellan Molotov och Hitler brister jag ut i skratt, de två är kusliga och deras möte som är kusligare än det mesta här i världen blir oavsiktligt lustigt. Molotov som blir upprörd över nazisternas avsaknad av partiprogram, Hitler som förklarar att han minsann inte dricker kaffe eftersom det är krig, Molotov som förklarar att han minsann  inte avstår från något, trots kriget. Hej och hå.

Som en dålig komedi, det är bara det att de rådde över stora mängder människoliv som de inte satte något som helst värde på, det var enkelt att offra någor tusen här och några tusen där.

Många människor går i försvar, revisionister och sådana som tycker att Stalin är missförståd och att väst sysslar med oschysst propaganda. Vad är det de försvarar egentligen? Onekligen dog en oerhörd massa människor för att dessa nissar skulle få genomföra någon dröm de hade, var drömmen värd det? Varför försvara det?

Det kan man fråga sig.

Appropå idrottsproblemet

En mig närstående arbetade med att sälja souvenirer på cirkus i söndags. Bla såldes hjärtan som blinkade, fråga mig inte hur de ser ut, men de var populära. Då och då kom det fram pappor med barn till souvenirbordet, då och då ville de små pojkarna ha ett rosa blinkande hjärta, det fick de inte för sina pappor. ”Nej, nej, nej” sa papporna. Vid ett tillfälle kom det fram en pappa med två barn, ett av vardera kön, flickan fick ett rosa blinkande hjärta, inga problem. Pojken ville också ha ett hjärta, han fick ett blått, det var viktigt för pappan att det var blått.

Tydligen ställde pojken till med ett s-ans oliv om det blå hjärtat, pappan kom tillbaka efter en stund och bad att få byta, till ett rosa.

Det är möjligt att även mammor hade reagerat negativt om deras söner försökt få dem att köpa rosa blinkande hjärtan, men jag inbillar mig att pappor är känsligare, att deras bögvarningsradar börjar tjuta för fullt när barnet närmar sig något som glittrar och är rosa.

Det är lustigt med människorna.

Ordlös onsdag/glada