Jag har rantat runt på stan, ätit mjukglass, lyssnat på musik, funderat på att köpa ett nitbälte och på det stora hela njutit av att vara ledig. Det är alltså först nu jag har gått ner i varv.
Jag tror på goda grunder att brevbäraren är en amatör, en sommarvikarie som har svårt med siffror.
Gropen på torget börjar ta form och jag är fortfarande skeptisk.
Någon sorts unge var han, den glade spelemannen i parken i Würzburg, men vad spelar han?
Exempel på vad det bäddades med i medeltida kungliga sängkammare. Kanvas stoppat med hästhår eller fjädrar.
Det fanns många människor på krogstråket men ingen jag kände. Möjligen är det som min väninna sa, alla har åldrats, de är oigenkännliga, det är bara jag som är likadan som förr.
Kanske.
I kväll blir det nog lite lössläppt är jag rädd. Jag ska besöka stadens krogstråk men först blir jag antagligen bjuden på flytande piggelin, en underbart underlig uppfinning.
Ja, man tar piggelin istället för isbitar. Jag känner bara en människa som kan hitta på något sådant, det får mig att fnittra förtjust.
Jag har under dagen läst en redogörelse för en fyllefest som Stalin och någon japansk diplomat hade precis innan operation Barbarossa startade. Jag vet inte vad jag ska säga om det, ska man bli upprörd eller är det bara att inse att även makthavare beter sig ungefär som grannarna gör ibland? Beroende på vilka grannar man har naturligtvis. Mina nuvarande grannar är rätt lugna, men jag minns hur det var för några år sedan, på ett annat område, rena Kreml, utan mördandet förstås.
När Montefiore beskriver mötet mellan Molotov och Hitler brister jag ut i skratt, de två är kusliga och deras möte som är kusligare än det mesta här i världen blir oavsiktligt lustigt. Molotov som blir upprörd över nazisternas avsaknad av partiprogram, Hitler som förklarar att han minsann inte dricker kaffe eftersom det är krig, Molotov som förklarar att han minsann inte avstår från något, trots kriget. Hej och hå.
Som en dålig komedi, det är bara det att de rådde över stora mängder människoliv som de inte satte något som helst värde på, det var enkelt att offra någor tusen här och några tusen där.
Många människor går i försvar, revisionister och sådana som tycker att Stalin är missförståd och att väst sysslar med oschysst propaganda. Vad är det de försvarar egentligen? Onekligen dog en oerhörd massa människor för att dessa nissar skulle få genomföra någon dröm de hade, var drömmen värd det? Varför försvara det?
Det kan man fråga sig.
En mig närstående arbetade med att sälja souvenirer på cirkus i söndags. Bla såldes hjärtan som blinkade, fråga mig inte hur de ser ut, men de var populära. Då och då kom det fram pappor med barn till souvenirbordet, då och då ville de små pojkarna ha ett rosa blinkande hjärta, det fick de inte för sina pappor. ”Nej, nej, nej” sa papporna. Vid ett tillfälle kom det fram en pappa med två barn, ett av vardera kön, flickan fick ett rosa blinkande hjärta, inga problem. Pojken ville också ha ett hjärta, han fick ett blått, det var viktigt för pappan att det var blått.
Tydligen ställde pojken till med ett s-ans oliv om det blå hjärtat, pappan kom tillbaka efter en stund och bad att få byta, till ett rosa.
Det är möjligt att även mammor hade reagerat negativt om deras söner försökt få dem att köpa rosa blinkande hjärtan, men jag inbillar mig att pappor är känsligare, att deras bögvarningsradar börjar tjuta för fullt när barnet närmar sig något som glittrar och är rosa.
Det är lustigt med människorna.
Jag har under våren gjort en del betraktelser när det gäller fotboll och pojkar och flickor. Jag har undrat över tonen i en del mail som kommer med order om vad som ska gälla. ”Inget smink, inga örhängen, duscha på plats osv osv”. Jag spårar en uppfostrande och aningen nedlåtande ton i mailen. Båda mina barn spelar fotboll, dessa mail gäller dotterns lag, mailen som angår sonen har aldrig innehållit uppfostrande och nedlåtande ord.
Pojkar sminkar sig inte och använder inte örhängen tänker någon. Tja, örhängen kanske de använder, men det är inte det som är poängen, ingen verkar ha tyckt att pojkarna behöver styras upp på det sättet, man litar på att de kommer till matcher och träningar förberedda.
När flickans lag för några år sedan skulle beställa tröjor bestämdes det över deras huvuden att förnamnet skulle stå på tröjorna, att trycka efternamnet verkade för vuxet tyckte en del föräldrar. Ingen frågade flickorna själva vad de ville. I pojkens lag trycktes efternamnet och vad jag minns så fick de vara med och tycka till.
Pojken reste till ett distriktsläger för ett par år sedan, där delades de upp i olika lag med namn såsom Inter, Real Madrid och Manchester United, pojkarna fick själva bestämma namnen. Flickan är på läger nu, deras lag kommer att få namn såsom ”blomman” och ”svampen”, ledarna har bestämt dessa namn.
Jag vet inte, men varför denna nedlåtande ton? varför inte fråga tjejerna vad de själva vill?
Jag blir lite upprorisk och uppmanade mitt barn att ta reda på vad pojkarnas lag heter, om de också har namn från växtriket kommer jag inte att bry mig mer, men något säger mig att ett pojklag aldrig kommer att döpas till ”grästuvan”.
Tro nu inte att jag är en sådan där rabiat feminist som sitter och hetsar mitt barn mot fotbollstränaren, inte alls, jag bara lägger märke till att flickor tydligen måste förminskas, förmanas och uppfostras, de behöver ej heller tillfrågas om något som rör de själva, andra vet bättre. Barnet har själv lagt märke till tonen och hon tyckte inte o
m att ha förnamnet på tröjan, hon ville ha efternamnet, precis som de vuxna förebilderna.
Ja, jag vet, de ska inte växa upp i förtid och yadayadayada. Gäller inte det även pojkarna? Borde inte de också ha förnamnen tryckta och delas in i lag med namn från växtriket? (vilket de kanske har, jag vet inte än, men troligen inte). Det finns säkert exempel på områden där det råder det omvända, där pojkar inte förutsätts fatta något och kunna ta egna beslut, men detta retar mig just nu. Så det så!
Borde jag ägna min tid åt annat? Finns det större problem i världen? Ja, troligen, men det retar mig när en grupp inte får vara med och bestämma om sådant som rör de själva. Jag får kvävningskänslor av sådant. Jag känner hur det börjar klia på benet och jag får lust att bli riktigt barnslig.
Vi blev tvingade att måla om sen.
Eftersom jag inget har att göra här hemma och inte ska resa någonstans bestämde jag mig idag för att besöka stadens centrum. Jag behövde träolja, till min skärbräda. Jag hade en del andra påhittade behov också, en ny redningsbägare till exempel och ett syskrin. Saker som jag inte direkt går under om jag inte har, men det känns ju skönt att uträtta ett ärende, även om det är lite i-land över ärendet.
Jag hittade ingen träolja, men jag är uppsatt på en lista, de kommer att ringa när den kommer, då får jag en anledning att åka till stan igen. Något syskrin som passade mig kunde jag inte hitta, däremot kom jag hem med en redningsbägare. Det känns ju bra, den har grönt lock.
Efter den pärsen var jag så slut att det enda raka var att lägga sig i hängmattan tillsammans med Stalin. Ärligt talat börjar jag tröttna på han och hans kompisar, de är skruvade på ett sätt som inte liknar något. Jo! solen sken faktiskt, det var därför det gick bra att ligga där och svänga fram och tillbaka.
Grannen verkade ha något slags fest. Det är inte så många centimeter mellan mig och grannen så jag hörde allt de sa. De drack kaffe och åt dumlemuffins, en städad fest alltså, inga pavor där inte. De pratade dialekt, en synnerligen svårförståelig historia om man kommer från något annat ställe i Sverige, jag som är insatt försökte spåra vilken by de ursprungligen kommer från genom att lyssna på deras sätt att tala. Jag tror att jag har ringat in dem.
Själv lärde jag mig inte svenska förrän jag var 10 år, innan dess var det dialekt som gällde, en mycket bred sådan med lustiga ljud och tillhörande lustig humor. När jag lyssnade på grannarna och deras gäster blev jag glad, jag upptäckte att deras humor var ungefär som min egen.
Jag är blomvattnare en vecka, min kusin har modigt låtit mig ta ansvar för hennes hus och hem. Förra året var jag nära att döda en basilika, trots det har jag fortsatt förtroende, kanske alla andra är bortresta.
Jag laddar för lördagkväll, då ska jag på festival, det enda jag ska komma ihåg är att ringa ett visst telefonnummer ett par dagar innan så att jag säkert kommer med på gästlistan. Denna gästlista väcker en viss avund har jag märkt, många undrar hur jag burit mig åt, och vilket innegäng jag tillhör. De liksom studsar till när jag berättar att jag finns på den där listan, fixerar mig med blicken och ser mig i ett nytt sken.
Jag ska se Thåström. Troligen också något som heter Lady Gaga, jag tror inte att jag kommer att gilla det senare, jag är ganska säker på det, men jag offrar mig för sällskapets skull.
Senaste kommentarer