Jag sitter under mitt träd och läser om livet i Teheran och känner att mitt liv här i inlandet är ganska underbart. Jag får skratta, fantisera, bära rosa sockor, lyssna på vilken musik jag vill, bära mig opassande åt, skratta högt, sminka mig, låta håret hänga och slänga, dansa, läsa vilka böcker jag vill och istörsta allmänhet bete mig på ett sätt som inte anstår kvinnor.
Det slår mig att livet i Iran påminner om det liv man lever om man tillhör västlestadianerna, Jehovas vittnen eller någon annan kyrklig sammanslutning med strikta regler. Det finns människor i Sverige som frivilligt väljer att avstå från sång, dans, rosa sockor och alltför mycket fantasi. Det känns kvävande.
En iransk man jag känner som kom till Sverige i mitten på 80-talet har berättat att han i början av sitt liv här blev inbjuden att besöka en Livets ord-gudstjänst. Han gick inte dit mer än en eller två gånger. Det var alltför likt det han flytt från sa han.
Man måste få välja. Vill man ha slöja ska man få ha det, vill man inte ha slöja ska man inte behöva ha det osv. Det känns så kvävande att behöva läsa om besök på konserter där publiken bevakas så att de inte börjar röra på sig i takt med musiken och visa opassande glädjeyttringar och där musikerna ser argsinta och stela ut för att inte väcka myndigheternas misshag.
När jag läser ”Att läsa Lolita i Teheran” är det inte slöjtvånget som gör mig mest upprörd och illa berörd, det är hur fantasin kvävs när någon har bestämt vad som är lämpligt eller inte. Sådant kan uppstå var som helst, så fort någon makthavare utan humor har bestämt var skåpet ska stå riskerar fantasin och glädjen att få stryka på foten. Att visa glädje blir opassande och illojalt. In med Maokostymer, slöjor och kostymer och ut med rosa sockor, glädjeyttringar och fantasi.
Senaste kommentarer