Hopp?

Jag håller tummarna för demonstranterna i Iran. Inte för att jag tror att någon av kandidaterna i valet kan förbättra saker nämnvärt, de är alla godkända av prästerskapet. Jag hoppas bara att det iranska folket ska slippa förnedras av milisen och sedlighetspolisen mer.

Filmen om det det tyska damfotbollslaget som reste till Iran för att spela fotboll mot det iranska damlandslaget sa allt. Tuffa starka kvinnor förnedrades, de fick inte skrika, de fick inte heja på, de fick inte visa sina glädjeyttringar utan ålades att sedesamt titta på. De skrek ändå, skönt.

Iranska kvinnor är starka, att tåla den typen av förnedringar måste vara oerhört svårt. Jag skulle bli galen. De är inga offer, de där kvinnorna, de är modiga, men de behöver stöd.

Att underhålla tyska

Jag försöker underhålla min tyska bla genom att lyssna på radio. För att göra det på ett bra sätt behövs en radiokanal med mycket prat. Jag har lyckats hitta en kulturkanal. De pratar mycket… kulturellt, tänk er en radiokanal som enbart innehåller ”Obs kulturkvarten”, dygnet runt.

Det är intressant, men verkligen überkulturellt.

När jag inte lyssnar på überkulturella radiokanaler försöker jag läsa romaner på tyska. Problemet är att bibliotekets tyskavdelning innehåller mycket Hermann Hesse, Tomas Mann och Günter Grass och ganska lite nyare och mer lättsam litteratur. Jag har inget emot de tre uppräknade författarna, men det skulle vara skönt med lite mer lättsmält litteratur ibland.

Till hösten ska jag tydligen ta emot en student… hon ska bli tyskalärare, jag vill ju inte framstå som någon charlatan och jag känner därför ett oerhört behov av att förkovra mig.

Jag känner mig ofta som en charlatan faktiskt. Jag undrar när jag ska bli genomskådad.

Ur form

Jag befinner mig i en tillfällig formsvacka. Antagligen handlar det om någon sorts jetlag eller anpassning till en massa ledig tid. Hjärnan är som trögflytande melass och kroppen som ett rostigt gammalt cykelställ.

Jag lever just nu med dekadenta engelska aristokrater och bohemer, jag förundras över deras värld, tilltalas ibland, höjer på ögonbrynen ganska ofta och har svårt att relatera till deras livsstil.

”Vi var fattiga” skriver Vita Sackville-West, efter det följer en uppräkning på olika resor som gjorts, hus som inköpts och baler som besökts. Allt är väl relativt förstås, de andra kanske gjorde ännu fler resor, köpte ännu fler hus och besökte ännu fler baler.

Jag fantiserar om att dra iväg till Florens några månader, hyra ett hus, försöka skriva en roman och ha en massa romanser med mystiska italienska grevar.

Är det försent för sådant?