Illustratör sökes

Ibland vill man kunna berätta något roligt men orden räcker inte till, man behöver en illustratör. Det är jag och min väninna överens om.

Just nu skulle jag vilja illustrera hur det gick till när magister idrott på en skola skulle dela ut diplom till speciellt framstående elever i åk 9.

Det brukar i vanliga fall vara de som presterat något speciellt framstående inom olika områden som får diplom, om man inte tagit ett principbeslut att lyfta de som gjort så gott de kunnat men ändå inte nått ända fram, vi har ett sådant stipendium på vår skola, ett flitstipendium. Samtidigt som vi delar ut flitstipendiet delar vi också ut stipendier till de som verkligen spelar i en egen division inom olika områden. Nog om det.

Det här är inte en diskussion om stipendier i sig, det är bara en bild ur några barns vardag på en skola någonstans i Sverige.

Till saken hör att skolan har en lokal klassikervariant där det ingår moment såsom cykling, simning, löpning och skidåkning. Man kan välja att ta guld, silver eller brons, dvs olika distanser.

Magister idrott valde att dela ut diplom till de som ”nästan” lyckats ta guld på allt. Det kan man ju tycka vara vällovligt, någon som kämpat hårt och nästan lyckats genomföra något får en utmärkelse. Ett av barnen som berättade log sedan snett och sa ”hon ser bra ut den där” (hon som fick utmärkelsen alltså). Det andra barnet tjöt ut sin fasa.

Näste diplommottagare gick inte ens i nian, han går i åk åtta och hade alltså också nästan lyckats ta guld. Det kan ju också tyckas vällovligt, att man struntar i årskurser utan delar ut diplom och utmärkelser till de som verkligen förtjänat det oavsett ålder. Barnet som berättade log sedan snett igen och sa ”Han är något av en favorit, den där killen” (hos magister idrott alltså).

Här måste jag säga att jag tappade hakan en stund, jag känner till den lille guldlockige favoriten, jag tvivlar inte på att jag skulle gilla honom som elev, men han har en del sidor som… jaaa. Det är ett mysterium.

Barnet som berättade hade ryckt magister idrott i rockskörten och meddelat att det i hans egen klass minsann gick många barn som hade lyckats ta guld på alla distanser, inte bara nästan. Detta var inget som magister idrott kände till, han hade aldrig hört talas om det.

Man måste känna till mannen ifråga för att förstå det roliga och det upprörande i detta. Jag kan bara påpeka att jag tror att jag vet varför han väljer de som nästan lyckats ta sig i mål. Det är en gammal historia som handlar om snö och branta backar.