Hur ska man uppföra sig?

Jag ska på ett möte ikväll där vi ska samtala om saker som ganska mycket rör vuxnas beteende gentemot barn. Den stora frågan för mig är hur det är möjligt att en person får fortsätta sitt yrkesutövande med ett så digert ”brottsregister” som just denne specifike person har. Nu pratar jag inte om ett formellt kriminellt borttsregister, jag avser kränkningar mot barn i olika former.

Barn härmas, barn lyssnas inte på, barn förutsätts kunna läsa tankar, barns prestationer mäts utifrån kriterier som måste vara strängt subjektiva (jag har då aldrig lyckats hitta just dessa kriterier i någon målbeskrivning), barns ifrågasättande bemöts på ett sätt som skulle få vilken vuxen som helst att flyga i taket och vägra fortsatt samarbete.

I skolan kan det fortgå. På en privat arbetsplats hade denne person förmodligen blivit omplacerad för länge sedan, men i skolan kan han fortsätta. Ingen verkar kunna göra något åt saken.

Om jag är så mycket bättre själv? Sedan jag mötte denne person för första gången har jag ständigt rannsakat mig själv. Han har nog faktiskt gjort mig till en bättre lärare, tyvärr har min barn förlorat på min utveckling så det känns inte som något positivt.

Jag låtsas inte att jag inte hör mina elever om de ifrågasätter mig, jag härmar inte mina elever om de ställer en obehaglig fråga, jag anklagar de inte för att ljuga om de kommenterar något jag gjort som var mindre bra och jag påstår inte att något jag gjort aldrig inträffat om någon undrar.

Inte är jag någon superlärare, men jag har bestämt mig för att jag finns där för elevernas skull och att de har rätt att ifrågasätta mig om de anser att det behövs.

Mötet känns obehagligt att gå på, tänk om någon håller möten om mig utan min vetskap? Samtidigt så hoppas jag verkligen att det kommer fram om jag inte sköter mig.

Varför får vilka tomtar som helst ta hand om våra barn? Jag är fruktansvärt arg över hela situationen, ”det går bättre i år” sa någon, nej, det gör inte det. Barn fortsätter att kränkas, kanske barnen som kränks nu inte har varit lika duktiga på att berätta hemma, vad vet jag, men det börjar komma fram nu, att det inte går bättre.

Allt handlar väl om de där berömda gamla hundarna och om de kan läras att sitta. Förvisso ska alla få en ny chans, men kanske inte hur många som helst? Om man har haft ständiga klagomål i sju-åtta-nio år kanske det är dags att ta sig en funderare. Eller?

Stora problem

Mitt största problem just nu är att vi inte har någon gitarist på onsdagkväll. Detta har lett till att kapellmästaren och tillika keyboardisten också har hoppat av vilket gjorde att även trummisen drog öronen åt sig. Vi som sjunger är förtvivlade, vi har putsat upp våra skinnrockar, kammat perukerna och förberett oss mentalt för årets stora grej och nu blir det bara pannkaka av allt.

Vårt sista halmstrå är att hitta instrumentalversioner av några odödliga verk, t ex Sommartider, för att på det viset kunna göra en singback. Men var hittar man det?

Publiken kommer att bli besvikna om de inte får se sina favoriter på scen. Jag kommer att bli besviken om jag inte får rita ett anarkist-a på min kind, måla läpparna svarta och skutta omkring på scenen likt en valross på land.

Alla halmstrån i det här läget får duga.

Fotboll

Varför vinner aldrig Sverige en fotbollsmatch när jag tittar på? Är det mitt fel att de aldrig vinner? Har jag onda ögon, negativa energier eller dålig karma?

Är det mitt fel att det fipplades med bollen framför eget mål?

Och varför hade Källström gula skor? (det är det som enligt DN gjorde att vi förlorade, kunde inte någon ha upplyst pojken om det olämpliga i det skovalet?)

Sammanfattningsvis kan man konstatera att det är en kombination av mitt tittande och Källströms gula skor som gjorde att vi inte vann. Möjligen skulle de ha haft en annan back, jag känner en som är rätt duglig…