Fredagsfärger/blå och grön

Det finns en Chelseafanatiker i familjen, därför har jag sett Stamford Bridge.

Tid för uppbrott

Jag såg henne på en vagn som drogs av en traktor genom stan. Hon skrek och tjoade, sjöng och dansade. När hon fick syn på mig vinkade hon ivrigt och skickade slängkyssar. Det är tre år sedan hon lämnade mig och vår skola, nu lämnar hon nästa, i vit mössa.

Hon var speciell för mig, kanske för att det inte var så lätt alla gånger, hon blev arg och ledsen när det inte gick som hon ville, böcker åkte genom klassrummet och hon stormade ofta ut. Något år efter nian bad hon att få komma och göra praktik hos mig, då kände jag att något blivit rätt. I vintras träffade jag henne igen, hon pratade och betedde sig som en vuxen människa. Berättade om allt som hon tagit tag i, hur hon fixade och ordnade med det som var allra svårast i grundskolan. Återigen kände jag att något blivit rätt.

Nu åker hon omkring på en vagn dragen av en gammal traktor med en vit mössa på huvudet, tjoar och är glad.

Själv ska jag återigen lämna en klass som kommit mitt hjärta väldigt nära, de ska ge sig av ut i livet mot nya äventyr. Jag frågade en av pojkarna hur han trodde att det ska bli för mig till hösten när han inte längre är kvar och ställer till det. Han log glatt (på ett sätt som inte liknar någon annan) och sa att ”det kommer nog någon liknande”. Ja, det är ju det det gör. De tar aldrig slut de där som man får stötas och blötas med. De lämnar heller aldrig ens medvetande. Det kommer att bli ganska fullt därinne i huvudet och hjärtat till slut av alla de där som kastat böcker, kämpat, skrikit, kastat badbollar och kidnappat dörrar.

Fast det får det gärna bli.

Fredagsfoto/vila

Johan III vilar sött.