Utekväll

En gammal vän har flyttat tillbaka till stan. När hon försvann härifrån för tre år sedan sa jag mycket bestämt att ”du kommer nog tillbaka, vänta bara”. Nu är hon tillbaka.

Vi bestämde oss för att tillbringa denna varma kväll i slutet av maj på någon av stadens serveringar. Väldigt många andra hade också fattat det bestlutet märkte jag, fast ingen jag kände. Jag vet inte var alla bekannta tagit vägen.

Det gjorde hur som helst inget, vi hade mycket att avhandla, det har hunnit flyta mycket vatten under broarna på tre år.

Vi gick förbi ett ställe som tidigare varit till mest för äldre människor, nu satt det bara ungdomar där. De äldre människor vi såg bestod av män i vår egen ålder som limmade på flickor i våra barns ålder. Nu kanske jag var elak, men ok, låt oss säga att flickorna var 20 och männen 35-40. Vi såg inga tanter som limmade på pojkar, lustigt hur olika det kan bli.

Jag har lärt mig att man istället för isbitar kan slänga ner isglass i bålen ikväll. Det var något nytt. Min väninna är en improvisatorisk sort, det sitter inte fast där. Medan andra tanter köper isglass till sina barn köper hon isglass till sin bål.

Tillsammans

Jag avslutar mina år som so-lärare för min kära nia med att visa Tillsammans, jag vill att de ska ta till sig av vissa av visdomsorden i filmen, tex att gröt kan vara vacker och att man visst kan spela fotboll på vintern.

Vi inledde filmvisningen igår. Det var intressant att se hur elevernas ögon blev större och större.

Kaffedrama

Dagen inleddes lite svajande. En av kollegorna ställde ifrån sig sin kaffemugg på receptionsdisken nere hos kanslisten. Jag vällte den naturligtvis, vad hade han förväntat sig? Man kan ju inte ställa sina muggar var som helst. Jag påpekade det för honom när han hålögt och en smula sorgset betraktade de dyrbara dropparna som sögs upp av allehanda papper som låg där.

Övriga skrattade glatt, kanslisten själv bidrog med lite torkande och det var egentligen ett j-a liv därinne på expeditionen. En annan kollega som normalt inte brukar befinna sig på morgonmötet (vi är en exklusiv skara, noga utvalda, som får komma och träffa cheferna på morgnarna) tittade undrande på oss och kaffeslasket.

När jag en stund senare kom in i lärarrummet för att ta mig en mugg stod den hålögde där med sin mugg. Kaffemaskinen fungerade inte. De blickar jag fick var inte av denna värld. Nåja, maskinen kom igång och han fick sitt kaffe. Resten av dagen tryckte han sig tätt mot väggen och skyddade sin mugg så fort han såg mig. Mycket lustigt.

Hos frisören

Jag bestämde mig för att det var dags att klippas idag. Frisören var ny för mig men hon blötte glatt mitt hår och satte igång. Plötsligt säger hon, med en iver som bara kan jämföras med en arkeolog som gjort ett sensationellt fynd som kommer att vända upp och ner på historieskrivningen som vi känner den.

Frisören:” Är det din egen hårfärg!??!”
Jag: ”Äh, ja”.
Frisören: ”Deet var roligt att se”.
Jag: ”Är det ovanligt?”
Frisören: ”Ja, mycket”.

Jag vet inte om det var bra eller dåligt det här. Jag vet bara att jag återigen känner mig som en fosil, en sensationell fosil.

Fredagsfärger/rosa och gult

Jag vet inte vad som är det mest iögonfallande i denna restauranginredning, det rosa eller det gula, eller möjligen kon i mitten. Inte det gula kanske, det dominerar så att säga inte.

Fredagsfoto/insekt

Den här lille gynnaren hittade jag på en ö i medelhavet. Han levde om alldeles förfärligt tillsammans med alla sina kompisar. Vad kan det vara???

Studenter

När jag tittade upp från filmhyllan idag såg jag tre stiliga killar i studentmössor komma gående emot mig. Jag blev glad och sa ”gruppkram”, det blev en sådan också. De lämnade oss för tre år sedan och har då och då tittat in och sagt hej. Nu stod de alltså där i sina studentmössor och det märktes att de tyckte att det var lite viktigt att få visa upp sig för oss.

Jag antar att de har trevliga minnen från tiden hos oss, kanske kanske de saknar oss en smula. Jag brukade skoja med dem och säga att den dag de kammade hem ett nobelpris  och /eller annan utmärkelse så skulle de nämna mig i tacktalet. Jag antar att det här är tacktalet…

Jag undrar om de dyker upp när det är dags för bröllop och dop också? Det är egentligen ganska härligt att få följa någons liv på det viset, det är en stor del av tjusningen med jobbet jag har, att få se människor växa upp och utvecklas.

Vi skrattade efteråt jag och mentorskollegan, ”vilka knäppisar” sa vi, men sanningen är väl den att vi var lite rörda.

Dagens

”bus” eller practikal joke (som skämtarna föredrar att kalla det) gick ut på att tömma ett klassrum på möbler och dessutom kom någon lustigkurre på att det var roligt att hälla diskmedel på golvet.

Det blir mycket lödder när man försöker moppa upp diskmedel.

”Det är fortfarande mycket kvar av dagen” sa skämtarna. Jag fick huvudvärk som fortfarande inte släppt.

Ordlös onsdag/parallella

En sann historia

Det är en vacker försommardag i det norrländska inlandet. Solen skiner, fåglarna kvittrar och studsmattan har blivit vårstädad. Lille Örjan hoppar och studsar på studsmattan tillsammans med vännen Robert.

En bit bort sitter Örjans far, han gör läxan. Örjans läxa. Då och då frågar han Örjan om han kan skriva si eller så och om den här bilden som han just hittat på internet passar. Örjan studsar ner från studsmattan  och tittar efter, han nickar sedan nådigt. ”Det går bra” säger han. Efter det återupptar han sitt hoppande.

Robert kommer hem, djupt skakad och berättar om detta för sin mor.

Några dagar senare kommer Robert hem och berättar att Örjan denna dag hoppade studsmatta alltmedan båda föräldrarna satt med läxorna. Örjans läxor.

Robert har hämtat sig från chocken, det är inte längre konstigt för honom att föräldrar gör barnens läxor, ja, det händer inte hemma hos Robert, men hos andra barn. Han har fått en intressant inblick i andra människors liv och genomgår nu en fas av förundran över mänskligheten.

Jag vet inte om Robert sörjer sin egen situation eller inte. Han har t ex upptäckt att det var bra att hans mor en gång tvingade honom att börja byta sängkläder själv. När han åkte på läger klarade han av att bädda sin säng, det gjorde inte Örjan.