Nehej…

Vår personalfest gick av stapeln på ett ställe som kändes lite ”farligt”… Farbröderna i baren bar skinnvästar med emblem på ryggen, på väggarna fanns allehanda illustrationer och när vi gick därifrån sa en av kollegorna lite försiktigt att ”det märks att de här killarna gillar kvinnor”.

En annan kollega mumlade lite tyst att det skulle ha varit intressant att studera lokalen ur genussynvinkel.

Om vi var upprörda? Nej, jag tror att alla vi små hemvävda lärare kände oss som om vi hamnat i ett helt annat land och var på upptäcktsfärd. En av mina äldre kvinnliga kollegor fnittrade och frågade om jag sett tröjan som gick att köpa. Det hade jag inte men jag gick genast och tittade när hon berättade vad vad trycket förställde. En man och en kvinna och en piska. Det var inte kvinnan som höll i piskan.

Tyvärr hade jag inte med mig kameran.

På en vägg fanns en kvinna avbildad som såg ut som en kvinnlig terminator, ansiktet utstrålade grymhet medan kroppen, om än muskulös, utstrålade något annat. Mystiskt.

Någon hade satt upp lappar med tipsfrågor över de mest barhyade kroppsdelarna, vi är nog trots allt ganska pryda och inte särskilt frigjorda även om vi inbillar oss det själva.

Jag undrar varför kvinnor inte känner ett inre tvång att omge sig med bilder på nakna män, på de ”kvinnliga” arbetsplatser jag jobbat har frånvaron av nakenkalendrar varit total. Man skulle ju kunna tänka sig att t ex ett sjukhuskök full av råbarkade diskerskor och kokerskor skulle kunna innehålla pinup-pojkar, men nej.

Mannens hjärna är intressant och outforskad, jag vill veta mer, min nyfikenhet har sedan igår natt stegrats oerhört, fram för mer mansforskning…!?!

Jag är rätt trött i kväll, trots det har jag snofsat till mig för att gå på fest. Personalfest. Det har varit en knepig stämning i huset under hela dagen och jag undrar hur detta ska sluta…

I morse fick jag chansen att ha ett par informatörer från EU-kommissionen hos mig. De pratade med en av mina sjuor om EU, Bryssel och språk. Frågor de fick besvara handlade bla om Kina (naturligtvis…) och huruvida de flög mycket.

Informatörerna hade med sig presenter som de gav barnen. Musmattor och kompasser ville ingen ha men när informatörerna frågade om någon ville ha en penna ropade alla barn JAAA!!!. Barnen slängde sig girigt över varsin penna. Har besparingarna kanske gått lite för långt?

Tisdagstema/blått, rött och gult

Tack vare bilen som kom emellan hann magistern fly in på en sidgata där han blev upphämtad av sin gode vän magister Brown. De hade hittat varandra under en illegal aktion mot velour på 70-talet och förblivit vänner sedan dess.

I mina försök att förstå tonåringar, och då särskilt arga sådana, började jag lyssna på musik från min egen tid som trettonåring. Jag tänkte att jag kanske skulle kunna flyttas tillbaka till den tiden och minnas hur det var.

Jag kan inte påstå att jag mindes mer.

Däremot insåg jag att jag lyssnade väldigt mycket på texter som handlade om att Leva livet, ha kul och inte bry sig så mycket om morgondagen.

Jag undrar nu om Gyllene tider och Cindy Lauper gjorde mig till en person som vägrar växa upp och som bara lever för att ha kul.

Inte illa i så fall.

Tonåringen såg inte särskilt imponerad ut.

Hon förstod inte det fina i att krossa porslin på fester.

Varför finns

matråd?

Varför försöker vi inbilla våra elever om att det är en viktig demokratisk rättighet att få gå till matrådet och föra fram sina synpunkter???

De enda svar eleverna får på sina önskemål om skivad gurka och pizza är att det inte finns några pengar. Dessutom blev tydligen representanten för matproduktion arg häromsistens när barnen återigen frågade om skivad gurka, ”det frågar ni alltid!!!”.

What´s the point?

Dagens roliga sparbeting

Det stod i en lokaltidning idag att man ska spara rejält på skolan det kommande året, bla ska en mijon sparas på lärares representaion!?! Det irriterar mig enormt att det tydligen finns ett sådant konto som jag aldrig fått ha någon glädje av, vem har representerat?

Tisdstema/accessoarer

De bästa accessoarerna hittar man på Harrods, gucciväskor på ena våningen och den tillhörande chiuauan på nästa. Jag förstår inte varför Domus här hemma inte har infört det konceptet.

Med andra ögon

Det är spännande att ha någon  med sig som inte är van med miljön, någon som stirrar och undrar. Det gör att jag inser att jag är van vid vid saker som andra finner underliga.

Man möter t ex någon med en tandborste i högsta hugg, det ser ut som om personen i fråga precis tänker sätta igång med borstningen. Detta är inte ett dugg underligt för mig. Jag ångrar så här i efterhand att jag inte vände mig om och studerade studentens ansiktsuttryck.

Det är bara en liten detalj, jag menar, det händer dagligen underligare saker än att någon vandrar omkring med en tandborste, men jag inser att det i andra miljöer verkar märkligt.

Jag befinner mig med andra ord på upptäcktsfärd på jobbet två veckor framåt.

En glad clown

Jag läser om Virgina Woolf. Boken tar aldrig slut känns det som. Tiden för läsning är knapp, det blir några sidor då och då. Den senaste veckan har det blivit mer och jag vill tacka tv för det. Hade de sänt sevärda program hade jag säkert suttit framför den.

Jag har plötsligt fått lust att skriva dagbok. Jag vill ha en riktigt fin dagbok att klottra ner mina tankar i, en dagbok som kommer att finnas kvar efter min död så att mina efterkommande får ta del av mitt liv, ungefär som med Årstafrun, eller för all del Virginia Woolf. Dagboken ska inte innehålla något gnäll har jag bestämt mig för. Jag har skrivit dagbok förut, i perioder, men i denna har jag enbart skrivit när jag varit på dåligt humör, mycket deprimerande läsning måste jag säga. Mitt liv framstår som synnerligen olyckligt med någon sorts DDR som fond.

Det är inte riktigt så det är. Även i DDR skrattade man ibland.

Problemet är att jag inte har ett lika spännande liv som Virginia Woolf, jag träffar inte så många människor som jag diskuterar djupsinnigheter med.  Om mina efterkommande får läsa om en dag på mitt arbete kommer de kanske att tänka på ord som cirkus, pajaserier, dåliga sit-coms och dårskap. Fast det är väl bättre att framstå som en glad clown än en deprimerad och grå DDR-dissident.

Jag har ägnat en del av morgonen att ta del av diverse arga människors inlägg på olika tidningssidor. Jag känner mig som om jag lever i en isolerad enklav när jag läser alla dessa bittra och ilskna inlägg om invandrare, kvinnor, hbt-lobbys och muslimer. Kanske mina grannar också tillhör dessa arga människor? Jag vet inte, jag kanske blundar, går med skygglappar, ty jag ser inte problemen som de skriver om. Åtminstone ser jag inte problemen ur samma synvinkel som de arga gör.

Jag ser problem. Men jag är inte säker på att problemen löses genom att vi ger alla muslimer respass eller spärrar in alla feminister på mentalsjukhus.

Jag tror inte på syndabockar. Jag gillar inte arga människor som tycker att alla andra har fel, det spelar ingen roll om dessa arga människor kallar sig för Sverigedemokrater, kommunister, nazister, talibaner, fascister, nationalister, religiösa fundamentalister eller bara är en arg tant i en tvättstuga, de är lika obehagliga vilka de än är.

Jag tror i och för sig att de bara är rädda, rädda för det okända, rädda för det som avviker, rädda för prova något nytt. De är beroende av att allt är sig likt.

Jag vet inte om det är mest män som skriver dessa arga inlägg, jag får känslan av det, men det kan säkert finnas en del arga tanter även bland aftonbladets insändare, de opererar säkert inte bara i tvättstugor, men jag har sett gamla tanter prova på att dansa orientaliska danser, äta av främmande mat med stor lust och babbla på med invandrare på bussen på ett väldigt obekymrat sätt. Mer sällan har jag sett gamla gubbar testa sådant.

Äldre svenska män vill ha potatis, varje dag, till varje måltid. Äldre italienska män vill ha pasta, varje dag, till varje måltid. Äldre iranska män vill ha ris, varje dag, till varje måltid. Deras fruar testar annat, de går hem till grannen och provar något nytt innan de går hem till sin man och kokar potatis, pasta eller ris.

Jag kanske överdriver. Äldre män kanske är oerhört förändringsbenägna.

Fast inte de gubbar jag känner, av alla möjliga sorts nationaliteter ska tilläggas.

Jag undrar förresten varför religiösa extremister tycker att skägg är viktiga. Det spelar liksom ingen roll vilken religion det handlar om, långa eller korta skägg ska odlas. Amish, ortodoxa judar, islamister osv. Som kvinna är jag inte alls tilltalad av dessa skägg, det enda jag tänker på är äggröran som antagligen sitter fast i behåringen. Jag kommer att tänka på Ben och Gunnar, den där filmen om manlige vänskap som Killinggänget gjorde. Fast det är väl inte så de skäggiga männen vill att man ska tänka…

Bytes?

Jag har funderat en del på det som händer i Vellinge några dagar. Jag tycker alltid att det är lika tråkigt när människors rädsla för det okända leder till någon sorts panik. Samma sak händer ju om man vill bygga ett behandlingshem, ett fängelse, en moské, en urangruva eller något annat skrämmande.

Där jag bor har det länge planerats för ett fängelse. Jag har inte märkt någon panik, jag tror att alla tänker att eventuella rymlingar kommer att försöka ta sig från orten så fort som möjligt, ingen större fara för oss infödingar alltså. Nu blir det nog inget fängelse trots allt. Pengarna är slut, vilket är synd, för i mina argare stunder tänkte jag för mig själv att jag hade kunnat söka jobb där. Jag hade fått närmare till jobbet men ändå inte behövt riskera att möta mina klienter på affären.

Nåväl, i Vellinge hade det antagligen inte gått för sig. Att bygga ett fängelse menar jag.

Där jag jobbar är 98% av invånarna helsvenskar och har så varit i många generationer. Periodvis har vi problem med skadegörelse, klotter, bränder och droger, det är svenska ungdomar som ställer till med detta. Naturligtvis, eftersom det knappt finns några invandrade ungdomar där. Hade vi haft fler ungdomar från andra länder hade säkert en och annan av de också klottrat, inget konstigt med det, ju fler det finns av en sort ju fler av dessa klottar.

Hur som, jag undrar nu om man skulle kunna byta med Vellinge, om de tar emot våra blonda och blåögda klottrare skulle vi kunna ta emot de läskiga flyktingbarnen? Vi har flyktingbarn på olika boenden här, de har vad jag vet inte utmärkt sig på något sätt utan verkar rätt städade.

Det finns ett problem dock, familjerna jag finner lämpliga för export bor inte i villor, de bor i lägenheter, några är arbetslösa, några är sjukskrivna och högsta utbildningsnivå är gymnasiestudier tror jag. Kommer Vellingeborna att vilja ta hand om ett gäng svenska socialfall eller kommer man att protestera?

Jag har besökt den där delen av Skåne, det var rätt fascinerande, jag fick en guidad tur genom reservatet, tittade på gamla söta hus, stora vräkiga inte fullt så söta villor, och promenerade på en strand. Talande nog fanns det försvarsanläggningar kvar, en kvarleva från andra världskriget kanske. Man borde kanske flytta dessa anläggningar inåt land, för att kunna försvara sig mot malmöbor och annat löst folk som vill komma och titta.

En annan fråga är  om det verkligen är så att förortsproblem bara existerar i förorter som består av en befolkning av utländsk härkomst? Och är det verkligen så att de problem som uppstår i dessa förorter beror på den utländska härkomsten?

Existerar inte vanliga sociala problem i förorten? Handlar alla problem om kultur, dvs utländsk kultur och terrorister?

Just nu är det lugnt där jag bor och där jag arbetar, men när det snurrar som värst kan jag bli så fruktansvärt irriterad på besserwissrar som gapar över hur hemskt det är i de invandrartäta förorterna och hur lugnt det uppenbarligen skulle vara om invandrarna inte fanns. Kom hit! Ta en titt på de byar och mindre orter i Sverige där det bara bor svenskar, är det alldeles lugnt där? Ungefär som i ”Cops” eller Bullerbyn? Det kanske bara finns någon harmlös byfåne eller någon a-lagare som opererar i sin ensamhet, alla de små svenska barnen sitter vattenkammade i sina klassrum och går sedan hem till sina välartade föräldrar?

Så är det naturligtvis inte.

Problem finns överallt. På vissa håll är de större än andra. Frågan är vad de  beror på? Kultur och religion eller arbetslöshet och fattigdom?

En gång fick jag ett jobb som innebar en stor utmaning. Det rörde sig om barn med stora problem i livet. De var födda i en annan del av världen och min första fråga till den ansvarige var ”är det något kulturellt”?. ”Nej”, sa han, ”de har sociala problem”.

Jag lärde mig något där, något viktigt. Överallt på jorden sitter det människor som har helt vanliga sociala problem, problem som inte beror på kultur och religion. Därför tänker jag nu inte onda tankar om Vellingeborna, jag tänker inte att det beror på deras kultur eller religion, jag tänker att de kanske faktiskt bara har helt vanliga sociala problem.