Albert och datorerna

Jag vet inte om Albert fortfarande lever. Enligt ryktet skulle anticimex dyka upp på morgonen och ta itu med honom, det tror jag inte att de har gjort. Det kan vara så att någon räknenisse på kommunen tycker att det är bortkastade pengar.

Idag satt alla lärare ihoptryckta i ett hörn långt bort från platsen där han lämnat spår.

Vi är ju med i ett projekt. Snart ska vi få åka bort på kurs. Vi ska få åka en fem, sex mil bort. När vi är borta ska någon annan ta hand om eleverna. Denne någon har bestämt att det blir en friluftsdag och en dag med hemstudier. Så långt är det gott.

Igår kom ett meddelande om att eleverna ska välja aktivitet. Detta val ska vara färdigt i morgon. Valet ska göras via webben.  Alla barn ska få varsitt mail med en länk i, när de klickar på länken kommer en sida upp där de kan göra sina val. Gott så långt.

Tanken är att de ska göra det hemma. Man räknar med att alla barn har dator och internet hemma.

De räknar inte med att barn glömmer sina inlogg och användarnamn.

Det gör de. Jag föste in min klass i datasalen idag för att se till att det blev gjort. Hälften hade glömt sina inlogg. Två hade inte fått mailet med länken och någon kom in på nätverket men inte på mailklienten.

Jag fick huvudvärk.

Frågan är om det är mitt ansvar att detta görs? Vem kommer föräldrarna att klaga på när barnen kommer till skolan och inte finns på någon lista? Hur ska jag kunna veta att alla har gjort sitt val? Varför använder man ett webbaserat system när man vet att det inte fungerar i vår kommun????????????

Uppdatering

Vår mus, Albert, som jag berättade om i föregående inlägg, har lämnat fler spår efter sig än i skåpet ovanför kylskåpet. Han har befunnit sig i närheten av kakorna vi brukar äta så friskt.

Mitt arbetslag har ju köksvecka denna vecka och uppryckningen är total. Jag är mycket nöjd med lagets insatser så här långt. Helt i den andan satte en av kollegorna igång med att sopa köket idag. Det var då hon hittade fler spår efter Albert.

Jag kan ju tillägga att hennes sopning väckte fler frågor än den om Albert, vi kunde också konstatera att städningen (något som vi länge anat) inte är som den brukade.

Jag antar att vi har torget att tacka för den besparingen också.

Arbetsmiljö

Ibland tror jag att mina kollegor och jag är förlorade, vi är bortom all räddning och våra egna värsta fiender.

Vi hade fackmöte idag. Punkten arbetsmiljö kom upp, alla börjar fnittra och prata om våra nya husdjur, de som vi har hittat lämningar efter i skåpet ovanpå kylskåpet. När någon undrade om anticimex är kontaktade brast flera ut i gapskratt och någon sa förskräckt att ”det där är min lilla råtta, han heter Albert, ni får inte döda honom”.

Jag lyssnade ett tag roat på kollegornas ohämmade munterhet men frågade till slut församlingen vad det är för fel på oss. Vi har kanske eller kanske inte möss i vårt kök, vi sitter bekvämt tillbakalutade på fackmötet och raljerar om fastighetsförvaltningen och anticimex, döper musen till Albert och verkar på det stora hela vara totalt blasé.

Naturligtvis skrattade de åt mig också.

Jag skrattade också, naturligtvis, åt min egen upprördhet. Den var lustig.

Bordsbönen

Jag vill bara förtydliga att jag inte är för bordsbön. Men jag tror att stunden precis innan vi gick ut ur klassrummet, när vi stod där vid våra bänkar och tackade gud för maten som skulle serveras gjorde att vi blev lugnare. Vi samlades ihop.

Så här efteråt framstår det som oerhört kuriöst, vi bad bordsbön! 1975.

Nåja, paradigmskiftet som kom runt julen -77 förändrade oss, gud försvann och ersattes inte av något annat… Vi hade nog behövt fortsätta med en lugn stund före och efter lunchrasten, ty vi bad inte bara före maten, vi tackade också herren för den goda mandeltorsken han lagat till, efteråt.

Vad kan man lära sig av detta?

Kanske att rutiner och lugna stunder kan vara rätt behagliga. Att man ska vara lite försiktiga med våldsamma paradigmskiften? Att man inte ska experimentera med saker såsom mängdlära? (Detta är en gammal käpphäst jag har, jag är svårt traumatiserad av unionerna och de inringade husen i min gamla mattebok.)

Att det inte är dåligt för barn att gå i klasser med färre än 30 barn?

Jag vet inte. Finns det någon som vet?

Lågstadiet

När jag började ettan var vi 12 stycken tror jag. 12 små barn i ett gigantiskt klassrum med en fröken som hette Ulla. Ulla kan inte ha varit så gammal även om jag trodde det då. Hon hade ett litet barn och batikfärgade tröjor. Trots batiken var det ordning och reda som gällde. Och bordsbön.

Jag har funderat på den där bordsbönen ibland. Den har blivit en symbol för mig. Ulla blev nämligen gravid så småningom och när vi gick i trean fick vi en ny fröken, vid jultid tror jag att det var. Den nya fröknen kan inte ha varit så mycket yngre än Ulla men hon hade andra idéer. Hon tyckte t ex inte att bordsbönen var nödvändig.

Vår ordnade march till bespisningen byttes därför ut till något mer anarkistiskt. Säkert fortsatte vi att gå på led ändå, men ordningen var ruckad. Efter det här gick det bara utför.

Kulmen kom i sexan när rektorn, skolchefen och skolpsykologen besökte oss och berättade om hur oerhört svårt högstadiet skulle bli om vi inte kunde ta det lite lugnt.

Det blev lugnt på högstadiet, men det berodde nog mer på vår klassföreståndare Margareta än på den där delegationen.

Jag tänkte på Ulla idag när jag läste om Björklund och lågstadielärarna.

Jag tänkte på det faktum att vi bara var 12 stycken. Ulla hade tid för oss, oavsett vilken utbildning hon hade. Ordning och reda var det också, vi var ju faktiskt bara 12 stycken att hålla reda på.

Sedan är det en annan historia att jag aldrig lärde mig räkna, men det har med mängdläran att göra och inte med Ulla.

Mitt förhållande till snö.

Jag försöker verkligen låta bli att komma med spydigheter när skåningarna beklagar sig över snön. En man säger bekymrat att snöskottning är ett farligt jobb, ”man kan få en hjärtattack”. En annan man suckar över att snön aldrig tar slut.

Det är lätt att vara norrlänning och betrakta det hela lite von oben med ett hånflin. Visst tänker jag, en hjärtattack är tänkbar, och nej, snön tar aldrig slut, inte förrän i slutet på april i alla fall.

Skaffa en spark tänker jag, eller ännu hellre, ett par skidor. Inse att vi alla bor nära nordpolen tänker jag också.

Jag inser att mitt förhållande till snö är fatalistiskt, det som kommer det kommer, inget att hetsa upp sig över. Kanske norrlänningar är lite som muslimer när det gäller snön, vi rycker på axlarna och säger ”inshallah”, vad ska man göra liksom? Fick han en hjärtattack när han skottade snö? Inshallah. Vi blir inte arga på snön. Skåningarna på radion verkade vara arga på själva snön, snön förolämpar dem, den har dykt upp bara för att ställa till det.

Jag vill inte håna och vara spydig. Jag vet att vanan vid snö blir sämre ju längre söderut man kommer. Just därför är jag glad över att sitta uppe i norrland, att uppleva snökaos söderut är ingen hit. Kaoset orsakas visserligen mest av människor, jag menar, snön kommer ju, utan att fråga om lov, det borde man ha någon sorts handlingsplan för, kanske.

Vi kanske borde ha handlingsplaner för allt som den oberäkneliga naturen kan tänkas ställa till med. Vi blir lite handfallna, vi människor, när det händer saker som vi inte kan påverka. Skyfall, snöstorm, ishalka, mm.

Samtidigt får vi inte glömma att snö är en ganska enkel sak att handskas med, i jämförelse med jordbävningar och vulkanutbrott. Vi får vara glada så länge som vi bara har snö att skotta bort från trottoarerna och att behöva oroa oss över eventuella hjärtattacker. Det kunde vara värre, vi är långt från en plattgräns.

Jag fortsätter att rycka på axlarna och mumla inshallah när snön faller. På mitt makliga norrländska sätt tar jag snöspaden och hivar iväg lite snö in på grannens tomt och grunnar på om man kommer att stifta någon lag mot snö snart för att spara mina stackars landsmäns hjärtan.

Nej, nu är jag spydig.

Lite stolt.

Lite stolt känner jag mig. Faktiskt. Jag träffade en av mina gamla elever idag. Hon pluggar vidare, söderut, på en skola som det nog är rätt svårt att ta sig in på. Men hon var duktig, det är inte så förvånande att hon klarar sig bra.

Det är nästan ännu roligare att höra om hon som fick kämpa och som verkligen kämpade. Hon pluggar också vidare, till lärare… jag är riktigt stolt över henne.

Just den klassen var duktiga och de var min första egna klass. Jag körde rätt hårt med dem, hemskrivningar, egna arbeten och en massa reflekterande och argumenterande. Ibland kommer jag plötsligt ihåg saker vi gjorde, som jag inte kunnat göra sedan dess, och häpnar över vad man kan åstadkomma om läget är rätt.

Vi satt där på bussen och pratade, flickan som går den eftertraktade utbildningen och jag. Hon tittade nyfiket på mig och undrade vad jag gör. ”Tja… samma som förut” mumlade jag och kände mig som historiedocenten jag hade på universitetet. Han brukade sucka lyckligt ibland och prata om en av sina gamla doktorander, han var mycket stolt över henne men han beskrev också lite ironiskt hur det kändes när hon kom åkande i limousin och gled in på universitetet för att heja på sin gamle lärare som fortfarande satt fast på samma ställe.

Vad gör jag egentligen? år efter år på samma skola. Eleverna kommer kanske glidande i limousiner längre fram och berättar om sina spännande liv som chefer och globetrotters och där sitter jag med mitt stökiga skrivbord och försöker lära 13-åringarna var amazonas ligger och hur det egentligen var med franska revolutionen.

Fast, man kan ju tänka så här, att hade det inte varit för mig så hade den där aldrig blivit chef eller aldrig vågat sig utanför länet. Jag var säkert en enorm källa till inspiration… eller hur?

Jag fortsätter nog att stapla upp pärmar på mitt skrivbord ett tag till, det är förresten roligt när någon upptäcker att amazonas är ett spännande ställe eller när någon vet vad en revolution är.

Framåt

Det måste vara så att de gått framåt. Att de tagit ett jättekliv men jag har inte märkt hur och när. Plötsligt talar de rent, skriver långt och böjer verb. Ja, de böjer inte alla verb, men någon sorts medvetenhet om att de ska böjas har uppstått och de gör det inte längre slumpartat.

Det finns de som pratar också, de svarar med hela meningar, på ett främmande språk.

Men hur gick det till? När hände det? Hur har vi gjort? Jag säger vi, för det är ett samarbete mellan dem och mig, och nu har vi lyckats gå framåt och mitt huvud är fyllt av frågetecken.

Det är spännande.

Ämneskväll

Vi har återigen ”jobbat in” tid. Det är oklart vilken tid det är vi jobbat in, det finns de som hävdar att vi jobbat in alldeles för mycket och vi ser alla med spänning fram emot nästa SVG.

Ikväll har vi skrivit remiss till skolverket. Jag har suttit och läst kursplanerna i de fyra so-ämnena och tyckt och tänkt på ett alldeles otroligt klokt sätt.

Mina kollegor fylls med häpnad  och beundran över min slagfärdighet, klarsyn och petighet med formalia. Kanske.

Det finns åtskilligt i de nya kursplanerna som fyller oss med nyfikenhet och undran. Inte när det gäller kursplanerna i sig utan när det gäller vad som kommer att hända i vår kommun. Hur kommer våra politiker att tolka allt detta nya? Ska sexorna tillbaka till tidigaredelen? Ska sexorna att fortsätta att ha moderna språk? Kommer tidigare- skolorna att jobba mer med so? Kommer vi att få pengar till att köpa nya läromedel? osv osv.

Vår kommun valde tidigt att tolka saker och ting på ett lite egensinnigt sätt och det vi ser med spänning fram emot nya egensinnigheter.

Arga lappar

Vi har för lite arga lappar hos oss. I mitt arbetslag har vi grunnat på detta faktum en lång period och lite lamt pratat om att sätta upp några. Nästa vecka ska vi göra en nystart i laget. Det är vår köksvecka nämligen. Under alla år jag har jobbat på bygget har mitt arbetslag misskött denna syssla å det grövsta. Nu ska det bli ändring, jag har styrt upp och gett medarbetarna en dag var.

När jag kom in i arbetsrummet vid lunchtid satt två av medarbetarna framför datorn och fnittrade. De hade fixat en riktigt fin arg lapp som de ska sätta upp på måndag. Något om diskning och dö tror jag att det var.

Alla ska bli medvetna om att just vårt arbetslag tar tag i saker och ting. Ingen kompost ska längre lämnas kvar till nästa lag, all disk ska in i diskmaskinen och bänkarna ska blänka. Yeahhh!

Vi borde vara på performingnivå nu.